Om musiken i reportaget: här. 
Ons­da­gen den 4 feb­ru­ari 2004 rånades Fören­ingss­par­bankens kon­tor i Gull­spång av två masker­ade män. I mys­byxor och med yxa gick de in och snodde åt sig 600 000 kro­nor.
Antalet bankrån har min­skat i Sverige, men större andel utförs utan­för storstad­som­rå­dena. Det här är his­to­rien om ett av de 45 bankrån som begicks under 2004.

KLOCKAN I  Fören­ingss­par­bankens videokam­era visade 13.54 när de drog luvorna över ansik­tet och gick in med pis­toler, yxa och tomtesäck. Robin ställde sig vid dör­ren och Glenn sprang bakom kas­san. De höll på att råna en bank och frå­gan är vilka som var mest skräck­slagna, kassörsko­rna eller rånarna.
Fem minuter och tret­tioåtta sekun­der senare kom de ut igen. De kas­tade sig in i Toy­otan. Robin vred om nyck­eln. Inget hände. Han försökte igen. Inget hände. Igen och igen och igen. Biljäveln star­tade inte.
Conny satt i Audin i närheten. Han lar­mades och satte fart upp mot cen­trum. De tog säcken och sprang ner mot Väster­gatan där de hop­pade in i Audin.
”Vad hände?”
”Det gick åt hel­vete! Kör!”
Conny drog på och Audin försvann mel­lan vil­lorna i Gull­spång.
Rik­tigt så illa hade det ändå inte gått. Det låg 600 000 kro­nor i tomtesäcken.

VAD FÅR TRE ostraf­fade män att bli bankrånare? Spän­ningslyst­nad, snabba pen­gar eller ren des­per­a­tion? Antagli­gen mest av det senare.
Alla hade de olika grad av risig ekonomi och olika grad av risigt psyke. 25-årige Conny Sell­palm var sjuk­skriven på grund av psykiska prob­lem. Hans pappa hade dött och det var trassel med flick­vän­nen.
– Jag hade varit van att tjäna bra. Men nu tjä­nade jag under hälften. Jag var jävligt trött på livet, berät­tade han i förhören.
Robin Ander­s­son, 34, hade job­bade ständig natt på fab­riken. Han var till­sam­mans med Maria sedan ett och ett halvt år. Hon såg hur han förän­drades från att ha varit glad till att bli allt mer dep­pig. Robin hade gått upp 15 kilo sedan som­maren och vägde nu över hun­dra. Gamla skul­der efter en sep­a­ra­tion där han över­tog ett hus­lån gjorde att kro­no­fog­den drog 4–5 000 kro­nor på hans lön varje månad. Han hade ansökt om skuld­saner­ing.
– När räkningarna tril­lar in, så blir man apatisk till slut. Man orkar knappt öppna posten. Jag ville få lugn, slut på bråk och tjafs och allt­ing.
Robin kände 41-årige Glenn Ols­son sedan tidi­gare.
Glenn berät­tade i förhören: – Jag satt i en ekonomisk knipa så det skrek om det.
Det var ingen över­drift. Enligt en för­val­tar­berät­telse från mars 2003 var hans sam­man­lagda skul­der efter två konkurser 1 360 574 kro­nor. Glenn försökte hålla famil­jen ove­tande om sin stora skuld­sät­tning. Han var i psykisk obal­ans. Under jul­hel­gen hade han drab­bats av panikångest och förts till akuten.
Glenn var inte tidi­gare straf­fad men han hade en kom­pis som satt på Kumla, dömd till sex års fän­gelse för fyra bankrån.

SAMTLIGA RÅN hade utförts mot små bankkon­tor i land­sorten. De är särskilt utsatta. Från att ha legat på en his­toriskt hög nivå i bör­jan på 1990-talet, sjönk antalet bankrån från 1994 kraftigt. Men ande­len som sker utan­för storstäderna har ökat. Från runt 40 pro­cent i bör­jan på 90-talet till fjolårets 65 pro­cent.
En giss­ning till öknin­gen kan vara att en rånare som slår till i ett min­dre samhälle på land­sorten räk­nar med att risken för att åka fast är liten. Antagli­gen beroende på att det inte finns så många polis­män i närheten.
I april i fjol rånades Wes­tra Wermlands spar­bank i Årjäng av tre män, den yng­ste endast 17 år gam­mal. De vis­ste att när­polis­sta­tio­nen hade fredagsstängt och kunde lugnt gå omkring i ban­klokalen i en halv­timme. Utan­för sam­lades folk som såg vad som var på gång. Någon block­er­ade rånar­nas bil, men de fly­dde i en annan.
Närm­sta polispa­trull befann sig i Eda, fyra mil därifrån. När polisen äntli­gen kom till plat­sen (en tid­ning­suppgift säger att en polis­bil med blåljusen på stan­nade vid OK och tankade innan den körde fram till banken) var rånarna borta. De greps senare i Arvika.
En van­lig fredagsefter­mid­dag ska en enda polispa­trull täcka tre kom­muner: Arvika, Årjäng och Eda. Ett område på näs­tan 4 000 kvadratk­ilo­me­ter.
Pol­is­för­bun­dets ord­förande Jan Karlsen utta­lade sig efter Årjängsrånet:
– Med en så stor yta att täcka är det snarast slumpens skörd om en brottsling möter en polis­man. Polis­bris­ten i gles­byg­den är något som dagens brottslin­gar räk­nar med. Brottslin­gar gör riskkalkyler.

GLENN OCH Robin satt hemma och gjorde sina kalkyler. Tanken att skaffa pen­gar genom ett rån dök upp i decem­ber 2003. Först som lösa diskus­sioner, sedan blev de allt mera beslut­samma att genom­föra det. Conny invigdes i plan­erna. De var i Gull­spång och rekade fyra-fem gånger.
De skulle använda tre bilar och en mc. En park­er­ades vid ett skjut­fält cirka tre mil från Gull­spång, där bytet skulle plac­eras. En stulen bil behövdes vid själva rånet för att sedan brän­nas. I Robins Audi skulle han och Glenn ta sig från Gull­spång efteråt medan Conny körde iväg med bytet på sin mc.
De skaf­fade en soft air­gun och en Husqvarna-pistol, hal­vau­toma­tisk mod­ell 07. De hade kom­mit överens om att ingen skulle vara lad­dad. Rån med skarplad­dade vapen bedöms regelmäs­sigt som grovt.
Ons­da­gen den 4 feb­ru­ari skulle det ske.
De behövde en rånar­bil. Conny och Robin var ute kvällen innan för att stjäla en. Men ingen av dem vågade. De tyckte att det var för risk­a­belt.
”Vi tar min bil i stäl­let”, föres­log Conny .
Han hade en gam­mal risig Toy­ota som de gjorde sön­der rat­tlåset på för att den skulle se stulen ut. Den gick att starta både med nyckel och skru­vme­jsel.
Conny skaf­fade fram motocross­cykeln, en Kawasaki 250cc. Han tej­pade den omsorgs­fullt för att maskera fär­gen.
De sam­lades vid vägen mot Södra Råda, strax norr om Gull­spång. Glenn och Robin bytte om till byl­siga kläder. Conny körde i förväg med Audin, passer­ade banken och ställde sig sedan på andra sidan av riksväg 64. Han ringde i den speciella rån­mo­bilen och sa att det såg bra ut.
Klockan var 13:54 när de gick in och upp­täckte genast att det inte alls såg bra ut. Det var allde­les för många kun­der i den lilla lokalen, fem sty­cken.
En av dem, en äldre 75-årig herre, gick genast rakt emot Robin och utbrast upprört: ”Vad är det där för jävla lek­sak­spis­tol du har?” Robin lyck­ades mota undan honom med en yxa som han hade i den andra han­den. En dam erb­jöd man­nen sin stol. Hon satte sig själv på gol­vet.
Glenn tog kas­sorna medan Robin vak­tade dör­ren. Det fanns tre kvinnliga kassörskor bakom disken. Glenn plock­ade i så mycket sed­lar han kom åt. Inte mycket sades, små order på engel­ska bara. Han tvin­gade fram en av kassörsko­rna till bankval­vet. Hon lyck­ades obe­märkt trycka på larmk­nap­pen medan hon försökte förk­lara att val­vet var försett med ett tidlås på tio minuter. Kassörskan var så rädd att hon skakade. En kol­lega kom fram och höll om henne.
Glenn var kvar olidligt länge, tyckte Robin. Och nu bör­jade kvin­nan som satt på gol­vet klaga att hon fick ont i knäna.
Robin hade för­lorat begrepp om tiden. Han vis­ste inte hur länge de varit inne i ban­klokalen. Bara att det var allt­för länge. Och äntli­gen kom Glenn ut från det låsta val­vet. Och nu glömde Robin engel­skan: ”Vi måste skynda oss!”
Efteråt berät­tade han i förhören:
– Jag har alltså en puls… nej, jag tyckte inte om det alltså. Jag förstår att folk var rädda där inne, det måste ju vara en hemsk sak. Jag var minst lika rädd själv kan jag säga. Det var fruk­tans­värt. Jag ville bara därifrån… det är fan… jag höll på och skita ner mig på ren svenska.

REDAN NÄR Glenn och Robin park­erat Toy­otan utan­för banken blev de observer­ade av flera per­soner, bland annat av en anställd på ICA i samma hus som banken. Denne tyckte att de lik­nade två skum­misar, ”pun­dare”. Bilen såg allmänt risig ut och en av sidoru­torna bak var lagad med sil­vertejp.
Han tog reg­istreringsnum­ret och ringde polisen som läm­nade besked om en Toy­ota Camry 1988, sju ägare, 21 000 mil, kör­för­bud men inte anmäld stulen.
Polis­sta­tio­nen i Gull­spång lig­ger på Stor­gatan, fem­tio meter från Fören­ingss­par­banken. Den var beman­nad med två poliser och en recep­tion­ist. Larmet kom från sam­band­s­cen­tralen i Skövde.
Recep­tion­is­ten höll upp­sikt mot banken i fön­stret medan polis­erna låste upp vapen­skåpet. Hon såg män­niskor sam­las vid bankens ingång. Då tog hon på sig och gick ut. Hon hörde någon säga ”Nu kom­mer dom!” och folk vid banken ropade ”Nu åker dom!”
Recep­tion­is­ten såg hur två män rusade till en bil utan­för cyke­laf­fären Kippes och försvann längs Väster­gatan. Hon sprang till­baka och informer­ade polispa­trullen som nu var på väg ut ur garaget.
Vit­tnen berät­tade att rånarna hade grå mys­byxor, yxa och plas­tak­tiga pis­toler. Den min­dre hade en lufsig gång och ”såg lite rolig ut”. De hade pratat dålig engel­ska och flera tyckte att de såg fär­gade ut. Den gamle man­nen för­ty­dli­gade: ”Det kan ha varit en neger”.

DE TRE RÅNARNA åkte en omväg till stäl­let där de tänkt bränna Toy­otan och där Con­nys mc stod. Han stop­pade in säcken med pen­gar innan­för jackan, star­tade Kawasakin med stål­dob­bar och drog iväg mot Södra Råda-hållet. Glenn och Robin bytte om och körde sedan lugnt efter i Audin.
En motocross­cykel mitt i vin­tern. Det är inte van­ligt. Och inte med den otroliga farten. Conny hade tidi­gare tävlat i motocross och nu gick det undan. Förbi Rud­skoga, Nyb­ble, Revsand och upp mot skjut­fäl­tet.
Men det fanns många vit­tnen till hans fram­fart, bland annat en mil­itär­grupp vid skjut­banorna som såg en mc köra enormt fort med en förare som inte var klädd för mc-körning.
Gan­ska snart kunde polisen följa däck­spåren på vägen och i snön fram till en Renault som stod park­erad inne i sko­gen. I bak­luckan låg en tomtesäck med sven­ska sed­lar bun­tade och lösa i olika valörer som senare räk­nades till 595.020 kro­nor.
Glenn och Robin när­made sig nu i Audin. Där de skulle svänga in mot skjut­banan stod en polis­bil. De fort­satte men i nästa vägkors stop­pades de i en polis­spärr. Klockan var 15:10.
Glenn var helt oförstående. Han sa att han varit ute på stavgång. Båda fördes till Skövde där de anhölls.
I Audin hit­tades ett kuvert med tex­ten ”Grat­tis på 8-årsdagen” samt ett kravbrev till Robin Ander­s­son. Det var från Fören­ingss­par­banken.
Dagen därpå kom en Conny Sell­palm in på polis­sta­tio­nen i Kristine­hamn och ville göra en anmälan om bil­stöld. Det hand­lade om en Toy­ota Camry 1988. Han anhölls.
Conny Sell­palm erkände redan nästa dag i pol­ishuset i Skövde. Robin Ander­s­son erkände i häk­tet i Jönköping den 17 mars och en dryg vecka senare erkände Glenn Ols­son i häk­tet i Mariestad.

MEN INGEN AV dem erkände vad de blev åta­lade för: grovt rån. Vid rät­tegån­gen i Mari­es­tads tingsrätt i april pekade försvaret på att rånet var illa plan­erat. ”Det var lite Jönsson­li­gan över det hela.”
Chef­såk­la­gare Anders Johans­son är av en annan upp­fat­tning.
– Jag håller inte med om att det var klantigt. Detta var ett välplan­erat rån. Det var bara tillfäl­ligheter som spelade in. Om de bränt upp bilen hade vi fått en helt annan rap­por­ter­ing. Ju mer infor­ma­tion man får i bör­jan desto lättare är det.
– De trodde att polisen skulle komma från Skövde. De vis­ste inte att det fanns poliser i Gull­spång.
Han förk­larar också att sedan Malexan­der har polisen helt andra ingri­pan­dere­gler. De vill und­vika att trappa upp våldet. Tak­tiken vid ett bankrån är inte att genast bege sig till brottsplat­sen utan att i stäl­let spärra fly­k­tvä­garna.
De tre kassörsko­rna vit­tnade under rät­tegån­gen om hur rånet påverkat dem. Alla hade varit bankanställda lång tid, mel­lan 23 och 39 år. En av dem hade varit med om ett bankrån tidi­gare, i Hova 1994. Då fick hon ingen hjälp och det tog lång tid att bear­beta.
”Det värsta som hänt i mitt liv”, sa en av dem. Och alla tre beskrev prob­le­men de fått: sömnsvårigheter, rädd att vara ensam, hjärtk­lapp­n­ing, svårt att andas, räd­sla för ovän­tade ljud. En av dem hade varit sjuk­skriven på halvtid i två veckor.
Alla lovor­dade den hjälp de fått av bankens stöd­grupp och av anhöriga.
Rei­dun Nyborg är kri­s­ex­pert i Stock­holm och job­bar bland annat åt Fören­ingss­par­banken. Hon strä­var efter att avdrama­tis­era reak­tion­erna.
– Man ska inte psykol­o­gis­era för mycket.  Om man vet att det är nor­malt med reak­tioner blir man heller inte rädd. Om man inte har den kun­skapen tror man kanske att man blivit tokig.
– Alla ropar efter experter. Vi har i stäl­let utbil­dat kol­leger som fungerar som en stöd­grupp. De föl­jer ett han­dling­spro­gram i ett år och om det då inte läkt nor­malt kop­plar vi in exper­tis.
– Direkt efter rånet i Gull­spång fick jag sam­tal från bankens säk­er­hetschef som berät­tade vad som inträf­fat. Jag ringde medlem­marna i stöd­grup­pen på banken. De släppte vad de hade för hän­derna och åkte till Gull­spång direkt. Det vik­tiga är att man inte läm­nas ensam.
– Ofta är det en lät­tnad när rånarna grips. Rät­tegån­gen kan vara väldigt job­big men de flesta tycker att det är bra. De ser att det inte är några mon­ster utan van­liga människor.

ROBIN VAR DEN i förhören som tyck­tes ångra sig mest.
– Det jag ångrar är ju den smärta jag har orsakat per­sonal och kun­der på banken och inte minst min familj. Jag ställer gärna upp och träf­far de som var inne i banken om jag på något vis kan lin­dra det de har genom­lidit, för jag ser mig inte själv som en ban­dit eller farlig män­niska på något sätt… om ni har några möj­ligheter och fram­föra mina dju­paste ursäk­ter för det jag har orsakat dom. Jag kunde inte i min vil­daste fan­tasi ens inbilla mig hur detta var. Man sit­ter innan och pratar och det låter så enkelt då, att det där fixar sig… Det här har knäckt mig. Jag har fått mer kännedom om mig själv och de reak­tioner jag fått från min familj verkar som om det fört ihop dom, om man ska ha fram något pos­i­tivt.
Kassörsko­rna i Gull­spång har avböjt ett sam­manträf­fande.
Ett rån kan vara över på fem minuter och tret­tioåtta sekun­der. På den korta tiden förän­dras ett antal per­son­ers liv. Brottsof­fren har upplevelserna inom sig många år. Rånar­nas anhöriga drab­bas även de hårt, inte minst bar­nen.
Och rånarna själva. Alla tre dömdes för rån. Glenn och Robin till tre års fän­gelse och Conny till två år och åtta månader. Dessu­tom ska de sol­i­dariskt betala skadestånd till de tre kassörsko­rna med 30 000 kro­nor vardera, till Fören­ingss­par­banken med 27 695 kro­nor samt till de fem kun­derna med vardera 10 000 kro­nor. Summa 172 695 kro­nor.
Att lägga till de gamla skulderna.

Fot­not: Rånar­nas namn är fingerade.

GP feb 2005