Rock­ens rakaste rör

ÖKENGIGET I UDDEVALLA Folkets Park bör­jar en tis­dagskväll klockan åtta. Mysko tid. Arrangörer är LO-distriktet. ”Till för­mån för Lis­beth Palme och Unicefs fond för barn och ung­dom drab­bade av apartheid i Sydafrika.”, står det i annon­sen i Bohus­länin­gen. Jerry Williams skall framträda. Han brukar dra folk. Men denna dag blir ett undan­tag. Det blir ett ökengig.
Sce­nen är pro­vi­soriskt byggd av stål­rör och pre­sen­ningar. Reg­net hänger i luften. På asfalt­pla­nen fram­för sce­nen vän­tar ett hun­dratal per­soner: lekande barn, ung­do­mar, några knut­tar, famil­jer, äldre damer. En märk­lig pub­lik för en rock­kon­sert.
Jerry sit­ter i bussen och tar på sig sin scenkostym, en sliten glit­tersmy­ckad skin­npaj. Ban­det kör en trada och så… ”Mina damer och her­rar: JEEERRY WILLIAMS!!!” Vråååål!!!
Dunk-a-dunk-a-dunk-a-dunk… Några snabba studsande steg i de vita jym­pa­do­jorna. Det fasta grep­pet om mikro­fo­nen. Rycker den ur sta­tivet med den där extra svän­gen som sit­ter i sedan tiden mickarna hade sladd. Böjda knän. Gapet. Gapet mot pub­liken just innan han bör­jar sjunga. Hela ansik­tet har ett plå­gat uttryck, som om han led. Han har så mycket vrål i krop­pen som vill ut. Won’t some­body help me! Han väd­jar om hjälp i varje krum­bukt. Och pub­liken hjälper till att för­lösa honom. Det hör till. Den skrikande pub­liken är en del av föreställ­nin­gen när rocksme­den eldar på och ger jär­net. Öh…Come on every­body!
Komp­ban­det är grab­bar som kan dra igång ett god­ståg med ett fyratak­ters intro. Trum­morna är rock­ban­dets mask­in­rum. Peder svet­tas så det stänker. In med mera kol! Virvelk­aggen smäller som en nitham­mare. Get it! Han klip­per cym­balerna som en plåt­sax. Han hin­ner dricka en skvätt i ett break.
Kay har en 25 år gam­mal ham­mon­dorgel som (om man sparkar den på rätt ställe och den inte kik­nar) låter som en rosslig Booker T och en gniss­lande Johnny and the Hur­ri­canes på samma gång. Janne spelar gitarr lika mycket med föt­terna som med hän­derna. Ped­alerna är fler än strän­garna. Gitar­ren låter ibland som ett ske­nande sågverk och ibland som en mjukt knar­rande gungstol på en veranda i Nashville.

JERRY HETSAR till stordåd i varje solovända. Ibland går dom på’t och lirar utav hel­vete. Då hän­der det att Janne slänger upp gitar­ren bakom nacken eller att Matts drar ett ettrigt bas­solo på tvären genom låten. I can jive! Shaf­fel­stuk.
Något hän­der med Jerry när han får ett rock­beat i ryggen. Det är som Pavlovs hund. Get rythm! Han kop­plar in breaken med armar och axlar och synk­op­erar med höfterna. Keep on…öööööhhh!!! Och mikro­fon­sta­tivet åker upp i taket. Han viker ihop örat med höger­han­den och böjer sig över mikro­fo­nen.
Gesten är en rem­i­nis­cens från tiden då det inte fanns medlyssning­shög­ta­lare. Sån­garen höll för örat för att höra sin egen röst. En återk­lang från Mora Folkets park.
Han kny­cker med huvudet och halssenorna är spända som bassträn­gar. It just comes to me nat­u­rally. Han räk­nar in nästa låt, men inte med foten utan med den öppna han­den mot hjär­tat. Jerry Williams tycker inte om att prata mel­lan låtarna. Föru­tom musiken har han helt enkelt inget att säga. Han nöjer sig med att då och då ropa: RACKEN ROOOLL!!! Och det är trots allt det väsentliga.

I UDDEVALLA ÄR det dock glest med folk och mitt i Mary Lou bör­jar det spöregna. Men pub­liken står tro­get kvar. Några flickor nedan­för sce­nen får låna Jer­rys skin­npaj. De kryper under den alla fyra med blos­sande kinder.
Att det är lite folk märks inte på Jerry Williams. Han skulle ge jär­net för två grås­par­var. Men han fim­par två verser på Work­ing­class hero.
Efteråt sam­las de trötta i omk­läd­ningsrum­met. Det är trångt och på dör­ren sit­ter reklamkort från tidi­gare gäster: Svennes, Drifters och Stig-Inges. Två vak­t­mästare i röda kava­jer ber om ursäkt för det dåliga pub­lik­in­tres­set. Det hade för resten varit ännu sämre om inte några tan­ter trott att det var bingo, för det brukar det vara på tis­dagskväl­lar.
Men ingen i ban­det bekla­gar sig, job­bet är gjort. Och Lis­beth Palmes fond är fem­tio lök fat­ti­gare. Fast det var ett ökengig.
Till­baka till hotel­let. Ut och leta efter en öppen restau­rang. Någon vill dra till Lysekil. Jerry vill jogga. Men dagen avs­lu­tas still­samt med ital­iensk mat. Ittakäk.

HUR FÖRKLARAR MAN fenomenet Jerry Williams? Han har en tro­gen pub­lik och han är lika tro­gen till­baka. Den vet vad den får och han vet vad den kräver. Det märk­liga är att den är så blandad. Där finns ”motor­bu­ren ung­dom”, håll-i-gång-kulturens befräm­jare och det amerikan­ska fem­tio­talets tillbed­jare. Där finns 45-åriga kvin­nor som var med redan 1962 och för vilka Jerry Williams min­ner om en tid då de höll på att bli vuxna. Han är en slags garanti för att den tiden inte är glömd. Här är åtmin­stone en som inte stel­nat och blivit lika medelålder­stråkig som deras män. Jerka är alltid Jerka. Gudskelov!
Och där finns de som gav sig tillkänna i samma stund som Jerry Williams avs­lö­jade sina poli­tiska vän­ster­sym­pa­tier (han är uppvuxen i ett kom­mu­nis­tiskt arbe­tarhem och har haft hjär­tat till vän­ster sedan barn­domen) och ställde upp på freds­ga­lor och i vpk:s val­rörelse.
De till­ta­las speciellt av Jer­rys dis­tans till sig själv. Han dri­ver lite lagom med fig­uren Jerry Williams, men bara exakt så mycket att inte all­varet går för­lorat.
Det går inte att garva bort det heller. Skiten måste gunga annars blir det bröl. Det finns ett behov av RACKEN ROOOLL!!!
Om man ber honom att själv förk­lara fenomenet Jerry Williams svarar han blygsamt: ”Jag har alltid haft bra band bakom mig.” Och att musiken är lät­till­gäng­lig och att det är ball å lira. Hans hitlå­tar är inte många. Han gillar naturligtvis att plat­torna ska gå iväg, men blir inte led­sen om låtarna mis­sar top­plis­torna. Det är ute bland folket som Jerry Williams har sin uppgift. Ett tro­get turnérande och att alltid ge allt i alla lägen.

NÄSTA DAG BÖRJAR med en mils löp­n­ing. Vi gofade ju kutat i går. Sedan skall det bära av till Skara. Det är mitt i turnén som star­tade den 10 maj på Lise­berg och avs­lu­tas den 12 augusti i Öre­bro. Och rak­vat­tnet är redan slut. Vi går till Åhléns. Han köper en flaska rak­vat­ten för 94 kro­nor och sedan går vi in på ett fik och pratar om Mora Folkets Hus, jan­u­ari –62. Det var första spel­nin­gen med Vio­lents, elgi­tar­rgrup­pen som legat på tio-i-topp med Alpens ros men som nu skaf­fat sig en sån­gare för det hade Shad­ows gjort. Jerry Williams blev Sveriges svar på Cliff Richard. Fast han var ju mer lik Elvis förstås, om än lite mer finnig. Han minns pre­miären i Mora klock­rent: ”Någon i pub­liken kas­tade en snöboll på solog­i­tar­ris­tens gitarr och killen fick pröjsa 600 spänn på stubben. På den tiden kla­rade vi oss med en folk­vagns­buss som turnébulla. I kon­trak­tet stod det att arrangör­erna skulle hålla med förstk­las­sig hög­ta­laran­läg­gn­ing och väl­stämt piano. Senare hade vi en Ford Esquire på 435 häs­tar. Vi var sex pers i bilen plus släp. Och det var fri fart på den tiden.”
Jerry Williams and the Vio­lents gjorde succé med hitlå­tar som Darlin’Nelly Grey och Twisti’n Patri­cia. De spelade på Star Club i Ham­burg till­sam­mans med den engel­ska grup­pen The Bea­t­les. Då var Jerry Williams det större nam­net. När Vio­lents gitar­rist slu­tade föres­log någon att Jerry skulle fråga killen i Bea­t­les, han som hette George. Men Jerry tyckte inte att han var till­räck­ligt bra (det tycker han inte idag heller).
Egentli­gen var väl aldrig Jerry Williams någon rock­kung. Rock­kun­gar var Lit­tle Ger­hard, Rock-Ragge, Rock-Boris, Lit­tle Ditt och Lit­tle Datt och någon som kallade sig Vita Björn. De dök upp i slutet på fem­tio­talet, men när Jerry slog igenom var det twisten som var pop­ulär. Vem minns inte Chubby Checker? Kring –65 kom popen och Jer­rys stjärna dalade.
”Vi torskade när pop­köret kom. Jag kallades Sune. Men tack och lov fanns det fler Sunar så vi fick gig ändå.”
Kom­pet har vari­erat men Jerry Williams har bestått. Han har spelat med alla de stora, till och med med Josephine Baker. Det var hon som lärde honom att glida över sce­nen på en fot. En skitjuste kär­ring. Och Robertino och Pat Boone, som stal de svar­tas rock­lå­tar och gjorde amerikansk urblekt medelk­lasspop av dem. Han har träf­fat många märk­liga artis­ter genom åren.
”Heinz, han med Just like Eddie, var en lustig kille som blonder­ade håret fram så att hår­bot­ten blev sårig. Han bad om ursäkt för varje fel han gjorde på kon­sert­erna. Man­agern var fört­vivlad. Han som prod­dade hans plat­tor hade 14 miljon­säl­jare på ett år. Han var hel­stukad. Hans stu­dio låg i ett van­ligt hyreshus. På gol­vet låg inspel­ning­ste­jpen i dri­vor huller om buller. När en av hyres­gästerna kom ner och kla­gade på oljudet sköt han ihjäl kär­rin­gen. Sedan sköt han sig själv också.”
”P.J. Proby hade en ball pipa. Men han kröka en del och så spräckte han brallerna på scen. Det gjorde alla på den tiden för resten. Men arrangör­erna ville inte ha honom så en kille som hette Tom Jones fick ta över hans turné. Det var då det rass­lade till för honom.”
Chucken som aldrig repade med sina komp­band, Fats Domino som bara kunde sina gamla låtar, Jerry Lee som egentli­gen ville spela coun­try. Han har träf­fat dem alla. Men störst är Lit­tle Richard. Hans Good Golly Miss Molly är kanske den allra bästa rock­låten. Den går man i mål på.

UTANFÖR FIKET SITTER två av ”flick­o­rna från –62″ och vän­tar på auto­grafer. De får varsin på armen. Knappt har vi gått ett halvt kvarter för­rän vi möter en man med rak­löd­der i ansik­tet som med möda tar sig fram på ski­dor. Han följs av ett skrå­lande säll­skap, en sven­sexa. Plöt­sligt upp­täcker en kille med en Pripps i han­den vem det är de möter. Hans ögon blir stora som ölun­der­lägg: ”Nämen ser ni! Ser ni? ERIK FERNSTRÖM!! ERIK FERNSTRÖM !!! ERIK FEEERNSTRÖÖÖM!!!
Runt hör­net möter vi möhip­pan med den bli­vande hus­trun i strumpe­band.
Jerry tar upp­stån­delsen med ro. Han är van vid dessa ständiga klap­par på axeln. ”Det är okey. Det är bara att morsa till­baka. Vill man va ifre kan man kuta ut i sko­gen.”
Så går han till hotel­let och häm­tar sin svarta Sukke. Suzuki 1000. Han åker båge till spel­ningarna, gigen, om det inte är för långt mel­lan stäl­lena.
Under över­dragskläderna har han avk­lippta jeans och en vit T-shirt som stra­mar över den breda ryggen (han lyfter skrot två gånger i veckan). Han bär mörk­ton­ade glasö­gon och en guldring i vän­stra örsnibben. Över­läp­pen pekar i nit­tio grader, det är en rejäl prilla.

SÅ MULLRAR Sukken igång och det bär av till nästa anhalt, Skara Som­mar­land. Ut på vägen igen. Elva mil slätkörn­ing.
RACKEN ROOOL!!! Här kom­mer Jerry Williams på sin motor­cykel. Tanken full med Chuck Berry och sadelväsko­rna pack­ade med rock­stan­dards. Han har bran­schens rakaste rör.
RACKEN ROOOL!!! Här kom­mer Jerry Williams. I jeans och skin­npaj. I svart och blått. I vått och torrt. Pål­itlig som en långfärd­scykel. En han­del­sre­sande i RACKEN ROOOL!!!
Han är över 50 och där står han bred­bent i den slitna skin­npa­jen och de vita gym­pa­do­jorna och vrålar: RACKEN ROOOLL!!!
Det skulle kunna vara patetiskt och pin­samt. Men det är det inte. Han skulle kunna vara en par­odi på sig själv. Men det är han inte. Och musiken skulle kunna ha över­levt sig själv. Men det har den inte.
Man kän­ner en till­given­het för den genomtrevlige korte och muskulöse man­nen som står där och job­bar så att svet­ten lackar. Och gör sin pryl. Som han gjort i över tret­tio år. Sedan 1962.

DET BLIR BRÅTTOM till Skara. Det är famil­je­föreställ­ning från stora sce­nen klockan två. Logen, torftig med kala väg­gar, lig­ger ovanpå sce­nen. Man har utsikt över en restau­rang där folk stop­par i sig Big Bert med pommes frites.
Spel­nin­gen tar en dryg halv­timme. Sedan måste allt plockas ner och frak­tas 300 meter till nat­tk­lubben Mal­i­bou och kvälls­giget.
Vi sticker till hotel­let i Skövde. Jerry letar efter ett gym men hit­tar inget. Kop­plar av på hotell­rum­met med rese­lek­tyren i stäl­let: Chuck Berrys memo­arer. I väskan finns också Gor­batjovs Per­e­stro­jka.
Han har bott en stor del av sitt liv på hotell­rum, men han åker hem så fort det pas­sar. Hem till lägen­heten i Täby. Där vän­tar Jer­rys stol­thet schäfer­hun­den som både är bruks– och utställ­ningscham­pion. Honom ägnar han all fritid.
Om det är någon mer som vän­tar därhemma vill han inte avs­löja. Jerry Williams har alltid hål­lit tyst om sitt pri­vatliv. Det enda vi får veta är att han har kag­gar, ”av alla sorter”. I övrigt är det tyst. Bom stopp. Han är över huvud taget inte intresserad av att visa upp sig utan­för sce­nen.
På Café Opera har han varit endast tre gånger och han är inte en per­son som ler mot pre­miär­fo­tograferna i teatrar­nas foa­jéer. Då är det ju bät­tre å gå när dom har lirat en vecka när det satt sig.

KLOCKAN ELVA på kvällen är stämnin­gen hög på Som­mar­lands nat­tk­lubb Mal­i­bou. Folk kom­mer fes­tk­lädda från hus­vagnarna på den stora camp­ing­plat­sen. Starköl och piz­z­abitar. Klubben är inredd i Hawai­is­til med en mil­itär­jeep bland bor­den.
På sce­nen står en kas­trull på en kok­platta. En tjock vit rök väller upp från den och en fläkt bred­vid ser till att röken sprids ut över sce­nen. Det är salmi­akpul­ver, för ljus­ef­fek­ter­nas skull.
Jerry Williams och Road­work sit­ter ned­sjunkna i en sof­f­grupp en trappa upp. Bonne stäm­mer sin gitarr, Peder mjukar upp med snabba vrivlar mot låret, någon gäs­par ljudligt. Klockan när­mar sig halv tolv. Plöt­sligt slänger Jerry upp benen på en stol och med hän­derna i gol­vet gör han 30–40 snabba armhävningar. Oberörd tar han på sig skin­npa­jen. Nu är det dags.
Så brakar det loss. Sce­nen är min­i­mal. Inget utrymme för Josephine Baker-åkningar. Ett räcke håller den sto­jiga pub­liken på avstånd.
Jerry spelar ut hela sin rock­ma­choreper­toar. Han vickar på höfterna, tar av sig i bar överkropp och rycker i musklerna. Tonåringarna längst fram jublar och dansar.
En av de trogna från –62, som alltid dyker upp i en eller annan skep­nad när han upp­träder, finns också med. Det är en lite lätt övervik­tig kvinna i grön kortär­mad blus. Hon står ensam vid sidan och klap­par entu­si­astiskt i otakt under hela kon­serten. Men de glada brösten gun­gar i takt.
En ung blond tonårs­flicka som sit­ter på sin pojkväns axlar i röran längst fram böjer sig över räcket och får en kram av den drygt 50-årige rock­kun­gen. Hon kör hän­derna genom sitt hår och skakar lyck­ligt på huvudet.
Hur kan detta vara möjligt? Gör hon sig till? Spelar hon bara med i pjäsen Rockidolen-och-de-svimfärdiga-flickorna? Har inget hänt sedan 1962?
Jo, mas­sor. Men inte just när Jerry Williams är med. Honom blir man aldrig klok på. Ingen män­niska kan förk­lara fenomenet Jerry Williams.
Kanske är det något man inte skall fun­dera så mycket på. Förk­larin­gen är antagli­gen mycket enkel. Det är bara RACKEN ROOOLL!!! Van­lig enkel RACKEN ROOOLL!!!

GP Söndag 7 augusti 1988
Även uppläst i P1:s Boktornet