Category Archives: Skrivprocessen

Den nakna inspirationen

Posted on by — No Comments ↓

DET ÄR EN GAMMAL san­ning att man som skribent inte kan sitta och vänta på den gudom­liga inspi­ra­tio­nen. Särskilt inte om man är nyhet­sre­porter.
Men visst finns det något som heter inspi­ra­tion. Och visst kan man skriva inspir­erad även som reporter.
När man har fått tag i ett bra mate­r­ial eller när man plöt­sligt, mitt i skri­van­det, kän­ner den där oförk­larliga kicken i tan­gen­terna eller när man sett fotografens fan­tastiska bilder eller när en kol­lega eller redak­tören lyck­ats säga de rätta sak­erna.
Det kan också vara när man sänts ut på ett hop­plöst upp­drag och gått omkring och vån­dats. Så plöt­sligt hän­der det! Som den gån­gen jag till­sam­mans med några kol­leger på GP:s söndagsredak­tion skick­ades ut till Nord­stan för att beskriva verk­ligheten.
Då råkade jag vara på rätt plats för en gångs skull, noter­ade och gick direkt till­baka till redak­tio­nen och skrev ner allt i ett inspir­erat svep: Ett drama i Nord­stan.
Kanske kom inspi­ra­tio­nen, inte från känslan av att åstad­komma något gudom­ligt, utan enbart från lät­tnaden av att jag hade hit­tat något över huvud taget att skriva om.
Om man ska hitta inspi­ra­tion i skri­van­det på en tid­ningsredak­tion tror jag att det är vik­tigt med en tillå­tande atti­tyd samt en arbet­sled­ning som är språkkun­nig och kan säga till när skrivfly­tet gått på grund.
Kon­st­nären Ernst Joseph­son (1851–1906) skrev en gång föl­jande i ämnet:

“Det finns bara två sätt att måla. Det ena är: måla på inspi­ra­tion — medan fär­gen är våt och stämnin­gen varm, medan den första entu­si­as­men ännu sval­lar i ens blod och dri­ver på penseln som en naturkraft.
Det andra: att måla med en innerlig, lång­modig kär­leks out­tröt­tliga, aldrig svik­tande och aldrig sinande ömhet och omtanke; göra om och göra om igen, älska sig in i varje hörn av sitt motiv, i varje veck på ett ansikte, i varje blad på ett träd.
Det första slagets mål­ningar blir van­li­gen färdiga på sitt vis.
Det senare slagets blir aldrig färdiga.”

Ernst Joseph­sons mest berömda mål­ning är Näcken. Lika naken är den som skriver på inspi­ra­tion. Det krävs mod att våga lita på sin egen inspi­ra­tion. Hal­leluja! Hissa alla segel! Nu åker vi!
Intu­ition är förstadiet till inspi­ra­tion. Man skriver från bör­jan och till slutet bara på känslan. Skit i dis­po­si­tio­nen och dra­matur­gin. Jag låter fly­tet leda mig.
Eller man bör­jar bear­beta och bear­beta. Lust­fyllt kanske, men risken för över­ar­bet­ning är stor. Tex­ten vill, som Joseph­son påpekar, inte blir klar.
Men den måste läm­nas, då tänker jag inte bara på dead­line utan på att jag själv måste ta farväl av tex­ten.
När den ital­ienske skulp­tören Gia­cometti fick frå­gan hur han vis­ste när en skulp­tur var klar, sva­rade han: “Det vet jag inte, men jag bestäm­mer mig för att lämna den.“
Det finns två sätt att skriva: på inspi­ra­tion och på efter­tanke.
I bästa fall förekom­mer de samtidigt.

Lena Andersson om det jobbiga skrivandet

Posted on by — No Comments ↓

Bild: Cato Lein

I SLUTET PÅ 90-TALET fick tid­nin­gen Tecknaren en ny redak­tör. Hon hette Lena Ander­s­son. Jag tyckte hon skrev väldigt bra och tänkte flera gånger att jag skulle höra av mig med beröm.
Vissa saker blir bara inte av. Men hon kla­rade sig bra ändå. Och nu läser jag i Björn af Kleens utmärkta inter­vju med henne i DN att hon i viss mån är skep­tisk till beröm: “Man kan aldrig veta var­för någon ger kri­tik eller beröm. Vi män­niskor är inte hed­erliga alla gånger.“
Där kän­ner jag inte igen mig men desto mer i annat hon säger om skri­vande. Till exem­pel det hon en gång sa om sina krönikor i DN, att hon måste skriva sig fram till en stånd­punkt. Det gjorde mig glad  efter­som det var pre­cis så jag skrev mina  egna krönikor. Desken frå­gade: “Vad har du för vinkel?” Jag sva­rade: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än.“
I Kleens inter­vju finns det fler resone­mang kring skri­van­det som jag kän­ner igen så väl.

Om att det är job­bigt att skriva.
LA: “Den vita sidan. Hur bör­jar jag? Vart ska jag? Hur ska jag orka tränga ned i tex­ten? Förmå säga något annat än det jag först kom­mer på?“
Just så, man ska trycka ner varje bok­stav i tex­ten. Det är mödosamt i bör­jan. Det är där­för man hit­tar på så mycket annat att göra. Jag brukar lura mig själv genom att skriva in anteck­ningarna, då finns mate­ri­alet där och behöver bara bearbetas.

Om att det gör ont att skriva.
LA: “Jag brukar tänka på Lars Fors­sell. Jag tror han pratade med Pär Lagerkvist i tv. Fors­sell frå­gade ‘Skriver du?’ ‘Nej”, sva­rade Lagerkvist, ‘det är så våld­samt att skriva’. Jag kän­ner pre­cis så. Det finns något bru­talt i skri­van­det. Efter­som man hela tiden måste stöta emot sin egen gräns. Och på nytt försöka forcera den.“
Ofta hänger det på de höga ambi­tioner man har med tex­ten som ska skri­vas. Och veta att gränsen är min egen för­måga. Under­bart när man överträf­far den. Men jäm­merligt när man, som i de flesta fall, inte gör det.

Om själv­cen­suren.
LA: “Jag har ofta en timme på mor­gonen där jag inte märker att jag skriver. Plöt­sligt har det gått en timme utan mot­stånd. Den tim­men utan spärr är vik­tig, för då är cen­suren av. Sen smyger sig gnäll inifrån. Då skriver jag en timme till. Men om jag sen fort­sät­ter blir det inget. Då bör­jar jag stryka. Då är det bäst att gå därifrån.“
Att inte märka när man skriver bety­der att man skriver utan att tänka på vad man gör. Som en golf­swing. Eller att serva i ten­nis. Man kan inte tänka på de olika delarna: inte ner med arm­bå­gen, upp­kas­tar­men rak…
Den gamla san­nin­gen: släpp inte fram cen­sorn i dig när du skriver, vänta tills tex­ten ska läsas igenom.

Om att vara sin egen domare.
LA: “Ingen får se ofärdig text. Det är för lätt att lasta över på andra att avgöra om det duger eller inte. Där­för är jag skribent av min text, men också läsare av den. Jag måste själv kunna veta när det upp­står laddning.“
Jo, och lita på den känslan. Tyvärr kan den svika ibland och då är det ovärderligt att ha en erfaren san­ningssä­gare i närheten. Men det mesta job­bet måste man göra själv. Som pro­fes­sionell skribent är det vik­tigt att kunna erkänna för sig själv att det här duger inte.
Lena Ander­s­son talar om för­må­gan att inse när tex­ten inte är klar. “Det gäller att veta när man inte är klar. Det är det som är arbetet.”

Om dis­tans till tex­ten.
LA: “Det hand­lar om att en liten dis­tans inträder mel­lan mig och tex­ten. Jag ska bli lite förvå­nad: Har jag skrivit det här? Ett litet för­främ­li­gande. — - — Den dis­tansen är avgörande för lit­terär kvalitet.“
Jag har alltid läst mina tid­ning­s­tex­ter när de är tryckta. Låt­sas att jag är en van­lig läsare. Det ger en dis­tans till mitt eget skri­vande och är en nyt­tig påmin­nelse om att man ibland läg­ger sig till med vissa manér.

Om språk­ligt mot­stånd.
LA: “För­fattare är generellt inte per­soner som har lätt för språk. Utan svårt. För för­fattare gör språket mot­stånd.“
Den som är intresserad av skri­vande ser inte bara språkets alla möj­ligheter utan också dess svårigheter. Man upp­täcker att skri­vande i mycket är prob­lem­lösande. Det kan ställa till det rejält.
Lena Ander­s­son skriver med stor integritet, men även själva skrivprocessen omger hon med integritet. Hon vill helst inte ha någon inbland­ning utifrån.
Där är alla olika. Som­liga vill släppa in någon tidigt, andra bara när tex­ten är färdig. Det Lena Ander­s­son säger myn­nar ut i att man måste ta ans­var för sin egen text. Det kan man inte över­låta åt någon annan, oavsett om det är en tid­ningsar­tikel eller roman.

Lång föreläsning om att hålla sig kort

Posted on by — No Comments ↓

PÅ NOBELDAGEN, den 10 decem­ber 2013 del­tog jag i Ander­sem­i­na­r­iet i jour­nal­is­tik på Karl­stads uni­ver­sitet. Temat för dagen var kort­srki­vande.
Min föreläs­ning hette “Kon­sten att korta en text innan den är skriven” och hand­lar om hur man ska tänka när man skriver kort och när man skriver nära dead­line. Föreläs­nin­gen är i sig inte jät­tekort, den är 42 minuter och finns här i sin helhet.

 

Mannen i garderoben och andra skrivråd

Posted on by — No Comments ↓

HÄR ÄR EN LISTA med skrivråd som håller dig sys­sel­satt hela hel­gen. Nie­man Sto­ry­board googlade “best writ­ing advice” och fick en lista på tio mer eller min­dre intres­santa skrivråd, de flesta till för­fattare.
Till exempel:

  • Använd det rätta ordet, inte dess syssling (Mark Twain).
  • Du måste avs­luta saker, det är det du lär dig från, att avs­luta saker.
  • När du fast­nat i skri­van­det, det är inte så farligt. Det är bra, det är då du får chans att vara kreativ.

För­fattaren och jour­nal­is­ten Po Bron­son har ett råd som jag tycker att varje jour­nal­ist bör tänka på: “When you want to skip some­thing because it’s too con­fus­ing to explain, that’s your chance to slow down and behold the truth that real life is com­pli­cated, real peo­ple are com­pli­cated. Skip for the sake of con­ve­nience and read­ers will sniff a fake.” Eller hur? Den som väjer för det kom­plicer­ade kan aldrig beskriva verk­ligheten.
Ett annat råd han ger är att inte spara på krutet. Ös på från bör­jan med det bästa du har och tvinga dig sedan att pro­duc­era mer text som kan utmana inled­nin­gen.
För­resten, kolla in den lilla videosnut­ten i slutet på Po Bron­sons skrivråd och upp­täck en per­fekt skrivmiljö!

The top 10 Google returns for “best writ­ing advice”:
The Best Writ­ing Tips from William Faulkner, from Huff­in­g­ton Post
The Amer­i­can Scholar: The Best Writ­ing Advice, by Pico Iyer
Mark Twain’s Top Ten Writ­ing Tips, from about.com
Fif­teen Suc­cess­ful Authors Share Their Best Writ­ing Tips, from Time­Out
Nichol­son Baker’s best advice: Writ­ers must write every day, from Salon.com
Advice on Writ­ing and the Writ­ing Life, by Po Bron­son, pobronson.com
6 of the Best Pieces of Advice from Suc­cess­ful Writ­ers, from bufferapp.com
Neil Gaiman’s Advice to Aspir­ing Writ­ers, by Maria Popova, Brainpickings.org
The 22 Best Writ­ing Tips Ever, from writingforward.com
Best Busi­ness Advice for Writ­ers, by Jane Friedman

Reportern som magiker

Posted on by — No Comments ↓

NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones inter­vjuade magik­ern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bom­bastiska rökridåer eller ljus­ef­fek­ter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en per­son som läg­ger ner mer tid på något än man rim­li­gen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en pro­dukt av hårt arbete. Jones fick idén att jäm­föra sitt eget arbete med magik­erns. Här är hans sju punk­ter för magiskt berättande.

1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skriben­ter pre­sen­terar inte hela sto­ryn i bör­jan. Detta är skill­naden mel­lan nyhet­s­tex­ter och berät­tande tex­ter.
Det är detta som är kraften i berät­tandet. De bästa his­to­ri­erna är om någonting mer än sto­ryn själv. Det finns ett dolt under­lig­gande tema, en större berät­telse, som du döl­jer i din handflata.

2.
Slänga: att i hem­lighet avyt­tra obe­hövliga objekt.
Detta hand­lar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detal­jer i tex­ten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är vik­tigt och vad som är ovik­tigt. Och du slänger allt som inte är vik­tigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snab­bare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.

3.
Stjäla: att i hem­lighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en pro­fes­sionell tjuv. Små nyhet­sno­tiser kan gömma en stor berät­telse, så också en tju­vlyssning på en restau­rang. Bra idéer kom­mer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.

4.
Ladda: att i hem­lighet för­fly­tta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kas­tat det vi inte behöver. Det är nu vi bör­jar fun­dera över berät­telsens struk­tur.
De bästa berät­telserna är inte en uppräkn­ing av hän­delser. Vi måste ladda sto­ryn. Struk­tur är svårt att förk­lara. I en nyhet­s­text fån­gar man in läsaren med en bra krok. I berät­tande tex­ter måste denna krok vara kop­plad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.

5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hem­ligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfaren­heter, du tar dem ur läs­fåtöl­jen och plac­erar dem i rym­den, i en kohage, i ett orkes­ter­dike, i en släg­gkas­tar­ring, i en.… magik­ers huvud.

6.
Vilseleda: att vända upp­märk­samheten bort från den hem­liga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngn­ing. Ibland är skriben­ter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those sto­ries suck, skriver Jones.
Meto­den, hur man fixat det, bety­der ingent­ing — det är effek­ten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i sto­ryn, du har inte gett dem någon anled­ning att sluta läsa.

7.
Växla: att i hem­lighet byta ett objekt med ett annat.
Sto­ryn är egentli­gen om något större. Och detta avs­lö­jande måste vara sub­tilt. Och hem­ligt. Du säger inte “Egentli­gen hand­lar det är om…“
Tänk på skämt. De är berät­telser med en över­raskn­ing på slutet. Måste vara logiskt. Som ett film­slut man tycker är kon­stigt, men så tänker man efter och finner att det fak­tiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.

KANSKE ÄR EN del av Jones syn­punk­ter lite krys­tade men nu är den en gång så med amerikan­ska föreläsare att de bara måste ha ett punk­t­pro­gram. Däre­mot sym­pa­tis­erar jag med att som jour­nal­ist jäm­föra och hitta inspi­ra­tion från andra verk­samheter.
Och visst finns det mycket magi i skri­van­det. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.

Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläs­ning — och se Tellers magiska trix här.