•  I sep­tem­ber 2008 tillkän­na­gav Göran Johans­son (s) att han skulle sluta som kom­mun­styrelsens ord­förande. Han efterträd­des av Anneli Hulthén på nyåret 2009.

Epo­ken Göran Johans­son spän­ner över 40 år av Göte­borgs nutid­shis­to­ria. Som poli­tiker for­mades han inte på Gus­tav Adolfs torg, utan på Kulan i Gam­lestaden. Hans sort finns inte län­gre. Följ Göran Johanssons väg till makten.

EN VÅRDAG 1988 kom fack­fören­ingsledaren Göran Johans­son inte ont anande till Hotell Hedens restau­rang för att äta en bit mat till­sam­mans med par­tikam­ra­terna Owe Nils­son och Endrick Schu­bert. De åt och tog några öl. Det blev en lång sit­tning. Flera tim­mar.
Kam­ra­terna hade inte talat om att mötet skulle handla om Sören Mannheimers efterträ­dare som kom­mun­styrelsens ord­förande. Förslaget att det skulle bli Göran Johans­son föll inte i god jord. Diskus­sio­nen blev tid­vis gan­ska högljudd.
Trots att han efter mid­da­gen fort­farande var väldigt tvek­sam att bli heltid­spoli­tiker anger ändå Göran Johans­son det här tillfäl­let som avgörande för sitt beslut.
Freda­gen den 3 juni 1988 blev det offi­ciellt. Som­liga säger att Göran Johans­son bestämt sig långt tidi­gare men gärna ville bli ”över­ta­lad”. Hur det än var så tycks SKF spelat en vik­tig roll. Det som avgjorde vara att han fick sitta kvar i SKF:s styrelse som arbet­sta­gar­rep­re­sen­tant och att han fick behålla sin anställ­ning.
– Jag hade bestämt att jag aldrig skulle bli beroende av poli­tiken för min försör­jn­ing. Jag har sett många som sut­tit i tio-tolv år och sedan inte varit önskvärda någon­stans, säger Göran Johans­son som ännu tjugo år senare är anställd på SKF och har 25 semes­ter­da­gar innestående.
Vill man hitta nyck­eln till poli­tik­ern Göran Johans­son får man gå till­baka till tiden före 1989. Det var tiden som fack­lig ledare hans sätt att hantera poli­tiken for­mades.
Från SKF hade han med sig en grundlig sten­hård och auk­toritär skol­ning i hårda förhan­dlin­gar där argu­menten sli­pades; snabba informella beslut där ett hand­slag var bin­dande; kon­sten att över­raska mot­stån­daren; grab­bighetens kama­raderi; för­må­gan att umgås med näringslivstop­parna och tänka strate­giskt; den inter­na­tionella utblicken; kam­ratskapets lojalitet­skrav; en djärvhet och för­måga att alltid tänka framåt; känslan för vad mak­ten kan använ­das till och blåstäl­let som han aldrig tagit av sig: slit­var­gen Göran Johansson.

ATT SKOLPOJKEN Göran Johans­son skulle hamna på SKF var ingen över­raskn­ing. Han bodde i de östra stads­de­larna, Gärd­sås, och både hans pappa och mamma job­bade på Kulan. Den 8 augusti 1960 bör­jade han i SKF:s fyraåriga verk­stadsskola och utbil­dade sig till reparatör.
Redan under skolti­den hade han utmärkt sig för att vara en stark per­son­lighet med ledare­gen­skaper, begå­vad och med otroligt gott minne. Snart blev han en framträ­dande per­son i met­al­lk­lubben. 1972 tog han över ord­föran­de­posten efter Bengt Ten­groth och därmed öpp­nades dör­rarna till mak­tens kor­ri­dorer. 30 år gam­mal gjorde han 1975 entré i SKF:s styrelse som arbet­sta­gar­rep­re­sen­tant. Han skulle sitta till 2008 på våren. I 33 år.
Den unge arbetaren satt nu vid samma bord som Wal­len­ber­gare och andra indus­triella högdjur. Men han hade inga prob­lem med det. Han kände en bra tryg­ghet och orsaken till detta var SKF:s vd Lennart Johans­son. De hade fun­nit varan­dra. Den senare märkte att här var en fack­fören­ingsledare som tog kon­cer­nans­var och inte någon gnäll­spik.
– Jag hade en prin­cip, att inte driva fack­liga frå­gor i styrelsen, berät­tar Göran Johans­son. Det var bara dumt efter­som vi alltid var i minoritet i styrelsen. Jag tog bort dessa frå­gor för då fick vi infly­tande.
I styrelse­pro­tokollen noteras tidigt att Göran Johans­son var mycket aktiv och totalt orädd. Han hade sådan kraft att direk­tör­erna var tvungna att ta honom på all­var.
Det var en tung tid för Göte­borg. Hela första delen av 70-talet präglades av varvskrisen. Bruk­sorten Göte­borg behärskades av de stora ele­fan­terna Volvo, SKF och var­ven. Men nu bör­jade fly­t­dock­o­rna i ham­nen att gunga rejält. Varvse­po­ken var över. Men det var inte bara var­ven som lades ner. När det väl­bekanta ljudet av nitham­rarna längs älven tyst­nade var det också en del av Göte­borgs själ som gick för­lorad.
Göran Johans­son kom in i fullmäk­tige 1971, senare som sup­pleant i kom­mun­styrelsen. Han hop­pade av men kom till­baka. Ständigt ambiva­lent till den mer svår­grip­bara kom­munpoli­tiken med sina han­dlin­gar, for­malia och sliriga vägar.
Så mycket enklare det var på SKF. Där var han som ett kul­lager själv runt vilket allt­ing tyck­tes snurra. Han hade lika god kon­takt med gub­barna på gol­vet som med direk­tör­erna på mahognyvåningen.

NÄR GÖRAN Johans­son föres­logs till kom­mun­styrelsens ord­förande 1988 hade han en motkan­di­dat, Ingela Tuve­g­ran. Idag säger hon att hennes kan­di­datur mer var kos­metisk. Göran och Ingela hade bråkat mycket med varan­dra ända sedan SSU-tiden. Båda var kar­riäris­ter och lika envisa. ”De box­ades utan hand­skar”, säger en som på nära håll kände luft­draget från svin­garna.
En som var emot Göran Johanssons kan­di­datur var dåvarande finans­min­is­tern Gun­nar Sträng. Under Strängs besök i Göte­borg hade Göran Johans­son många gånger sut­tit på hotell Opalen och lyssnat på berät­telserna om den fack­liga pio­njär­tiden. Nu ringde Sträng och med­de­lade: ”Du gör fel! Du ska stanna i det fack­liga!”
Men så blev det inte. Göran Johans­son fly­t­tade till Gus­tav Adolfs torg med hela sin erfaren­het från SKF. Till det kom en per­son­lig karisma, en väl utveck­lad fin­ger­spet­skänsla och ett stort mod. Nu lan­dade den fack­lige vet­er­a­nen i den poli­tiska kul­turen.
När han såg Sören Mannheimer sätta en kråka på varje sida i ett doku­ment rea­ger­ade han direkt: ”Va fan gör du? Vi vet la för fan vad vi sagt! På SKF tar vi varann i hand och det räcker.”
För Göran Johans­son var ett hand­slag hun­drapro­centigt. En gång fick han kri­tik för en överen­skom­melse från par­tiled­nin­gen i Stock­holm som fick svaret att det inte gick att ändra efter­som han hade tagit i hand på det.
En sak till hade han med sig till Börsen: det osande språket från SKF:s styrelsemöten. Flera borg­erliga ledamöter rea­ger­ade på hur språket förän­drades under kom­mun­styrelsens möten. Det kon­stiga var att svor­do­marna tyck­tes smitta av sig på tjän­stemän­nen.
Om de inte insåg det genast, så upp­täckte snart de gamla poli­tik­erna på Gus­tav Adolfs torg att inget nu skulle bli sig likt i mak­tens kor­ri­dorer. Här kom en 44-åring i snus­brun kavaj, byxor med knän och snedgångna skor.
Men det var inte bara den borg­erliga oppo­si­tio­nen som var förun­drade av per­son­bytet i kom­mun­styrelsen. Göran Johans­son själv gjorde en obe­haglig upp­täckt när han satt sig i stolen på Börsen. Han vis­ste inte rik­tigt vad han skulle göra.
– Det var en chock, säger han. Jag trodde att Met­all var cen­trum, men nu var den fack­liga världen plöt­sligt bort­blåst. Dessu­tom trodde jag att det var per­son­al­frå­gor jag skulle jobba med i första hand, men jag fick ägna mig åt poli­tisk organ­i­sa­tion­sutveck­ling.
Halva (s)-styrkan i kom­mun­styrelsen byttes ut 1989. Görans mångåriga par­tikam­rat Ker­stin Svens­son fick frå­gan: ”Föl­jer du med mig?”
– Vi var goda vän­ner, säger Ker­stin Svens­son. Det fanns en tryg­ghet i bot­ten. Inget tjafs. Inget gul­ligull. Men visst ven par­tipiskan ibland: “Nu har jag bestämt oss”.

GÖRAN JOHANSSON hade över­ta­lats att komma till Börsen. Men när han väl var där och det första obe­haget var borta satte han igång att regera Göte­borg. Göran Johans­son visade tydligt att han vis­ste hur staden skulle skö­tas.
Han lade grun­den för sitt ledarskap redan från start. Det fun­da­mentet byg­gde han sedan vidare på. Som ytterst ans­varig för kom­munens sköt­sel ställdes höga krav och där­för ville han ha lojala medar­betare omkring sig. Här skaf­fade han sig poli­tiska vän­ner. Och ovän­ner.
Det var hårda ban­dage men det hand­lade också om en slagfärdig per­son, ”den roli­gaste poli­tiker i kom­mun­fullmäk­tige under tjugo år utan konkur­rens”, säger en poli­tisk mot­stån­dare.
Göran Johans­son visade omedel­bart att han inte tänkte vara någon för­sik­tig poli­tiker. Bland det första han satte igång var, vad han själv kallade ”ett av de största ären­dena som varit upp i kom­mun­fullmäk­tige”. Det hand­lade om att ren­overa alla stans skolor och sjukhus. Trots att det inte fanns några pen­gar. Men det ord­nades genom en mil­jardaf­fär med kom­munens egna fastigheter, som skulle säl­jas och sedan köpas till­baka.
Typiskt var inte bara djärvheten utan också att förslaget kom helt över­raskande. Men han lyck­ades få med sig oppo­si­tio­nen och juris­terna i stad­skansliet. Genom det nya bolaget Bäl­te­spännaren kunde affären genom­föras.
Det var tunga tider för Göte­borg.
– Jag vis­ste inte då att ekonomin var så dålig, minns Göran Johans­son.
Kanske var det här som kon­flik­ten mel­lan Göran Johans­son och par­tiled­nin­gen i Stock­holm star­tade. Han hade redan tidi­gare sut­tit i partistyrelsen men avsagt sig upp­draget, för han ”fick inte ut så mycket av det”.
Nu engager­ade sig Göran Johans­son i en fråga som inte många andra orkade sätta sig in i, näm­li­gen skat­teutjämn­ingssys­temet. Det var finans­min­is­ter Allan Lars­son som hanter­ade detta kom­plicer­ade sys­tem. Det sägs att tack vare Göran Johanssons engage­mang spa­rades åtskil­liga miljoner åt Göte­borg.
Allan Lars­son kallade han ”Allan i kas­san”.
– Allan är en bra per­son som job­bade mycket, men han hade ingen fin­ger­topp­känsla när det gällde kom­munerna, säger Göran Johans­son.
Däre­mot beröm­mer han Göran Pers­son: – Som finans­min­is­ter gjorde han en fin sak och ord­nade ett förskott på 600 miljoner på skat­teutjämnin­gen. Det räd­dade vår ekonomi.
Som statsmin­is­ter fick dock Göran Pers­son finna sig i att ha en besk kri­tiker bland sina egna i Göte­borg. Många bedö­mare anser dock att Göran Johans­son gick för långt och byg­gde upp en onödig mot­sät­tning mel­lan Göte­borg och Stock­holm: ”Göran har slagit i en dörr för mycket i Stock­holm”.
Göran Pers­son för­lorade riks­dagsvalet 2006. Men i Göte­borg vann Göran Johans­son, vilket var en stor tri­umf. Johansson-effekten innebar att många som rös­tade borg­erligt i riks­dagsvalet lade sin röst på socialdemokra­terna i kom­munvalet. Hans kri­tik mot hur Pers­son skött val­rörelsen var skon­ingslös.
Än en gång visade Göran Johans­son att han var mer Göte­bor­gare än sosse.

I VECKAN HAR HAN avtack­ats i dagarna två, som en annan Kim Il Göran. Och om ett par veckor läm­nar han sin post som kom­mun­styrelsens ord­förande. Många kom­mer att sakna den omtänksamme kam­raten och den kraft­fulle realpoli­tik­ern som fick saker och ting på plats, från det stora fjär­rvärme­pro­jek­tet till Norra Älvs­tran­den och Operan. Han som gjorde Göte­borg till en even­e­mangs– och kun­skapsstad.
Andra drar en lät­tnadens suck och tycker att det är på tiden att Göte­borg blir av med den koleriske mak­t­per­so­nen som styrde och ställde med allt­ing under så många år till­sam­mans med sina gub­bar. Han som läm­nar över ett Göte­borg som är en svårt seg­regerad stad där ganstergän­gen här­jar.
Åsik­terna om Göran Johans­son är många. Han beskrivs som begå­vad, kreativ, orädd, ren­hårig — skor sig inte själv, och med ett stort hjärta. Han kan vara tuff till det yttre, men om någon har det rik­tigt svårt gör han allt för att hjälpa. Han kan till och med vara lite blödig, sägs det. Hans väldiga kon­tak­t­nät gjorde till slut att alla gick till honom med allt. Han fick aldrig vara ifred. Det höll på att knäcka honom.
Mot­stån­darna säger att Göran Johans­son var lika elak som PG Gyl­len­ham­mar, men den senare var åtmin­stone artig när han avrät­tade folk.
Bland kom­munens tjän­stemän finns his­to­rier om hur nervösa de varit när de skulle in och göra före­dragningar när Göran Johans­son inte var på humör. Om de inte gjort ett bra jobb blev de avs­lö­jade direkt: ”Vart har du fått den siffran ifrån? Under­sökn­ing? Vem har gjort den? Vet du inte? Du menar att du kom­mer hit och inte vet…”.
Han hit­tade alltid en svag punkt. Som någon uttryckte det: ”När det var före­dragn­ing i kom­mun­styrelsen var det alltid upp­taget på toa.”
Han kunde även vara elak mot sina egna. En härskarteknik som han sades ha med sig från facket. Den som glider undan i stäl­let för att stå upp för sina åsik­ter får ingen respekt av Göran Johansson.

SAMMA DUBBELHET finns i kapit­let Göran Johans­son och kvin­norna.
Ker­stin Svens­son ansågs vara den enda kvinna som kunde ta Göran Johans­son på rätt sätt.
– Jag kom­mer ihåg när jag bör­jade som sup­pleant i kom­mun­styrelsen. Jag och Ethel Berg (fp) tit­tade oss omkring… denne gub­bgän­gen! De var bra på att ta hand om oss kvin­nor, men ingen frå­gade vad vi tyckte. Men jag har aldrig sett Göran Johans­son behandla en kvinna fel. Hans sätt att vara gällde även män.  Göran ger respekt till den som står upp. Hans natur kräver det.
– Yngre tje­jer som ville komma fram glömde att han är en gam­mal patri­ark. Man behöver inte ta stri­den inför tjugo per­soner. Jag gick in till honom och snack­ade. Det gäller att veta vilken plan­halva man ska spela på. Göran fick klä skott för en hel del skit när det gäller kvin­nor.
Det finns åtmin­stone ett tillfälle då även hans värsta mot­stån­dare ger honom ett odiskutabelt erkän­nande, trots att han den gån­gen inte gick efter regel­bo­ken. Under Backabran­den gick han efter hjär­tat.
Mar­gita Björk­lund (fp) minns:
– Tele­fo­nen ringde vid fem-tiden på mor­gonen. En röst hördes: “Jag ringer på upp­drag av Göran Johans­son. Det har hänt en katas­trof med många döda. Kom­mun­styrelsen har möte klockan sju”. Där blev vi informer­ade om allt, innan mass­me­dia. Det var ett starkt ledarskap. Jag tog honom i hand efteråt och tackade.

EPOKEN GÖRAN Johans­son är en 40-årig nutid­shis­to­ria över Göte­borg. Staden han inledde sin poli­tiska bana i var en helt annan än den är idag. På gott och ont.
– Jag vägrar att reson­era i ter­mer vinnare eller för­lorare, säger han. Man får ta hela paketet, med det onda och det goda.
Göran Johans­son har alltid varit mer Göte­bor­gare än socialdemokrat. Men fram­för allt har han varit en jävel på att bestämma.

GP 21 decem­ber 2008