Category Archives: 1. GRUNDEN

Nobelpris till det litterära reportaget

Posted on by — No Comments ↓

Foto: Mar­garita Kabakova

NÄR SVETLANA ALEKSIJEVITJ tillde­lades nobel­priset i tors­dags var det också ett stort lyft för det lit­terära reportaget. En röst jag hörde ifrå­gasatte om jour­nal­is­tik verk­li­gen kan vara lit­ter­atur. Men dessa två gen­rer har alltid över­lap­pat varan­dra.
En roman kan vara mer sann än en doku­men­tär. En text baserad på fakta kan låna skön­lit­terära stil­grepp.
Svet­lana Alek­si­je­vitj är utan tvekan en värdig nobel­prista­gare. Hon är en berättare. Lit­ter­atur är berät­telser, det är även jour­nal­is­tik.
Alek­si­je­vitj använ­der en jour­nal­is­tisk arbetsme­tod när hon gör research till sina böcker. Mate­ri­alet bear­be­tas lit­terärt.
Någon pås­tod att Svet­lana Alek­si­je­vitj hit­tat på en egen genre med sina omfat­tande inter­vjuer omvand­lade till lit­terära berät­telser. Men inget är nytt under solen.
Den amerikan­ska för­fat­tarin­nan och jour­nal­is­ten Mary McCarthy (1912–1989) sa: “What I really do is take real plums and put them into an imag­i­nary cake.“
Men det är egentli­gen en annan amerikan jag tänker på i sam­band med Alek­si­je­vitj: Studs Terkel (1912–2008). Han skrev böcker om Viet­namkriget, Rasprob­lem, depres­sio­nen, åldrande. Alla baser­ade på ett digert inter­vju­ma­te­r­ial.
På Studs Terkels gravsten står det: “Curios­ity did not kill this cat”. Vid begravnin­gen beskrevs hans livs­gärn­ing på föl­jande sätt: “Han var över­ty­gad om att alla män­niskors röster hade rätt att bli hörda och att de hade något vik­tigt att säga. Han var där för att lyssna, att doku­mentera och att se till att deras his­to­rier inte blev glömda
En beskrivn­ing som också kunde gälla för Svet­lana Alek­si­je­vitj.
Studs Terkel skil­drade amerikansk his­to­ria och det amerikan­ska samhäl­let. Under 45 år hade han ett radio­pro­gram i Chicago varje vecka där han inter­vjuade en per­son. Pod­cast är inte heller någon ny genre.
På Studsterkel.org finns 9000 tim­mar inter­vjuer, bland annat med en rad fem­i­nis­ter.
Vad sa han själv om sin arbetsme­tod? Jo, först måste man vaska fram guld­ko­r­nen i det digra mate­ri­alet. Men det är inte klart med det. Sedan ska man tillverka ett smy­cke av guldet.
Det är en sådan guldsmed som nu fått nobel­priset i litteratur.

Det räcker inte med bara fakta

Posted on by — No Comments ↓

ETT NYTT ÅR STÅR för dör­ren. Vad önskar jag mig av det nya året i jour­nal­is­tiskt hänseende?
Jag hop­pas att man mitt i det snabba nyhets­flödet också hin­ner ägna läsaren en liten tanke. Att det inte bara hand­lar om att vara först, utan att även få nyheterna att hänga ihop. Ge läsaren/tittaren/lyssnaren en chans att bilda sig en egen upp­fat­tning om vad det hela hand­lar om.
Då måste redak­tio­nen iden­ti­fiera sin pub­lik och veta vilken infor­ma­tion som bäst relat­erar till dess verk­lighet. Inse att infor­ma­tion inte automa­tiskt leder till kun­skap. Den måste sät­tas in i ett sam­man­hang.
Vi måste alltid göra ett urval av fakta. Men det gäller att bät­tre förstå vilka fakta som är rel­e­vanta. Inte bara välja dem som talar för mitt feta avs­lö­jande, utan ge hela bilden. Alltid hela bilden.
Inte låta en poli­tiker komma undan med: “Vi måste se till att fler kom­muner tar emot fly­k­tin­gar.” Utan att få följd­frå­gan “Hur ska det gå till?“
Eller en ans­varig för sky­dds­boende för invan­drarkvin­nor som är hotade av sina män, när boen­det hotas av stängn­ing säga: “Efter­frå­gan har tyvärr inte varit till­räck­lig.” Tyvärr?
I stort och smått ge bästa under­lag för pub­liken. Plöt­sligt med­de­las att Orust inte län­gre är lan­dets tredje största ö, utan ersatts av den nyup­p­täckta ön Södertörn-Nacka. SCB har gjort en ny def­i­n­i­tion av vad en ö är. Men hur ser den def­i­n­i­tio­nen ut? Gan­ska vik­tig infor­ma­tion för mig som läsare.
Rock­sånger­skan Kajsa Grytt ställer in sin turné efter att ha drab­bats av näthat när hon med­verkat i tv-programmet Så mycket bät­tre. Jaha, men vad hade hon gjort för fel? Hade det ens hjälpt om jag tit­tat på pro­gram­met för att förstå?

OCH TÄNK OM INTE varje utspel om fly­k­t­ingfrå­gan från Alliansen och vän­sterblocket direkt kop­plades till det tak­tiska spelet kring Sverigedemokra­terna. Utan hand­lade om vad övriga partier vill och behöver göra.
Vore det inte bra när nästa utspel kom att helt tänka bort SD och i stäl­let kon­cen­tr­era sig på vad försla­gen verk­li­gen innebär? Alltså min­dre poli­tisk tak­tik och mer vilka förslag till lös­ningar som finns på prob­le­men. Detta är min önskan inför det stun­dande nyvalet.
Mediekon­sumenterna i fokus hela tiden. Besvara läsarens frå­gor. Inte lämna hän­gande frågetecken efter artikeln, inslaget.
Inom sporten inte bara skriva om sven­ska medaljhopp utan sätta in dem i sitt sam­man­hang. Jaha, det är tio sty­cken som har bät­tre års­bästa visar det sig, hur kan han då vara medaljkan­di­dat?
Vid ett stre­jk­varsel inte enbart skriva om hur det drab­bar tredje part, utan även om vad tvis­ten egentli­gen hand­lar om.
Det är aldrig fel att få hela bilden. Folk vill inte bara ha infor­ma­tion utan även kun­skap. Det ger alla makt att bilda sig egna kun­skaps­baser­ade åsik­ter. Inte bara veta. Utan även förstå.
Ett gott nytt sig­nifikant jour­nal­is­tikår önskas!

Faran med den enögda berättelsen

Posted on by — No Comments ↓

JAG LYSSNADE PÅ en TED-talk av den Nige­ri­an­ska för­fat­tarin­nan Chi­ma­manda Ngozi Adichie med titeln The dan­ger of a sin­gel story.
Den hand­lade om just det som är jour­nal­is­tikens fiende: den enögda berät­telsen.
När Adichie kom som stu­dent till USA berät­tade en studiekam­rat att hon kände medl­i­dande med henne där­för att hon kom från Afrika. Adichie hade inte tidi­gare iden­ti­fierat sig som afrikan. Hon ombads att spela lite tribe music och satte på vad hon hade, Maria Carey.
Om ett folk beskrivs på samma sätt om och om igen, då är det vad de blir. Män­niskor definieras genom his­to­rieskrivnin­gen. I medierna är mexikaner immi­granter.
Det finns alltid en annan his­to­ria. Börja med den andra his­to­rien, upp­manade Adichie. Om man bör­jar his­to­rien om USA med indi­an­er­nas pilar och inte när de första engelsmän­nen land­steg blir det en helt annan his­to­ria.
Adichie själv har, som de flesta andra, flera his­to­rier. Hon hade en lyck­lig barn­dom men hade också en far­far som dog i fängelse.

VI KÄNNER AALTFÖR väl den enögda his­to­rieskrivnin­gen: romer är tig­gare, kul­tur­min­is­tern är okun­nig, dan­skar är främ­lings­fientliga, alla bryr sig om vem som blir årets jul­värd i Svt. Och alla andra förut­fat­tade meningar: offret är alltid oskyldigt, före­tagsledare är arbet­snarko­maner, byråkrater är lata och formella, poli­tiker har alltid något att dölja, det är ensamt på top­pen, det är trist i förorten, det är spän­nande i cen­trum.
Man ska försöka lös­göra sig från klichéerna. Men notera dem som andra spot­tar ur sig.
I den utmärkta boken Story, som egentli­gen hand­lar om att skriva film­manus, skriver Robert McKee: “Fakta om vad som verk­li­gen hän­der är san­ning med litet s. San­ning med stort S finns bakom, inuti, under ytan, den håller ihop verk­ligheten eller river sön­der den och kan inte direkt observeras. Om man bara ser till det som är syn­ligt och fak­tiskt är man blind för livets san­ning.“
McKee skil­jer på fakta och san­ning. Vad som hände är fakta, inte san­ning. Den senare lig­ger dju­pare.
Där­för är det så vik­tigt att inte bara snab­brap­portera fakta, utan att också följa upp och förd­jupa. Här har den som är utrustad med en jour­nal­is­tisk näsa som kan lukta sig till den andra berät­telsen en stor fördel. Det skulle behö­vas fler sådana näsor i jour­nal­is­tiken.
Till en bör­jan är det vik­tigt att inse faran med bara en story.

Den nakna inspirationen

Posted on by — No Comments ↓

DET ÄR EN GAMMAL san­ning att man som skribent inte kan sitta och vänta på den gudom­liga inspi­ra­tio­nen. Särskilt inte om man är nyhet­sre­porter.
Men visst finns det något som heter inspi­ra­tion. Och visst kan man skriva inspir­erad även som reporter.
När man har fått tag i ett bra mate­r­ial eller när man plöt­sligt, mitt i skri­van­det, kän­ner den där oförk­larliga kicken i tan­gen­terna eller när man sett fotografens fan­tastiska bilder eller när en kol­lega eller redak­tören lyck­ats säga de rätta sak­erna.
Det kan också vara när man sänts ut på ett hop­plöst upp­drag och gått omkring och vån­dats. Så plöt­sligt hän­der det! Som den gån­gen jag till­sam­mans med några kol­leger på GP:s söndagsredak­tion skick­ades ut till Nord­stan för att beskriva verk­ligheten.
Då råkade jag vara på rätt plats för en gångs skull, noter­ade och gick direkt till­baka till redak­tio­nen och skrev ner allt i ett inspir­erat svep: Ett drama i Nord­stan.
Kanske kom inspi­ra­tio­nen, inte från känslan av att åstad­komma något gudom­ligt, utan enbart från lät­tnaden av att jag hade hit­tat något över huvud taget att skriva om.
Om man ska hitta inspi­ra­tion i skri­van­det på en tid­ningsredak­tion tror jag att det är vik­tigt med en tillå­tande atti­tyd samt en arbet­sled­ning som är språkkun­nig och kan säga till när skrivfly­tet gått på grund.
Kon­st­nären Ernst Joseph­son (1851–1906) skrev en gång föl­jande i ämnet:

“Det finns bara två sätt att måla. Det ena är: måla på inspi­ra­tion — medan fär­gen är våt och stämnin­gen varm, medan den första entu­si­as­men ännu sval­lar i ens blod och dri­ver på penseln som en naturkraft.
Det andra: att måla med en innerlig, lång­modig kär­leks out­tröt­tliga, aldrig svik­tande och aldrig sinande ömhet och omtanke; göra om och göra om igen, älska sig in i varje hörn av sitt motiv, i varje veck på ett ansikte, i varje blad på ett träd.
Det första slagets mål­ningar blir van­li­gen färdiga på sitt vis.
Det senare slagets blir aldrig färdiga.”

Ernst Joseph­sons mest berömda mål­ning är Näcken. Lika naken är den som skriver på inspi­ra­tion. Det krävs mod att våga lita på sin egen inspi­ra­tion. Hal­leluja! Hissa alla segel! Nu åker vi!
Intu­ition är förstadiet till inspi­ra­tion. Man skriver från bör­jan och till slutet bara på känslan. Skit i dis­po­si­tio­nen och dra­matur­gin. Jag låter fly­tet leda mig.
Eller man bör­jar bear­beta och bear­beta. Lust­fyllt kanske, men risken för över­ar­bet­ning är stor. Tex­ten vill, som Joseph­son påpekar, inte blir klar.
Men den måste läm­nas, då tänker jag inte bara på dead­line utan på att jag själv måste ta farväl av tex­ten.
När den ital­ienske skulp­tören Gia­cometti fick frå­gan hur han vis­ste när en skulp­tur var klar, sva­rade han: “Det vet jag inte, men jag bestäm­mer mig för att lämna den.“
Det finns två sätt att skriva: på inspi­ra­tion och på efter­tanke.
I bästa fall förekom­mer de samtidigt.

Lena Andersson om det jobbiga skrivandet

Posted on by — No Comments ↓

Bild: Cato Lein

I SLUTET PÅ 90-TALET fick tid­nin­gen Tecknaren en ny redak­tör. Hon hette Lena Ander­s­son. Jag tyckte hon skrev väldigt bra och tänkte flera gånger att jag skulle höra av mig med beröm.
Vissa saker blir bara inte av. Men hon kla­rade sig bra ändå. Och nu läser jag i Björn af Kleens utmärkta inter­vju med henne i DN att hon i viss mån är skep­tisk till beröm: “Man kan aldrig veta var­för någon ger kri­tik eller beröm. Vi män­niskor är inte hed­erliga alla gånger.“
Där kän­ner jag inte igen mig men desto mer i annat hon säger om skri­vande. Till exem­pel det hon en gång sa om sina krönikor i DN, att hon måste skriva sig fram till en stånd­punkt. Det gjorde mig glad  efter­som det var pre­cis så jag skrev mina  egna krönikor. Desken frå­gade: “Vad har du för vinkel?” Jag sva­rade: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än.“
I Kleens inter­vju finns det fler resone­mang kring skri­van­det som jag kän­ner igen så väl.

Om att det är job­bigt att skriva.
LA: “Den vita sidan. Hur bör­jar jag? Vart ska jag? Hur ska jag orka tränga ned i tex­ten? Förmå säga något annat än det jag först kom­mer på?“
Just så, man ska trycka ner varje bok­stav i tex­ten. Det är mödosamt i bör­jan. Det är där­för man hit­tar på så mycket annat att göra. Jag brukar lura mig själv genom att skriva in anteck­ningarna, då finns mate­ri­alet där och behöver bara bearbetas.

Om att det gör ont att skriva.
LA: “Jag brukar tänka på Lars Fors­sell. Jag tror han pratade med Pär Lagerkvist i tv. Fors­sell frå­gade ‘Skriver du?’ ‘Nej”, sva­rade Lagerkvist, ‘det är så våld­samt att skriva’. Jag kän­ner pre­cis så. Det finns något bru­talt i skri­van­det. Efter­som man hela tiden måste stöta emot sin egen gräns. Och på nytt försöka forcera den.“
Ofta hänger det på de höga ambi­tioner man har med tex­ten som ska skri­vas. Och veta att gränsen är min egen för­måga. Under­bart när man överträf­far den. Men jäm­merligt när man, som i de flesta fall, inte gör det.

Om själv­cen­suren.
LA: “Jag har ofta en timme på mor­gonen där jag inte märker att jag skriver. Plöt­sligt har det gått en timme utan mot­stånd. Den tim­men utan spärr är vik­tig, för då är cen­suren av. Sen smyger sig gnäll inifrån. Då skriver jag en timme till. Men om jag sen fort­sät­ter blir det inget. Då bör­jar jag stryka. Då är det bäst att gå därifrån.“
Att inte märka när man skriver bety­der att man skriver utan att tänka på vad man gör. Som en golf­swing. Eller att serva i ten­nis. Man kan inte tänka på de olika delarna: inte ner med arm­bå­gen, upp­kas­tar­men rak…
Den gamla san­nin­gen: släpp inte fram cen­sorn i dig när du skriver, vänta tills tex­ten ska läsas igenom.

Om att vara sin egen domare.
LA: “Ingen får se ofärdig text. Det är för lätt att lasta över på andra att avgöra om det duger eller inte. Där­för är jag skribent av min text, men också läsare av den. Jag måste själv kunna veta när det upp­står laddning.“
Jo, och lita på den känslan. Tyvärr kan den svika ibland och då är det ovärderligt att ha en erfaren san­ningssä­gare i närheten. Men det mesta job­bet måste man göra själv. Som pro­fes­sionell skribent är det vik­tigt att kunna erkänna för sig själv att det här duger inte.
Lena Ander­s­son talar om för­må­gan att inse när tex­ten inte är klar. “Det gäller att veta när man inte är klar. Det är det som är arbetet.”

Om dis­tans till tex­ten.
LA: “Det hand­lar om att en liten dis­tans inträder mel­lan mig och tex­ten. Jag ska bli lite förvå­nad: Har jag skrivit det här? Ett litet för­främ­li­gande. — - — Den dis­tansen är avgörande för lit­terär kvalitet.“
Jag har alltid läst mina tid­ning­s­tex­ter när de är tryckta. Låt­sas att jag är en van­lig läsare. Det ger en dis­tans till mitt eget skri­vande och är en nyt­tig påmin­nelse om att man ibland läg­ger sig till med vissa manér.

Om språk­ligt mot­stånd.
LA: “För­fattare är generellt inte per­soner som har lätt för språk. Utan svårt. För för­fattare gör språket mot­stånd.“
Den som är intresserad av skri­vande ser inte bara språkets alla möj­ligheter utan också dess svårigheter. Man upp­täcker att skri­vande i mycket är prob­lem­lösande. Det kan ställa till det rejält.
Lena Ander­s­son skriver med stor integritet, men även själva skrivprocessen omger hon med integritet. Hon vill helst inte ha någon inbland­ning utifrån.
Där är alla olika. Som­liga vill släppa in någon tidigt, andra bara när tex­ten är färdig. Det Lena Ander­s­son säger myn­nar ut i att man måste ta ans­var för sin egen text. Det kan man inte över­låta åt någon annan, oavsett om det är en tid­ningsar­tikel eller roman.