Sorgen kan också berika livet
Ett år efteråt väcker Kode-mordet fortfarande starka känslor.
I natt har det gått ett år sedan 14-årige John Hron mördades på ett osedvanligt grymt sätt vid Ingetorpssjön i Kode. Dådet väcker fortfarande många känslor.
MAN GÅR EN VÄL upptrampad stig som följer berget i mjuka svängar. Innan man kommer fram är marken mera sank och en gräsbevuxen plats öppnar sig, omgiven av små björkar och knotiga tallar. Den slutar vid en bergknalle som stupar ner i sjön. Det var här.
Lite dolt bakom ett buskage står korset. Manshögt, brunbetsat. Nedanför ligger halvt vissnade blommor. Prästkragar och rosor, blåklint. Några handskrivna meddelanden: “John! Godheten vann över ondskan. Mamma och pappa”.
Och Angelica, 14 år skriver: “Jag kommer alltid att vara din vän”.
Det är inte alla som är glada över att det står här. “Gör inte vår badsjö till en begravningsplats”, har det hetat.
Det finns stämningar i Kode och Kungälv som uttrycker en viss leda över skriverierna kring mordet, en irritation som främst är riktad mot föräldrarna Hron. Budskapet är: Sluta älta det som hänt, vi måste gå vidare.
Föräldrarna har engagerat sig hårt i anti-våldsarbetet och upplevs av en del som påstridiga och utmanande.
I Kode pratar man inte så mycket om det som hände vid Ingetorpssjön för ett år sedan. Det som kommit att kallas Kode-mordet.
Tre unga flickor som jag träffar utanför ICA berättar att de inte säger att de är från Kode när de presenterar sig. Orten är associerad med det mörka. De går på Munkegärdesskolan där John Hron gick och de talar om ett annorlunda år.
- Nu tänker man sig för vad man säger. Det har blivit vänligare på skolan. Fast det har å andra sidan alltid varit en lugn skola. Vi kände inte igen beskrivningarna av den efter mordet.
Snett över sjön från korset ligger udden där de fyra satt när de fick se tältet som tillhörde John och hans kompis. Och just på den platsen sitter nu fyra ungdomar och grillar korv. De är från Göteborg. Bandspelaren är på med hög musik. Precis som den gången. När de får höra att det var just här som dramat tog sin början för ett år sedan blir de bestörta.
- Va! Var det den här sjön? Det visste vi inte.
De vill visa mig något de upptäckt på berghällen. Någon har målat i blått. Ett hakkors.
ETT PAR KILOMETER mot Kungälv bor en äldre kvinna för vilken Kode– mordet
framkallat svåra minnen. Hon heter Essie Altvall. En marsdag år 1961 mördades
hennes son Per-Håkan av en vilda-westernfixerad 17-åring som sköt vilt omkring
sig på en skoldans.
Dagen efter gick hon med blommor till mördarens föräldrar. Hon såg dem också som
ett offer för våldet. De tröstade varandra.
Essie och hennes man Sture startade Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Nu bor hon
ensam i sin radhuslägenhet i Kareby.
Essie menar att om hon inte förlät skulle det vara att svika Per-Håkan. Och med
sin egen förlåtande attityd kunde hon leda andra samma väg.
– De som har det svårast är de som känner hat och bitterhet, säger hon. De
behöver all hjälp de kan få. Det är så sargande. De måste få leva ut sin
vildaste sorg i ilska, i hat och elände.
För Essie Altvall har sorgen berikat livet. Hon lyser av livskraft där vi sitter
på verandan med våfflor och hemmagjord jordgubbssylt. Hennes händer är
förvärkta och hon har svårt att gå. Men hon är fortsatt ivrig och nyfiken. Hon
utbrister:
– Häromdagen sa jag till mig själv: Essie, om ett halvår fyller du nittio. Vad
vill du med ditt liv? Och jag svarade: Jag vill samla på guldkantade dagar!
I ETT LITET konstgalleri i det gamla Rådhuset i Kungälv sitter ägaren Ebbe
Pettersson bland tavlor, ramar och färgpytsar. Vi råkar befinna oss just i det
rum som den unge mördaren förhördes 1961. Rådhuset var då polisstation.
Ebbe kände honom och den skjutne Pelle var hans bästa vän. Händelsen fick honom
att börja arbeta med ungdomar på glid.
Han har lärt sig våldets mekanismer i arbetet med ungdomar sedan 60-talet. Det
som han tidigt varnade för skulle ske har han nu fått bekräftat.
– Det är inte den materiella skillnaden som är avgörande, det är den kulturella,
säger han. Uppväxtmiljöerna kan vara materiellt rika men kulturellt fattiga.
– Jag är inte ute för att dalta med några mördare. Jag vill få en nyanserad bild
av båda offren. Den saknar jag i de senaste händelserna.
Jag åker upp till Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Skolan ligger högt och på
berget står en skulptur på en pelare. Det är en människofigur som står på en
stor hand. Skulpturen är en replik av Carl Milles Guds hand och är rest inte bara till minne över ynglingen Per-Håkan, utan också som en symbol för försoning.
Ett stycke nedanför hänger rönnbären i klasar och på en liten björk har bladen
redan börjat gulna. En ny årstid är i antågande. Med löften om guldkantade
dagar.
De finns där, men kanske är det så att de som upplevt sorgen har lättare att
upptäcka dem.
GP 16 augusti 1996