Category Archives: 3. BYGGSTENAR

Stränga det som Federer

Posted on by — No Comments ↓

Många strän­gar

LÄSTE JUST EN TEXT i New Yorker med rubiken “Roger Fed­eres nio rack­e­tar”. Den hand­lar om två gub­bar som är hans rack­et­strän­gare, Nate och Yu. Fed­erer och ett tju­go­tal andra topp­spelare beta­lar 300.000 kro­nor om året för att få sina rack­e­tar omskötta och veta att de är tip­topp: “They don´t want sur­prises out there”.
Fed­erer har alltid med sig nio rack­e­tar på banan, tre strän­gade 26 kilo, fem 26,5 kilo och ett 27 kilo. De sex­ton lodräta strän­garna ska vara av natur­ma­te­r­ial de nit­ton på tvären av poly­ester.
Han tar upp ett nytt vid varje boll­byte, vart nionde gem (föru­tom i bör­jan på matchen då bol­larna byts efter sju gem — inboll­nin­gen räk­nas som tre gem).
Nate och Yu använ­der en fransk Babo­lat Star 4 sträng­maskin från 80-talet. Den tillverkas inte län­gre men är lätt att resa med.

JAG ÄLSKAR SÅDANA här tex­ter med mycket nördinfor­ma­tion och som ger bak­grund, ny kun­skap och gör ämnet större– Helt enkelt att få bli insatt i det som annars bara nör­dar vet.
Just inom sportvärlden är de tack­samma. Det kan vara hur bol­l­ka­llar i ten­nis drillas eller handla om boxar­nas cut­men (som med iskalla järn ska fixa blö­dande ögonbryn).
Under OS i Sid­ney år 2000 hade jag en serie på GP-sporten om uten­silier inom olika grenar: bland annat om hur lång tid det tar att sätta upp en släg­gkas­tar­bur, start­block­ens anatomi, allt om bygel­häs­tar, brot­tar­nas mag­ne­siumpul­ver, kon­st­sim­mar­nas näsclips, plan­klera och om rack­et­strängn­ing fak­tiskt.
Sådana ini­tier­ade bak­grund­s­tex­ter behöver inte handla om idrott. Det kan handla om hur för­fattare gör när de skriver, hur skåde­spelare kom­mer ihåg vad de ska säga, om en sten­sättares yrkeshem­ligheter (en gång träf­fade jag en storväxt sten­sättare vars hobby var pilljob­bet att göra brickor med tänd­sticksmo­tiv).
Även poli­tiker kan vara lika fokuser­ade och nördiga som idrottsmän. Tänk att få läsa om hur par­tiledarna för­bereder sig inför valde­bat­ter. Hur de kom­mer ihåg alla siffror, vad som sagts förut och för­må­gan att gripa möj­ligheter i stun­den.
När man söker dessa fakta får man alltid även med sig bra anek­doter och his­to­rier som kan göra reportaget levande. Kom ihåg att his­to­rien lig­ger i detal­jerna. Det lilla som berät­tar om det stora.
Man ska ha många strän­gar i sin skrivracket. Löst strän­gat ger mer kon­troll men hårt ger hår­dare bol­lar. Ha ditt skrivracket hårt strän­gat.
Pete Sam­pras strän­gade 32 kilo.

Konsten att skriva som en apa

Posted on by — No Comments ↓

Skriv­ideal.

NIKLAS EKDAL INLEDDE en gång en rap­port i DN från Davos så här:

”Vilken var Coca Colas bästa reklamkam­panj förra året? Ska man tro vd:n Neville Isdell var det några videok­lipp på Youtube. Inspir­erade av två nör­dar i lab­o­ra­to­rie­rockar slängde mas­sor av ung­do­mar brustablet­ter i Coca Light-flaskor, med intres­sant resul­tat.
Före­ta­gen har tap­pat kon­trollen över sina varumärken. I en Youtube-värld kan vad som helst hända, och gör det också.
För­lorad kon­troll är det under­lig­gande temat för Värld­sekonomiskt forum i Davos.”

Han klät­trade på abstrak­tion­sste­gen. Ni vet, skriv­mod­ellen där det konkreta är därnere och det abstrakta däruppe. Repetera gärna med tidi­gare blog­g­post: Här.
Från Coca Colan längst ner på ste­gen rör han sig uppåt och ger exem­plet en högre mening med det mer abstrakta, varumärken och värld­sekonomiska styrmekanis­mer.
På abstrak­tion­sste­gen för man sig från det konkreta till det abstrakta — eller tvär­tom, enligt mod­ellen: 1) kos­san Mu 2) boskap 3) jord­bruk 4) ekonomi.
Det abstrakta kräver exem­pel och det konkreta kräver sammanhang.

VISSA FASTNAR på en bestämd nivå, hög eller låg. Vi har alla träf­fat på per­soner som pratar och pratar utan att någon gång dra en generell slut­sats av vad de pratar om. ”Och då sa han… och då sa jag… och då sa hon om henne… och det var pre­cis vad jag sa till honom.“
Eller ett resere­portage som beskriver detal­jer om ankom­st­tid, avre­setid, menyer, priser, om hotell­sän­gen var hård eller mjuk och så vidare.
Rab­b­landet av fakta utan att ha för­må­gan att sätta ihop dem till en gen­er­alis­er­ing som ger dem någon mening. Sådana tex­ter läm­nar läsaren med en korg full av infor­ma­tion utan anvis­ningar om vad man ska göra med den.

ANDRA BEFINNER sig uppe i det blå där det karak­täris­tiska är vagheten, tvety­digheten och totala meningslösheter. De jagar runt i ver­bala cirk­lar, de för­lorar för­må­gan att knyta an till det konkreta. Det blir sam­man­hang losskas­tade från sina förtöjningar (exem­plen).
Man blir irrit­erad för per­so­nen berät­tar inte vad den talar om och var­för det är rel­e­vant för mig.
Det är ett sätt att tänka som man måste vara på vakt mot: det som aldrig läm­nar de högre ver­bala abstrak­tio­nen, det som aldrig pekar nedåt till lägre nivåer av abstrak­tion. Som aldrig ger konkreta exem­pel.
Även om man talar om principer kan det vara bra att förk­lara vad man talar om. Att använda ste­gen är att elim­in­era en massa non­sen­sprat. Någon på en hög abstrak­tion­snivå som kan ge ref­er­enser till lägre nivåer, pratar inte bara, han säger något.
En tredje kat­e­gori är de som sit­ter fast halvvägs uppe på ste­gen. Då kan läsaren varken se eller förstå.
Den som lanser­ade abstrak­tion­sste­gen i boken Lan­guage in action 1940 var S I Hayakawa. Han skriver: ”Den intres­sante för­fattaren, den infor­ma­tive talaren, den pre­cise tänkaren och den för­nuftiga män­niskan manövr­erar inom alla nivåer på abstrak­tion­sste­gen, rör sig snabbt och ele­gant och på ett ord­nat sätt från det högre till det lägre, från det lägre till det högre, med sin­nen så smidiga och skick­liga och vackra som apor i ett träd.”

Slentrian att inleda med scener

Posted on by — No Comments ↓

MUSPEKAREN RÖR SIG oroligt över skär­men. Klickar på en mapp. Nej, inte här. Klickar på en annan mapp som det står “Blog­g­tex­ter” på. Nej, inte här heller.
Kanske har jag inte skrivit om det ändå.  Jag letar efter ämnet scenin­led­ningar, har bestämt för mig att jag berört ämnet i någon blog­g­text tidi­gare.
Det jag vill säga är att det inte alltid är så lyckat att börja ett reportage med en scen. Det har gått slen­trian med denna form av inled­ning. Många inser inte vilka krav som ställs på sce­nen för att den ska försvara sin plats.
Det kan ofta vara bra med en sug­ges­tiv scen, läsaren kas­tas in i ämnet och fån­gas. Men en scen eller anek­dot i bör­jan av en text ska­par förvänt­ningar. Den kan bli för­bryl­lande om den inte är bety­delse­bärande för sto­ryn.
Inled­nin­gen på den här tex­ten till exem­pel är inte särskilt lyckad efter­som det helt enkelt inte är intres­sant för läsaren att få reda på att jag inte vet om jag skrivit om ämnet förut. Det hör lik­som inte till ämnet.
Van­liga fel är en miljöbeskrivn­ing som bara är en miljöbeskrivn­ing. Den kan vara hur levande som helst men har ingent­ing att göra med själva sto­ryn. Eller att den kände skåde­spelaren kom­mer för sent och beställer ett glas min­er­al­vat­ten. Om nu inte per­so­nen fått sparken från en filmin­spel­ning på grund av alko­hol­prob­lem. I annat fall är jag inte intresserad av vad inter­vjuof­fer beställer när de träf­far reportern.
Sce­nen måste peka framåt och måste vara rel­e­vant för det som ska komma. Efter sce­nen bör det komma något som på engel­ska heter “nut-graph”, alltså att man:
1) talar om för läsaren vad detta hand­lar om.
2) förk­larar nyck­elfakta läsaren behöver förstå.
3) talar om var­för tex­ten är vik­tig.
Jag är förtjust i scener som sät­ter lite myror i huvudet på läsaren, men förvir­rin­gen får inte pågå för länge. Snabbt in med en “nut-graph”.
Till sist, något många glöm­mer: det kan vara effek­t­fullt att avs­luta tex­ten med en scen också. En upplös­ning där allt förklaras.

Inte allt genast!

Posted on by — No Comments ↓

EN VANLIG SJUKA i nyhet­s­tex­ter är reporterns ängs­lighet över fak­tauppgifter. Man måste säga så mycket redan i inled­nin­gen.
Lyd ett gott råd: ta det lugnt, läsaren behöver inte alls veta allt genast. Por­tion­era ut fak­ta­ma­te­ri­alet.
Ibland har folk långa namn och ännu län­gre tit­lar. Det tar halva ingressen om man måste skriva: ”, säger Ulla-Stina Berntsson-Fröberg, samord­ningsans­varig för individ-och famil­jeom­sorg på socialkon­toret”.
Här kanske man ska nöja sig med ”säger en ans­varig” och återkomma till namn och titel län­gre ner i tex­ten —  eller strunta i citatet.
Efter ingressen ska man förk­lara vad det hela hand­lar om. Då blir tex­ten ofta fram­tung, eller front­loaded (var­för låter ofta engel­ska uttryck så mycket bät­tre?)
För mycket hän­der för snabbt och läsaren tap­par intres­set. Det gör också vinkeln dif­fus och då hjälper det inte hur skarp den var i ingressen.
Var inte rädd att vänta med att tala om vad skolan heter, vilken bak­grund en per­son har, från vilken sta­tion räddningsstyrkan kom och så vidare.
Gen­er­alis­era i bör­jan, bli mer speci­fik län­gre ner i tex­ten. Por­tion­era ut fakta i den takt som läsaren behöver den. Då är chansen större att läsaren inte bläd­drar vidare.
Att använda fak­taru­tor till tråkiga siffror är inte heller en dum idé.

 

Tagga ner ingresshetsen!

Posted on by — No Comments ↓

VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från bör­jan så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta repor­trar. Antagli­gen för att det är så man lärt sig.
Tra­di­tio­nens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärder­ing av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidi­gare näm­nts här går läsarens öga över tid­ningssi­dan i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text och ingress. Det bety­der att när läsaren äntli­gen nått din ingress finns redan en gan­ska klar upp­fat­tning om vad som kan förvän­tas av tex­ten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del repor­trar som bör­jar någon annanstans i tex­ten. Det kan vara ett avs­nitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berät­tar i sin bok Writ­ing your way om en reporter som använde Från — Till –meto­den. Slutet (Till) var målet som sik­tas in i starten (Från). Tex­ten skrevs sedan i ord­nin­gen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidi­gare post) så kan man börja skriva var som helst efter­som man ändå plockar ihop bitarna vid tex­tredi­gerin­gen.
Denna metod kan också ha den förde­len att dis­po­si­tio­nen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Bör­jar man tra­di­tionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dis­po­si­tio­nen tra­di­tionell. Vissa avs­nitt ten­derar att blir fast­spikade och svåra att fly­tta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att tex­ten skulle kunna se annor­lunda ut. Man blir min­dre benä­gen att göra förän­dringar.
Att skriva i en annan ord­ning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring dis­po­si­tion och dra­maturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av förde­larna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man tex­ter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och väl­for­muler­ade. Men det vore bra om vi plock­ade ner dem från den tra­di­tion­styn­gda piedestalen.
Tagga ner ingresshet­sen och skriv i den ord­ning som pas­sar dig.