SPRÅKBRÅK: Strindbergs höganäskrus

Manus till Hem­söbor­nas första kapi­tel. Ur Natinalupplagan.

ATT STARTA EN roman jäm­fört med en tid­ningsar­tikel är som att veva igång en sym­fo­niorkester i stäl­let för att stampa in en trio. Men syftet är det­samma: att ge läsaren en styrrik­t­ning, lägga en krok.
Nyli­gen fick jag sista delen i Nation­a­lut­gå­van av Strind­bergs sam­lade verk, Hem­söborna. Första delen, Röda rum­met, kom för tret­tio (!) år sedan.
Hem­söborna har en av svensk lit­ter­aturs mest kända inled­nings­meningar och i Nation­a­lut­gå­vans omfat­tande kom­mentarer kan man följa dess tillkomst.
Strind­berg skrev den sven­ska skärgårdsskildrin­gen hösten 1887 i Lin­dau i Bay­ern, den pub­licer­ades till jul samma år (då var för­la­gen lite rap­pare än de är idag).
Det finns två tidi­gare ver­sioner av inled­nin­gen i efter­läm­nade manuskript. Den första är ett frag­ment: “Lot­ten bara skrat­tade, men Clara som var äldre tog saken all­varsam­mare och var mån om sitt anseende.“
De klev in på hamnkro­gen där den nye drän­gen Carls­son skulle bjuda på kaffe med dopp. Sedan föl­jer några sidor där flick­o­rna berät­tar för Carls­son om förhål­lan­dena på Hemsö. Därefter beskriver Strind­berg utförligt när Carls­son råkar i slagsmål med en lots.
I ver­sion två dyker det berömda höganäskruset upp, men inte för­rän arton rader ner i tex­ten. Den bör­jar: “Ändtli­gen hade man kom­mit i båt och fått opp seglet, men det var inte det lät­taste, för skötekan var las­tad ända under bet­tarna.” Ett sätt att börja som kallas “in medias res”, alltså att man kas­tas rakt in i han­dlin­gen utan för­beredande krusiduller. Intres­sant också med “Äntli­gen…”, det är ju så en annan berömd svensk romanin­led­ning star­tar, näm­li­gen Selma Lager­löfs Gösta Berlings saga, som kom ut fyra år senare: “Äntli­gen stod prästen i predik­stolen”.
Nåväl, i andra ver­sio­nen av Hem­sö­bostarten är Clara och Lot­ten inne i Dalarö för att hämta nye drän­gen och utföra en del ären­den. Lite län­gre ner kom­mer det: “Och klockan sex hade drän­gen kom­mit på ång­båten med ett höganäs-krus i en svån­grem om halsen, och i tem­li­gen beru­sadt till­stånd dragit flick­o­rna med sig opp på kro­gen, der han bju­dit på kaffe och doppa.“
Här är krogslagsmålet borta, i stäl­let finns en lång skildring av hur Carls­son hånas av lot­sarna på bryg­gan när han ska försöka få ut båten på egen hand. Väl ute på sjön får han sedan en utförlig beskrivn­ing av förhål­lan­dena på Hemsö.
Till sist vevar Strind­berg i gång den slut­liga starten av Hem­söborna: “Han kom som ett yrväder en april-afton och hade ett höganäskrus i en svån­grem om halsen.“
Inget krogslagsmål och hånet på bryg­gan är kor­tat till sju rader. Carls­son får heller inte ur Clara och Lot­ten något om folket på går­den på Hemsö. Det får både han och läsarna upp­täcka själva när han kom­mit fram.
En intres­sant nyhet, åtmin­stone för mig, är att Strind­berg plan­er­ade en uppföljn­ing; han var i stort behov av pen­gar. Det kunde blivit “Hem­söborna II” eller “Clara och Lot­ten på nya även­tyr” kanske.
Ett inledande kapi­tel finns bevarat. Hur star­tar han?
“Flick­o­rna tit­tade på hvaran­dra som om de hade ondt samvete och undrade hvem som skulle tala först, men så tog Clara mål i mun: — God afton, Flod, vill han inte gå in i stu­gan för här är så vådligt lor­tigt!“
Nja, inte känns det om någon ouver­tyr för en sym­fo­niorkester. Detta hade han säk­ert sli­pat till. Om han skrivit färdigt.

Malmsten och förstameningen

Näs­tan meningslös för­fattare. Foto: Lars Sundh

I LÖRDAGS recenser­ade jag Bodil Malm­stens ”Så gör jag” (se nedan) där hon bland annat skriver om sina vån­dor med den allra första menin­gen i hennes mest omty­ckta bok ”Priset på vat­ten i Fin­istère”. Hon fick aldrig till menin­gen tyckte hon och tvin­gades sända över kor­rek­turet till för­laget med inled­nin­gen ofärdig.
Jag efterlyste själva menin­gen, som hon väl­jer att inte cit­era.  Det skulle varit intres­sant att få ta del av ett antal ver­sioner och en lite när­mare beskrivn­ing av hur hon konkret arbe­tat med den. Då hade vi fått en verk­lig djupdykn­ing i skri­varverk­staden.
Hur lyder då menin­gen? Så här: Jag sit­ter i min trädgård i Fin­istère och fyller i adressän­dringskort.
Det tycker inte jag är någon dålig start. Vi plac­eras direkt i en miljö och en aktivitet som andas upp­brott och det är helt uppen­bart att saker kom­mer att hända.
För Malm­stenkännaren är det extra spän­nande efter­som man vet att hon tidi­gare fly­t­tat till Fin­istère och skrivit därifrån.
Vad mer kan man begära av en mening än att den lockar till vidare läs­ning och sät­ter frå­gor i huvudet på läsaren som den vill ha svar på?
Vi har alla våra favoriter bland första­meningar. En av de mest berömda är förstås Gabriel Gar­cia Màrquez start på roma­nen ”Hun­dra år av ensamhet”:
Många år senare, inför exeku­tion­spa­trullen, skulle över­ste Aure­liano Buen­dia påminna sig den avlägsna efter­mid­da­gen då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Ja, om man får veta att någon ham­nar inför en exeku­tion­spa­trull blir man lite nyfiken på att få veta var­för.
Som reporter har man begrän­sade möj­ligheter att sitta och fila på första­meningar. Man måste gan­ska snabbt bestämma sig för att det här får duga. Och har man tur så får man den där start­skjut­sen som får läsaren att bli nyfiken.
Som alltid kan man lära sig mycket genom att läsa böcker. En väldigt enkel men enligt mitt tycke effek­tiv första­mening är den här:
Det lig­ger en lapp på mitt skrivbord ”Gus­tav har ringt”. Gus­tav? Jag kän­ner ingen Gus­tav.
Okej, det var inte en mening men bra för genast vill man, lika gärna som jag:et, veta vem Gus­tav kan vara. Boken är ”Maken” av Gun-Britt Sund­ström.
Sedan har vi förstås Sel­mas klas­siker Äntli­gen stod prästen i predik­stolen. Men efter­som jag gillar det lite absurda och över­raskande är min största favorit starten på Peter Höegs ”Kvin­nan och apan”: En apa när­made sig Lon­don.
Fler start-favoriter?

Låt det bli dåligt

Skriver dåligt.

EN REPORTER med skrivkramp är det synd om. För det mesta skriver de flesta gan­ska snabbt, av rutin. Möjli­gen sit­ter man och sliter en stund med ingressen.
Men visst finns det tillfällen då man önskar att något hände, vad som helst, så att man slapp sitta med den här tröga his­to­rien som inte vill skriva sig.
Någon sa: ”Det finns inget som heter skrivkramp. Min farsa körde lång­tradare i fyr­tio år. Och aldrig någon­sin vak­nade han på mor­gonen och sa: Jag kan inte gå till job­bet i dag för jag har fått körkramp.”
Det finns många knep att komma igång. Ett är att bara skriva något, vad som helst. Hitta något i anteck­ningarna som man vet ska vara med någon­stans.
Det är näm­li­gen så väl ord­nat att skri­van­det inte är en envägsprocess, från hjär­nan till fin­grarna.
När man bör­jar skriva och ser orden på skär­men hän­der något. Infor­ma­tio­nen från det som växer fram på skär­men går till­baka in i hjär­nan och man får nya idéer och tankar om tex­ten som ska skri­vas.
Det är där­för för­fattare ibland säger att per­son­erna i roma­nen tar över och lever ett eget liv.
En annan bra metod för trögstar­tade är att sänka kraven. Man har kanske en bild av att detta ska bli en allde­les strå­lande text. Och inte säl­lan är det just när man har ett bra mate­r­ial som skrivkram­pen kan göra sig påmind.
Då gäller det att sänka kraven. Och då tänker jag på för­fattaren Sven Lindqvist som pratade om just detta på Gräv 98.
Så här sa han: “Så går jag till job­bet på mor­gonen och säger: Du är dålig Sven Lindqvist. Det är ditt jobb att vara dålig. Du måste vara dålig, du måste stå ut med att du är så dålig som du är. Där­för att om du inte står ut med det och skriver så här dåligt idag, så har du ingent­ing som kan bli bät­tre i mor­gon. Och ytterli­gare lite bät­tre på ons­dag. Och gudom­ligt på fredag! Försök nu att stå ut med din egen dålighet och skriv fastän det blir dåligt, för det blir det, det vet jag. Men sätt bara ner det på pap­peret allt det där dåliga du har så ska vi nog se vad vi ska göra med det en annan dag.”

NU HAR VI inte alltid en vecka på oss att skriva en text, men när man är så där plågsamt trögstar­tad kan det vara bra att skriva en första ver­sion som får bli så där rik­tigt dålig.
Själv är jag gan­ska lat till min natur. Där­för försöker jag alltid lura mig själv genom att först skriva in anteck­ningarna och kanske struk­tur­era dem lite.
Då är en stor del av tex­ten redan inskriven och det är bara resten kvar. Det är lättare att bear­beta en text än att skriva en helt ny på en blank skärm.
Alltså, tänk: ”Det här är bara ett utkast, det får vara dåligt.”

Lunch med Bert Karlsson

HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklas­siker. Det är Mat­tias Göranssons porträtt av Bert Karls­son, pub­licerat i Dagens Nyheter 10 okto­ber 1999. Inled­nin­gen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exem­pel på det som kallas In medias res, vi kas­tas rakt in i han­dlin­gen (gam­mal beprö­vad teknik som använ­des redan i Ili­aden). Det öpp­nar reportaget med drama­tisk action och det etablerar huvud­per­so­nen direkt från bör­jan.
För det andra är det ett bra exem­pel på hur man beskriver en per­son utifrån vad denne gör och hur per­so­nen talar. Görans­son beskriver inte med egna ord vilken slags per­son Bert Karls­son är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detal­jerna som ger bilder. Spät­tan och den kokta pota­tisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Vif­tar” med kvit­tot. Och senare ord som “fli­nande” och “hug­ger av”.
Vad jag fun­derar på är om Görans­son hade band­spelare eller om han anteck­nar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!

BERT KARLSSON tar emot tall­riken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en upp­for­drande blick. Bert vif­tar med kvit­tot.
–  Ni kör med kvit­ton här?
Den vitk­lädde servitören – det är trots allt Skara stad­shotell, svamp­målade väg­gar och gar­diner från Tri­cia Guild – mum­lar något ohör­bart och ser lite förvir­rad ut.
– Äh, jag  bara sko­jade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stop­par fli­nande i sig några tug­gor, och får syn på en kvinna som tar för sig av sal­lads­byf­fén på andra sidan rum­met. Han ropar tvärs över lokalen. Hon rea­gerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gor­mar Bert. Passa dig, så jag inte slu­tar handla i dina affärer.
Kvin­nan tit­tar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra hand­lar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karls­son myser. Drot­tnin­gen av Kloster­gatan, som ägarin­nan till flera butiker i Skara cen­trum kallas, sät­ter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterli­gare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbet­suni­form med nam­net på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya låg­pris­bu­tik i går, hoj­tar Bert. De där chok­lad­pin­narna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av män­nen som uppen­barli­gen är livsmedelshal­lens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hun­darna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kro­nor om inte jag minns fel.
Mathand­laren mut­trar något om ser­vicenivå och per­son­altä­thet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stäl­let säger han, något tystare.
– Per­son­alen, den har de sku­rit ner. Och gjort med­vurst av. Det blir bät­tre håll­barhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka till­baka till Mar­i­ann Gram­mo­fon, en bil­färd på någon kilo­me­ter bara, trots att Bert Karlssons livsverk lig­ger i utkan­ten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur mat­salen hej­das Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymk­lädd man sit­ter och äter.
– Här har du han som räk­nar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kom­munens eko­nomichef. Det är hans fel att vi beta­lar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv län­gre, i stäl­let har han fly­t­tat till grannkom­munen där skat­ten är lägre.
Man­nen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en dar­rande vän­ster­hand avs­lö­jar honom. Han påbör­jar en lång utläg­gn­ing om resurs­fördel­ningssys­temet mel­lan de sven­ska kom­munerna och den statliga utjämn­ingspoli­tiken. Bert Karls­son hug­ger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag fly­t­tar till grannkom­munen med mina skat­temiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.

Mat­tias Görans­son DN 10 okt 1999