Ett intressant haveri

DN 6 april 2014

INTERVJUN MED Kristina Lugn i sönda­gens DN av Matilda Gus­tavs­son har blivit omdiskuterad. MG inleder det långa porträt­tet med att kon­stat­era att inter­vjun är ett haveri som slu­tar med att KL skäller ut MG och säger att hon är korkad.
I pro­gram­met Kri­tiken i radions P1 beskrev radions förre kul­turchef Mat­tias Berg MGs inter­vju som “något slags genom­brott” och det bästa han läst på länge. Fokus kul­turredak­tör, Elsa West­er­stad, var inte lika impon­erad: “Detta är inte ett porträtt av ett kon­st­närskap utan av Kristina Lugn.” Hon kallar den haver­erade inter­vjun för en egen sub­genre och att det är ett symp­tom på en tråkig kul­tur­jour­nal­is­tik att vi läng­tar efter haver­ier.
Okej, ett haveri. Men vad består haver­iet i? Är det Kristina Lugns dåliga inställ­ning till en ung kvinnlig reporter (27 år) som inte kän­ner till Sif Ruud?
Eller är det MG själv som orsakar förlis­nin­gen genom att utgå från sin devota beun­dran och att inte ens ha läst den nya pjäsen som är själva anled­nin­gen till intervjun?Perspektivet från bör­jan är Matilda Gus­tavs­son: “Kristina Lugn har betytt mycket för mig.” När hon nu väl­jer att skriva en trans­par­ent inter­vju måste hon givetvis blanda in sig själv, men ändå: läsaren är inte intresserad av reportern utan av inter­vju­per­so­nen. Det är en bra grun­dregel.
Ett sätt att inleda med haver­iet men ändå ha fokus på Lugn vore att starta med citatet i slutet av första spal­ten där hon iro­nis­erar över vad MG skulle skrivit om hon fick komma hem till Lugn.

JAG VET INTE HUR mycket i MG:s text som är med­vetet skrivet, men hon talar hela tiden om att det är en annan slags inter­vju hon vill göra. Och hon säger att om Lugns atti­tyd hade kom­mit från en man­lig för­fattare skulle hon behand­lat honom annor­lunda: “…skrivit ut hans para­noia och de ständiga pikarna”. Pre­cis vad hon gör med Lugn.
MG dis­tanserar sig hela tiden från sin egen inter­vju. “Den medi­ala karak­tären” är tömd på innehåll, kon­stat­erar hon. Sedan fort­sät­ter hon att tala om just detta.
Hon skriver att hon bestäm­mer sig för att “skriva om hennes konst. Inget annat.” För att i nästa sty­cke hamna i Dra­matens mat­sal (återi­gen dessa oin­tres­santa beskrivningar av inter­vju­platser) vilket leder till ett långt sam­tal om Lugns medi­ala karak­tär. Inte för­rän två hel­sidess­pal­ter senare kom­mer hon in på själva kon­st­närskapet (som strax avbryts av mer av det medi­ala).
Och här kom­mer själva haver­iet: “Jag för­mår inte avbryta. Det är så under­hål­lande. His­to­rier som ingen annan än Kristina Lugn kun­nat uttala.“
Priset för MG att kunna beskriva den dåliga behan­dling hon fick av KL är att hon sam­tidigt måste beskriva sitt eget miss­ly­ckande. Och frå­gan är hur intres­sant det är för läsaren (av reak­tion­erna att döma finns det ändå de som tycker det). Men jag undrar var­för vi ska få veta att reportern egentli­gen ville prata om något annat?

SOMLIGA FÖRFATTARE är mer intres­santa som per­soner än för­fattare. I Kristina Lugns fall är kanske intres­set lika starkt för båda. Prob­lemet är att det redan skriv­its så mycket om hennes per­son och hon har medi­alt odlat sin image av oly­ck­lighet och sär­prägling. Där­för måste man anti­n­gen under­söka om det finns någon annan KL bakom mediefasaden eller också skilja på per­so­nen och för­fattaren och strikt prata om den senare.
Nu fick vi ingen ny bild av per­so­nen Kristina Lugn men ett antal bril­janta analyser av sig själv och andra. Dessa gör tex­ten läsvärd.
Matilda Gus­tavs­son är en god stilist (även om jag min­sann hit­tade ett semi­kolon som skulle varit ett kolon). Hon har bland annat en fin beskrivn­ing av Lugns poesi och dess inverkan på en ung män­niska.
MG är verk­li­gen ingen okun­nig juve­ni­lytlig reportert­jej som verkar ha varit Lugns förut­fat­tade mening.  Och det är alltid uppfriskande när någon vågar ta ett berät­tar­grepp om sin text. Jag upp­skat­tar repor­trar som tar risker.
Man brukar tala om att det måste få finnas intres­santa miss­ly­ckan­den. Jag vet inte om denna Lugn-intervju över huvud taget är ett miss­ly­ckande. Möjli­gen i ett avseende. Om reportern radar upp de mest intres­santa frå­gorna på slutet och de för­blir obesva­rade, måste det åtmin­stone vara lite synd om läsaren.

Mera om porträt­tin­ter­vjuer här.

Lunch med Bert Karlsson

HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklas­siker. Det är Mat­tias Göranssons porträtt av Bert Karls­son, pub­licerat i Dagens Nyheter 10 okto­ber 1999. Inled­nin­gen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exem­pel på det som kallas In medias res, vi kas­tas rakt in i han­dlin­gen (gam­mal beprö­vad teknik som använ­des redan i Ili­aden). Det öpp­nar reportaget med drama­tisk action och det etablerar huvud­per­so­nen direkt från bör­jan.
För det andra är det ett bra exem­pel på hur man beskriver en per­son utifrån vad denne gör och hur per­so­nen talar. Görans­son beskriver inte med egna ord vilken slags per­son Bert Karls­son är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detal­jerna som ger bilder. Spät­tan och den kokta pota­tisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Vif­tar” med kvit­tot. Och senare ord som “fli­nande” och “hug­ger av”.
Vad jag fun­derar på är om Görans­son hade band­spelare eller om han anteck­nar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!

BERT KARLSSON tar emot tall­riken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en upp­for­drande blick. Bert vif­tar med kvit­tot.
–  Ni kör med kvit­ton här?
Den vitk­lädde servitören – det är trots allt Skara stad­shotell, svamp­målade väg­gar och gar­diner från Tri­cia Guild – mum­lar något ohör­bart och ser lite förvir­rad ut.
– Äh, jag  bara sko­jade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stop­par fli­nande i sig några tug­gor, och får syn på en kvinna som tar för sig av sal­lads­byf­fén på andra sidan rum­met. Han ropar tvärs över lokalen. Hon rea­gerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gor­mar Bert. Passa dig, så jag inte slu­tar handla i dina affärer.
Kvin­nan tit­tar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra hand­lar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karls­son myser. Drot­tnin­gen av Kloster­gatan, som ägarin­nan till flera butiker i Skara cen­trum kallas, sät­ter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterli­gare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbet­suni­form med nam­net på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya låg­pris­bu­tik i går, hoj­tar Bert. De där chok­lad­pin­narna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av män­nen som uppen­barli­gen är livsmedelshal­lens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hun­darna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kro­nor om inte jag minns fel.
Mathand­laren mut­trar något om ser­vicenivå och per­son­altä­thet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stäl­let säger han, något tystare.
– Per­son­alen, den har de sku­rit ner. Och gjort med­vurst av. Det blir bät­tre håll­barhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka till­baka till Mar­i­ann Gram­mo­fon, en bil­färd på någon kilo­me­ter bara, trots att Bert Karlssons livsverk lig­ger i utkan­ten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur mat­salen hej­das Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymk­lädd man sit­ter och äter.
– Här har du han som räk­nar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kom­munens eko­nomichef. Det är hans fel att vi beta­lar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv län­gre, i stäl­let har han fly­t­tat till grannkom­munen där skat­ten är lägre.
Man­nen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en dar­rande vän­ster­hand avs­lö­jar honom. Han påbör­jar en lång utläg­gn­ing om resurs­fördel­ningssys­temet mel­lan de sven­ska kom­munerna och den statliga utjämn­ingspoli­tiken. Bert Karls­son hug­ger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag fly­t­tar till grannkom­munen med mina skat­temiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.

Mat­tias Görans­son DN 10 okt 1999