Du sköna nya journalistvärld

JAG LÄSER ETT referat av ett före­drag som Afton­bladets mobilredak­tör Ted Kudi­noff höll på en kon­fer­ens i Ams­ter­dam. Och får en inblick i vilka kri­terier som styr den nya jour­nal­is­tiken. Nyt­tigt att veta för en gam­mal pap­per­sräv.
Att kväll­stid­ningar alltid varit på det klara med vad som säl­jer är inget nytt. Men här talar vi bor­tom rubriker och löps­ed­lar.
Afton­bladet Plus har 1,8 miljoner besökare på mobilen varje dag och för att fånga in läsare har man inte bara en redak­tion utan också trafik­an­a­lytiker för att bäst förstå vad pub­liken vill ha.
Ted Kudi­noff bet­on­ade, enligt refer­atet på journalism.co.uk, att det var vik­tigt med full hän­given­het på alla nivåer, från chefredak­tör till repor­trar, deskar och ana­lysteam.
Han berät­tade att sex och rela­tioner är per­fekta för mobilen. Anled­nin­gen är att läsarna har sin smart­phone med sig hela tiden och där­för känns den mer pri­vat jäm­fört med datorer som kanske delas med hela famil­jen.
Även nöjes­tex­ter är gång­bara på mobilen. Läsarna letar alltid efter extra­ma­te­r­ial kring kändisar och pop­ulära tv-program.
Krim är också pop­pis, särskilt kväl­lar och hel­ger: “Vi kan skriva näs­tan vad som helst om krim­i­nalitet och mys­tik och det säl­jer”, sa Kudi­noff enligt refer­atet.
Redak­tio­nen job­bar väldigt nära ana­lysteamet för att iden­ti­fiera tid­punk­terna för topp­trafik i mobil­tele­fon­erna och skräd­darsy tex­ter som pas­sar.
Dessa tider är 6.30 — 9.00 på mor­gonen, klockan tolv på dagen och mel­lan 18.00 och 23.30 på kvällen. De är nära knutna till läsar­nas mobil­be­teen­den. Man anpas­sar en topp­story för dessa tider för att det ska stämma med vad läsarna vill ha.
Det är inte bara är unga som läser i mobilen, Afton­bladet har även många äldre läsare, där­för måste de veta vilka ämnen som säl­jer bäst vid vilka tillfällen.
Hän­given­heten till innehåll som är anpas­sat till betal-idéer behöver spri­das ut över organ­i­sa­tio­nen för att det ska fungera, menade Kudi­noff och han försäkrar sig om att repor­trarna är med­vetna om att deras artik­lar förvän­tas dra till sig nya prenu­mer­an­ter.
Så långt refer­atet.
Nästa steg är väl att anpassa mate­ri­alet indi­vidu­ellt. Man vet vad en speciell läsare brukar klicka på och top­par med det i just den per­so­n­ens mobil­tele­fon. Unge­fär som när ICA skickar ut rabat­ter på varor man brukar handla.
Mer kom­mer­siell än så kan väl knap­past jour­nal­is­tiken bli.
Nack­de­len är att man frestas skriva “näs­tan vad som helst”. Vilken reporter vill skriva “vad som helst”? Jag tror att de flesta vill skriva något vik­tigt och rel­e­vant.
För en kväll­stid­ning är detta bara en för­längn­ing av gamla lös­num­mer­strate­gier. Men klickan­det är inte heller något nytt. Fråga kungen.

Reportage på webben — en egen genre

DET LÅNGA REPORTAGET har en ny framtid på nätet. Med mul­ti­me­dia och rätt kun­skap finns en helt ny genre att upp­täcka.
När tid­ningarna bör­jade pub­licera sig på webben sa man att nu behövde vi inte tänka på textlängder län­gre. Men det blev tvär­tom. Webb­tex­ter är syn­onymt med korta nyhet­s­tex­ter. Om man pub­licerar långa reportage som varit i pap­per­stid­nin­gen gör man just så, pub­licerar text med still­bilder. Som om webben fort­farande var kvar i 1990-talet.
I stäl­let borde man anpassa reportaget mera till webbens möj­ligheter, för det finns oändliga sådana.
Det som i USA kallas “dig­i­tal long­form” är en egen genre. Det mest upp­märk­sam­made reportaget är New York Times Pulitzervinnare “Snow­fall”. Här har man utnyt­t­jat grafik, bilder, film, 3D-panoreringar och allt hålls sam­man av text, ett långt väl­skrivet reportage.
Analysföre­taget Chart­beat har visat att inter­ak­tiva tex­ter på nätet engagerar läsarna fem gånger så lång tid än enbart text+bild och i lång form hand­lar det om 2,5 gånger mer.
Afton­bladets pågående Afrikaserie “Kris­erna vi glömde”, av reportern Carina Bergfeldt och fotografen Andreas Bardell, är ett steg i rätt rik­t­ning.
Men kolla här vad man kan göra om det är all in! New York Times mul­ti­re­portage  om sex­ton skidåkare som råkar ut för en lavin är kanske i nördi­gaste laget men det visar ändå vilka möj­ligheter som finns.