Litterära reportaget avhandlat

Intres­sant men svår forcerat.

DET BERÄTTANDE REPORTAGET rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur, mel­lan fakta och fik­tion. De lit­terära grep­pen används i ett doku­men­tärt syfte. Anna Jungstrand menar i sin avhan­dling “Det lit­terära med reportaget — om lit­ter­aritet som jour­nal­is­tisk strategi och etik” (Eller­ströms) att det inte finns något mot­sats­förhål­lande mel­lan dessa två begrepp.
Debat­terna om Liza Mark­lunds Gömda, Maja Lund­grens Myg­gor och tigrar och Åsne Seier­stads Bokhand­laren i Kabul visar ändå att området fakta — fik­tion kan vara min­erad ter­räng. Men inte alltid: till exem­pel Laser­man­nen av Gellert Tamas.
Anna Jungstrands veten­skapliga analys av gen­ren reportage är både dju­plo­dande och i många sty­cken ytterst kom­plicerad. Men utgångspunk­ten är en mycket enkel def­i­n­i­tion: “Reportaget är en jour­nal­is­tisk text som återger berät­telsen om reporterns möte med ett skeende.“
Reportaget är en sub­jek­tiv genre där reportern kan beskriva sina egna tankar. Men om det glider över i att beskriva andras tankar?
Reportaget är inte fakta eller fik­tion, det är både och, skriver Jungstrand. Det är inte en hybrid­form som blandar verk­lighet med fan­tasi. Det kan finnas en san­ning bor­tom “rena fakta”, det som ses som en oan­tastlig san­ning om världen.
Och visst kan det vara så, en roman kan ibland säga mer om verk­ligheten än en rap­port­bok, Zolas Den stora gru­vstre­jken för att nämna ett exem­pel.
När jour­nal­is­tiken lånar av skön­lit­ter­a­turen kan den hitta en mening bor­tom den fören­klade san­ningsnor­men, menar Jungstrand. New Jour­nal­ism var gen­rens uppror mot den tra­di­tionella nyhet­sjour­nal­is­tikens objek­tivitet­sideal. En strategi för att ge en alter­na­tiv hemvist för san­ning och tillförlitlighet.

JAG HAR TIDIGARE skrivit om den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska New jour­nal­ism. Lit­terära grepp kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska san­ningskravet, menar han.
Bech-Karlsen kri­tis­erar bland annat berät­telser i tredje per­son: “Det är något med­vetet manip­ulerande med en dold all­ve­tande berättare.” I stäl­let före­drar han ett tydligt jag i berät­telsen som låter läsaren göra egna bedömningar. Det hand­lar om reporterns tro­värdighet.
Anna Jungstrand bet­onar också vik­ten av tro­värdighet som alltid är avgörande för reportaget. Hon kallar det en “ärlighetens retorik”, där reportern kan kom­mentera sin egen berät­telse. Detta metaberät­tande har ingen funk­tion i skön­lit­ter­atur.
Men sam­tidigt får jaget i berät­telsen inte skymma sik­ten. “Om berättaren låter berät­telsen handla om sig själv snarare än om det som ska skil­dras kan reportaget få stora prob­lem i fråga om tro­värdighet och rel­e­vans”, skriver Jungstrand.
Till skill­nad från Bech-Karlsen anser hon att sub­jek­tiviteten och det lit­terära inte hotar etiken. Inte heller berät­tande i tredje per­son behöver stå i mot­sät­tning till det jour­nal­is­tiska upp­draget. Här är det själva berät­telsen som får etablera självfram­ställ­ning.
Både i fal­let med en första– och tred­jeper­sons­berät­telse är det reportern som styr. Rösten i tex­ten behöver inte vara den fysiske reportern.
Jag kan vara på samma nivå som läsaren ifråga om överblick, varken läsaren eller jag vet vad som ska hända, det vill säga jag som fysisk reporter vet men inte rösten i tex­ten.
Detta dra­matur­giska grepp används ofta i tv-reportage som Upp­drag granskn­ing, inte alltid till fördel för reporterns tro­värdighet enligt min mening. I his­to­rien om bostadsmäs­san i Cannes, där ett kläd­kvitto blev en lunch, upp­söker reportern gatan där “restau­rangen” Kookai hade legat och får av en grannbu­tik veta att det i själva ver­ket var en klädaf­fär. Naturligtvis vis­ste den fysiske reportern detta redan (Kookai finns på NK i Göte­borg) men den berät­tande reportern blir lika över­raskad som tittaren.

DET ÄR TYVÄRR OERHÖRT snårigt att ta sig igenom boken “Det lit­terära med reportaget”. Här vim­lar det av svår­be­gripliga begrepp: epis­te­mol­o­gisk, illokunär, solip­sis­tik, diko­tomiserande, autodieges, talak­t­ste­o­retiska eller vad sägs om menin­gen: “I många avseen­den kan dis­so­nansens och kon­so­nansens vari­a­tioner jäm­stäl­las med det som sker i psykonar­ra­tio­nen.“
Jag antar att för­laget pub­licerat boken för att nå en bredare pub­lik än den rent akademiska. För­fattaren har tidi­gare arbe­tat som jour­nal­ist, det hade varit bra om denna erfaren­het kom­mit till användning.

Är inre monolog journalistik?

KAN EN REPORTER krypa in i huvudet på en per­son? Och berätta vad den per­so­nen tänkte vid ett speci­fikt tillfälle? Kan det skön­lit­terära begrep­pet inre monolog använ­das inom jour­nal­is­tiken?
Tvek­samt, säger den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsen. I sin bok Åpen eller skjult är han kri­tisk till en del skön­lit­terära grepp inom berät­tande jour­nal­is­tik. Se blog­g­posten nedan.
Att inter­vjua sig fram till per­son­ers tankar är käl­lkri­tiskt van­skligt, menar Bech-Karlsen. Man kan ref­er­era vad en män­niska säger men inte vad den tänker. Felkäl­lorna är för många: man minns det man vill min­nas och önskar fram­stå som bät­tre än man är. Det finns också en risk att reportern spet­sar till tankarna för att de ska fungera lit­terärt.
Åsne Seier­stad använ­der inre monolog  i sin Bokhand­laren i Kabul, bland annat vad bokhand­lar­so­nen Mansur tänker i vissa sit­u­a­tioner. Hon kallar den reportage­bok men Jo Bech-Karlsen skulle hellre använda benämnin­gen doku­men­tär­ro­man: “Kom­bi­na­tio­nen  av dold berättare och inre monolog gör boken till förväxling lik en roman”.
Att använda sig av skön­lit­terära metoder i reportage­form gör berät­telsen tydlig och medryckande, dessu­tom stärks auk­toriteten hos skriben­ten. Utan en tydlig berät­tarstämma för­lorar berät­telsen över­be­vis­ningskraft.
Felet är att verk­ligheten fram­står som ren verk­lighet. I jour­nal­is­tik står for­men alltid i förhål­lande till meto­den. Om metoderna är osäkra bör det åter­spe­glas i tex­ten, menar Bech-Karlsen.
(För den som vill stud­era tekniken med inre monolog inom skön­lit­ter­a­turen rek­om­menderas läs­ning av den fina nov­ellen Ensam med en halv liter kon­jak av Thorsten Jon­s­son i nov­el­l­sam­lin­gen Fly till vat­ten och mor­gon, som för övrigt är läsvärd rakt igenom. Det är nov­el­ler som byg­ger på aut­en­tiska krim­i­nal­fall.)
Det är något med­vetet manip­ulerande med denna typ av berät­telser där det är bät­tre ju mer omärk­lig jour­nal­is­ten är, skriver Jo Bech-Karlsen. Jour­nal­is­tik förut­sät­ter en vilja till öppen­het där det är möjligt för läsaren att syna reportern i kor­ten. I den slutna berät­telsen låter det som om allt­ing är säk­ert. Reportern vill till exem­pel inte ha några illu­sions­brott där skriben­ten skym­tar fram, till exem­pel genom ett prat­mi­nus.
Illu­sions­brott finns till och med inom lit­ter­a­turen, påpekar Bech-Karlsen. Jag kom­mer att tänka på Bertholt Brechts “ver­frem­dungsef­fekt”, där pub­liken påminns om att detta bara är teater. Så skulle kunna ske även inom ett berät­tande reportage: “detta är bara ett reportage, inte skön­lit­ter­atur”.
Jo Bech-Karlsen sät­ter fin­gret på många prob­lem inom den berät­tande jour­nal­is­tiken. Visst har man tänkt på dem många gånger och jag tror att den största faran lig­ger i att ibland gå lite för långt just för att få inlevelse och spän­ning i en berät­telse.
En bekän­nelse: rånar­nas des­per­ata rep­liker i inled­nin­gen på mitt reportage om Gull­spångsrånet är inte aut­en­tiska. De är där för att skil­dra des­per­a­tio­nen och ge en drama­tisk framåtrörelse i tex­ten. Det är högst san­no­likt att de ropade något lik­nande, men jag kan inte säk­ert veta.
Att använda sig av skön­lit­terära tekniker i reportage­for­men hand­lar alltid om etik. Vilka lit­terära fri­heter kan man ta sig när man skil­drar män­niskor?
Dock, är det vik­tigt att påpeka att det inte är något fel i sig att använda sig av scener, berät­tande detal­jer, rekon­struk­tioner, rep­liker och andra lit­terära, eller filmiska, grepp.
Det farliga blir om man sät­ter upp några slags dogma-regler kring vad som får kallas ett berät­tande reportage.