Hemingway och Vallgravsmetet

DET FINA MED ATT ha en sådan här blogg är att man kan skriva pre­cis vad som faller en in. Och man slip­per försöka intressera (läs: över­tala) någon annan män­niska att det man ska skriva är så intres­sant att det bör pub­liceras. Man bara skriver och trycker på sänd. Pub­lish and don´t give a damn.
Nu satt jag på veran­dan och läste en kopia av ett par bok­si­dor ur en Hemingway-bok (sid 16 och 17). Jag har sparat dem där­för att de hand­lar om hur han arbe­tade. Till exem­pel att han slu­tade för dagen när han vis­ste vad som skulle hända härnäst. Och om han körde fast: “…brukade jag sätta mig fram­för brasan och pressa saften ur apelsin­skalen över ytterkan­ten av elden och iak­tta det blå fräs som upp­stod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hus­taken och tänka: Var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kom­mer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening.“
Så gick han till Lux­em­bourg­palat­set och tit­tade på konst. Han skriver: “Jag lärde mig något om Cézannes måleri som gjorde att de enkla sanna meningar jag skrev var långt ifrån till­räck­liga för att ge nov­el­lerna de dimen­sioner som jag för-”.
Där tog det slut. Jag vände på pap­peret men där fanns bara en massa kon­stiga anteck­ningar jag gjort med röd penna. En job­bre­search antagli­gen men jag kunde inte begripa vad det hand­lade om. Det stod tele­fon­num­mer och en massa namn, Fan­tomen, Bengt Nord­fors, Lena Svantes­son, Lill-Babs och det stod Gulfkriget och “svårare nu”.
Sedan såg jag något som egentli­gen fick mig att skriva dessa rader. Det stod: “My Fair Lady Jarl Kulle Ulla Sallert 766ggr 1959–1961″.
Och då kom jag att tänka på alla gånger man skulle skriva om de årli­gen återkom­mande even­e­man­gen: Lise­bergs öpp­nande, Lise­bergs stän­gande, hum­mer­premiären, älg­jak­ten med kun­gen på Hun­neberg, De gam­las resor, Fält­stafet­ten, Vall­gravs­me­tet på Kristi Him­melfärds­dag, Luci­akrönin­gen, Nobelfesten, Chalmer­scorté­gen, jul­skylt­ning, påskbra­sor och fan och hans moster.
En del lyck­ades man klara sig undan. Corté­gen till exem­pel har jag bara sett en gång av mis­stag. För det mesta var det fritt fram för egna idéer efter­som redak­tion­ssekreter­aren aldrig kla­rade av att hitta en ny vinkel ännu en gång. Så egentli­gen borde man tänkt: vilken utman­ing! Ingent­ing är aldrig rik­tigt det­samma, nu kan jag göra det på mitt sätt. Bät­tre än någon annan gjort före mig (risken var förstås att man då skulle åka på det nästa år och alla andra år man fort­farande var anställd på tid­nin­gen).
Man borde tänkt på Jarl Kulle och Ulla Sallert. De körde samma rep­liker i två år, 766 gånger. “Den span­ska räven rev en annan räv”, 766 gånger. “Jag tror hon kan det!”, 766 gånger.
Vall­gravs­me­tet var bara två gånger på två år. Det finns alltid nya vin­klar på allt­ing. Se där, en verk­ligt sann mening.
Och om det inte dök upp någon idé kunde man ställt sig och tit­tat ut över träd­kro­norna på Åkare­plat­sen och tänkt: Var inte orolig.