Dylan är ingen genre — han är en poet

ÅRETS NOBELPRISTAGARE i lit­ter­atur kom in från en helt annan dörr än alla hade vän­tat sig. Som David Rem­nick skriver i The New Yorker: “God is a colos­sal joker, isn’t She?“
Som van­ligt finns miss­belåtna kri­tiker — de finns alltid. Men man kan inte kri­tis­era sven­ska akademin för vilka de inte ger priset. Lis­tan på kval­i­fi­cer­ade kan­di­dater är lång och bara en får priset varje år.
Däre­mot kan man ifrå­gasätta om den belö­nade är kval­i­fi­cerad. I Bob Dylans fall går det inte att avfärda honom med att han är musiker. Som många redan sagt finns det gott om lit­ter­atur som inte i första hand är skriven för att läsas: Home­ros, Sapfo, Bell­man — och Win­ston Churchill fick priset bland annat för sina tal.
Blir Fröd­ings lyrik sämre av att den ton­satts? Karin Boyes? 
Utan sina tex­ter vore Bob Dylan en hyf­sad låt­makare. Hans poesi tål en granskn­ing med de största.

The guilty under­taker sighs
The lone­some organ grinder cries
The sil­ver sax­o­phones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you …
I want you, I want you . . .

I van­liga fall bet­onar lit­ter­aturvetare vik­ten av att inte låta för­fattaren stå ivä­gen för tex­terna (se mitt förra blog­gin­lägg om Fer­rante). Nu talar många om Dylan som en genre och att akademin har bred­dat begrep­pet lit­ter­atur. Det är ju non­sens. Bob Dylan är en poet. Gå till tex­terna innan ni kri­tis­erar valet av nobel­prista­gare!
Och han har fak­tiskt skrivit böcker också, roma­nen Taran­tula 1971 och den självbi­ografiska Memo­arer del:1 2004, över­satt av Mats Geller­felt.
Dylan skriver om män­sk­lighetens stora frå­gor, den språk­liga kreativiteten öpp­nar sig mot vårt inre och de episka insla­gen är drab­bande (The Bal­lad of Hol­lis Brown).
Nu vevas den kända fil­men till låten Sub­ter­ranean Home­sick Blues där Dylan slänger lap­par med ord ur sån­gen: Home­sick, Pave­ment, Gov­ern­ment… Och vem står i bak­grun­den? Allen Gins­berg. Det är i beatnik-traditionen med Gins­burg, Bur­roughs och Fer­linghetti 
som Bob Dylan har sina lit­terära rötter.  

NÅGRA ORD om att inter­vjua Bob Dylan. Det är ingen lätt sak har det visat sig genom åren. Hans enstaviga svar är legio.
Men då och då bry­ter han ut i klarhet. David Rem­nick påmin­ner om en inter­vju förra året:


These songs of mine, they’re like mys­tery sto­ries, the kind that Shake­speare saw when he was grow­ing up. I think you could trace what I do back that far. They were on the fringes then, and I think they’re on the fringes now. And they sound like they’ve been on the hard ground.

Värre har det gått för andra som ställt frå­gor till Dylan. En av dem kan lätt kval­i­fi­cera sig till punkt num­mer tre i inter­vjuan­dets sju dödssyn­der enligt John Sawatsky. Näm­li­gen “Över­las­tade frå­gor”.
När Bob Dylan kom till Stock­holm någon gång på 60-talet hej­dades han på fly­g­plat­sen av en svensk jour­nal­ist som ställde denna fråga:
A major part of your audi­ence belong to your own gen­er­a­tion I think and I don´t think it would be intierly wrong to assume that they are dri­ven to your con­certs by a cer­tain ele­ment of nos­tal­gia. But when you sing your old songs you sing them in new ver­sions. Is that an effort from your part to avoid bee­ing caught by nos­tal­gia. Do you want to avoid over­in­ter­pre­ta­tions by singing your old songs in new ver­sions?“
När äntli­gen frågeteck­net dök upp sva­rade Bob Dylan: “Yeah”.
Sedan läm­nade han snabbt platsen.