Tio råd från en skrivnarkoman

Elmore Leonard i god formJAG HAR JUST BÖRJAT läsa Elmore Leonard och rep­liken längst ner på första sidan, det är en grov giss­ning men jag tror att den på något vis sam­man­fat­tar hela hans för­fat­tarskap.
Elmore Leonard (1925 – 2013) skrev skam­lösa urbana noird­eckare med mycket bitande humor i. Han kallades ”Dick­ens of Detroit”. Den staden läm­nade han aldrig. Han satt i ett käl­larkon­tor som mer lik­nade en cell och skrev mel­lan 10 och 18 utan lunch­paus.
Jag har inte läst honom tidi­gare däre­mot hans tio skrivråd (vilken amerikansk för­fattare har inte förmed­lat sina tio skrivråd?). Elmore Leonards är bland de mest cit­er­ade.
För Leonard är det vik­ti­gaste att inget får avbryta ryt­men i berät­telsen. Hans mål­sät­tning är att för­bli osyn­lig, att inte störa läsaren med självk­larheter. Joseph Con­rad sa någonting om att ord kan komma i vägen för vad du vill ha sagt.
Det är mycket dia­log. Leonard skrev i scener och alltid med utgångspunkt från en särskild per­son i roma­nen – den vars posi­tion bäst gav liv åt scenen.

HÄR ÄR LITE kor­tat Elmore Leonards tio skrivråd:
Börja aldrig med vädret. Om det endast är för att skapa atmos­fär och inte en per­sons reak­tion på vädret, ska du inte hålla på för länge. Läsaren blir benä­gen att bläd­dra framåt för att leta efter människor.

Und­vik pro­loger. De kan vara irriterande, särskilt en pro­log som kom­mer efter en intro­duk­tion som föl­jer ett förord. Men detta förekom­mer mest inom non­fic­tion. En pro­log i en roman är bak­grund som du kan peta in var du vill.

Använd inget annat verb än ”sa” i dialoger. Rep­liker i dialoger till­hör per­son­erna i roma­nen, ver­bet är för­fattaren som sticker in sin näsa. Men ”sa” är mycket min­dre störande än kla­gade, fläm­tade, var­nade, ljög.

Använd aldrig ett adverb för att mod­i­fiera ver­bet ”sa”. … för­manade han all­varligt. Att använda ett adverb på det här sät­tet (eller näs­tan på alla sätt) är en dödssynd. För­fattaren exponerar sig grovt och använ­der ett ord som dis­tra­herar och som kan avbryta ord­växlin­gens rytm. Jag låter en roll­figur i en av mina böcker berätta hur hon brukade skriva his­toriska kär­leksskildringar: ”fulla av våldtäk­ter och adverb”.

Håll dina utrop­stecken i styr. Du är inte tillåten att använda fler än två, tre per 600.000 tecken. Om du har talang för att leka med utrop­stecken som Tom Wolfe gör, så kan du kasta in en hand­full då och då.

Använd aldrig orden ”plöt­sligt” eller ”hel­vetet bröt ut”. Den här regeln kräver inte någon förk­lar­ing. Jag har noterat att för­fattare som använ­der ”plöt­sligt” har en ten­dens att utöva min­dre kon­troll när det gäller att använda utropstecken.

Var sparsam med att använda dialek­ter. Så fort du bör­jar stava ord i dialoger fonetiskt och lad­dar sidorna med citat­tecken, har du ingen möj­lighet att stoppa. Det hand­lar i stäl­let om att försöka fånga doften av olika röster.

Und­vik detal­jer­ade beskrivn­ing av roman­fig­urer. I Ernest Hem­ing­ways nov­ell Berg som vita ele­fan­ter, hur ser ”Amerika­nen och flickan som var med honom” ut? ”Hon hade tagit av sin hatt och lagt den på bor­det.” Det är den enda ref­er­ensen till en fysisk beskrivn­ing i hela boken och ändå ser vi paret och kän­ner dem genom deras sätt att tala – utan ett enda adverb i sikte.

Und­vik detal­jerad beskrivn­ing av platser och saker. Om du inte är Mar­garet Atwood och kan måla scener med språk. Men även om du är bra på det, vill du inte ha beskrivningar som med­för att fly­tet i sto­ryn stannar.

Försök att utelämna de delar som läsare ten­derar att hoppa över. Detta är en regel som jag kom att tänka på 1983. Tänk på vad du hop­par över när du läser en roman: långa sty­cken av prosa som du ser består av allde­les för många ord. Vad för­fattaren gör är att gå in i roll­fig­urens huvud och du får veta vad per­so­nen tänker och att du inte bryr dig. Jag slår vad om att du inte hop­par över dia­log.
Det finns en elfte regel, den allra vik­ti­gaste, den som sum­merar ihop alla tio: om det låter som lit­ter­atur, skriv om.

DEN DÄR REPLIKEN längst ner på första sidan finns i Freaky Deaky. Polisen Chris  Mankowski får upp­draget att desarmera en bomb hemma hos en den ökände gang­stern Booker.
Denne hade legat i sin jacuzzi när tele­fo­nen ringde. Säk­ert fem­ton sig­naler hade gått fram innan han lyfte på luren. Det är hans kvinna som vill berätta något men först måste han sätta sig ner. Hon insis­terar på att han måste sitta ner när han ska få höra vad hon har att säga. Till sist sjunker Booker motvil­ligt ner i sin gröna favorit­fåtölj. Och kvin­nan säger: ”I´m sup­pose to tell you that when you get up, honey, what´s left of your ass is gonna go clear through the ceiling.”

Mannen i garderoben och andra skrivråd

HÄR ÄR EN LISTA med skrivråd som håller dig sys­sel­satt hela hel­gen. Nie­man Sto­ry­board googlade “best writ­ing advice” och fick en lista på tio mer eller min­dre intres­santa skrivråd, de flesta till för­fattare.
Till exempel:

  • Använd det rätta ordet, inte dess syssling (Mark Twain).
  • Du måste avs­luta saker, det är det du lär dig från, att avs­luta saker.
  • När du fast­nat i skri­van­det, det är inte så farligt. Det är bra, det är då du får chans att vara kreativ.

För­fattaren och jour­nal­is­ten Po Bron­son har ett råd som jag tycker att varje jour­nal­ist bör tänka på: “When you want to skip some­thing because it’s too con­fus­ing to explain, that’s your chance to slow down and behold the truth that real life is com­pli­cated, real peo­ple are com­pli­cated. Skip for the sake of con­ve­nience and read­ers will sniff a fake.” Eller hur? Den som väjer för det kom­plicer­ade kan aldrig beskriva verk­ligheten.
Ett annat råd han ger är att inte spara på krutet. Ös på från bör­jan med det bästa du har och tvinga dig sedan att pro­duc­era mer text som kan utmana inled­nin­gen.
För­resten, kolla in den lilla videosnut­ten i slutet på Po Bron­sons skrivråd och upp­täck en per­fekt skrivmiljö!

The top 10 Google returns for “best writ­ing advice”:
The Best Writ­ing Tips from William Faulkner, from Huff­in­g­ton Post
The Amer­i­can Scholar: The Best Writ­ing Advice, by Pico Iyer
Mark Twain’s Top Ten Writ­ing Tips, from about.com
Fif­teen Suc­cess­ful Authors Share Their Best Writ­ing Tips, from Time­Out
Nichol­son Baker’s best advice: Writ­ers must write every day, from Salon.com
Advice on Writ­ing and the Writ­ing Life, by Po Bron­son, pobronson.com
6 of the Best Pieces of Advice from Suc­cess­ful Writ­ers, from bufferapp.com
Neil Gaiman’s Advice to Aspir­ing Writ­ers, by Maria Popova, Brainpickings.org
The 22 Best Writ­ing Tips Ever, from writingforward.com
Best Busi­ness Advice for Writ­ers, by Jane Friedman

Vonnegut om att skriva med stil

Stil­säker rådgivare.

FÖRFATTARENKURT VONNEGUT som bland annat skrev “Slak­thus 5″, var en av de mest fram­stående stilis­terna i mod­ern amerikansk lit­ter­atur. Han har också delat med sig av sina stilis­tiska råd.
1982 skrev Von­negut en essä med titeln “How to Write with Style”. Han bör­jar med att fråga var­för vi hela tiden ska för­bät­tra vårt skri­vande. Det hand­lar om respekt för läsarna, menar Von­negut. Om man bara scrib­blar lite hur som helst märker läsarna att vi inte bryr oss om dem. De läg­ger våra namn på min­net och slu­tar läsa.
Här är Kurt Von­neguts sju bedräg­ligt enkla skrivregler:

  • Hitta ett ämne som engagerar dig.
  • Men plad­dra inte.
  • Gör det enkelt.
  • Ha modet att stryka.
  • Var dig själv.
  • Säg det du vill säga.
  • Ha för­bar­mande om läsarna.

Det sista rådet förk­larar Von­negut så här: Våra läsare kräver att vi är sym­pa­tiska och tålmodiga lärare, alltid vil­liga att fören­kla och klargöra, fastän vi egentli­gen vill sväva högt över dem, sjun­gande som näk­ter­galar genom en bril­jant metafor eller en fruk­tans­värt begå­vad mening. Men innerst inne hör vi läsar­nas upp­man­ing: “Snälla! Kom till saken!“
Det är de dåliga nyheterna. De goda är att vi lever i en demokrati där vi kan skriva vad vi vill utan räd­sla att bli bestraf­fade. Så om vår stil är vad vi väl­jer att skriva om, är möj­ligheterna abso­lut obe­grän­sade. Ingen skulle bry sig om hur bra eller dåligt vi uttryckte oss, om vi inte hade allde­les oemot­ståndliga saker att berätta.
Min sam­man­fat­tning av Kurt Von­negut är det den här: Om vi letar efter en egen stil ska vi söka i det vi skriver om.