HAR NI LAGT MÄRKE till den nya trenden på Svt-nyheter: korridorintervjun. Ständigt ser man den numera i Rapport och Aktuellt, intervjuer med en person som sitter på en stol i en korridor. Det kan vara på Livsmedelsverket, i ett kommunalhus eller var som helst där det finns en korridor med kontorsdörrar i långa rader och det får gärna passera en tjänsteman i bakgrunden.
Intervjun inleds alltid med att vi får se hela upprigget med kamera, lampstativ, sladdar och reportern på en stol och intervjupersonen på en annan mittemot.
(En parallell är de nya söndagsintervjuerna på morgonen i P1 — som tyvärr ersatt Stil — som är en ängslig efterapning av podcastformatet med lite dösnack innan själva intervjun börjar.)
Korridorintervjuerna har antagligen hittats på för att “förnya” nyhetsformatet sedan den förra trenden, att ståorna ersattes av rörliga reportrar som precis när de pratat färdigt vandrar ur bild. Alla dessa traskande människor med en mikrofon i handen blir ju bara töntiga till slut.
Och nu korridorformatet. Är detta resultatet av de många, långa och dyra kurserna med intervjugurun John Sawatsky som Svt investerat i? Eller det var ju några år sedan och de har väl fallit i glömska.
Klart är ändå att själva intervjuerna inte blir bättre av att de utförs i en korridor.
Det är aldrig bra när ytan blir viktigare än innehållet. Som i söndagens Agenda med inslaget om upproret mot DÖ (Vem fick förresten den korkade idén att döpa den till Decemberöverenskommelsen och förse kritikerna med en satirisk förkortning, Decemberuppgörelsen, DU, hade varit mindre självmål.)
Fyra moderata skånska kommunalråd som vill riva upp DÖ presenterades snyggt när de kom från fyra håll i en park och hälsade på varandra. Sedan stod de runt ett bord och fick säga samma sak fyra gånger i inklippta närbilder.
Men frågorna? Inte en enda motfråga fick de. Ska Alliansen fälla regeringen och skapa nytt politiskt kaos? Och vad säger de efter nästa val om Alliansen är i samma situation som vänsterregeringen idag? Är DÖ lika oönskvärd då?
Inslaget kompletterades med en intervju med SvD:s politiske chefredaktör Tove Lifvendahl.
Som, just det, satt i en korridor.
Category Archives: 2. BÄRANDE VÄGGAR
Allvarligt samtal med Rifbjerg
Den danske författaren Klaus Rifbjerg är död. En gång för längesedan hade jag översatt en text av honom och ringde upp för att fråga om vi fick publicera den på Världens gång (som av somliga på den tiden kallades GP:s bästa kultursida). Jag fick godkänt direkt. Han var på gott humör, av bakgrundsljuden att döma befann han sig på en fest.Flera år senare träffade jag och Ulf Sveningson honom på Gyldendals förlag i Köpenhamn. Här är det reportaget som handlade om dansk humor.
FÖLJANDE DAG TOG vi en promenad i Vesterbro. Vi diskuterade varifrån uttrycket ”Det danske smil” kom ifrån, när vi stötte på ett antikvariat som verkade högintressant. Böckerna låg i drivor, höga som Himmelbjerget, men det fanns upptrampade stigar som man kunde ta sig fram genom. Från en av dessa kom innehavaren ilande så fort vi trätt över tröskeln, en tunnhårig magerlagd man i grå kavaj och med läsglasögon på näsan.
”Vad söker ni?” frågade han ilsket och spände sina grumliga ögon i oss.
”Vi vill bara titta oss omkring lite”, svarade vi förbluffade.
”Om ni ikke vet vad ni söker har ni inget här att göra!” blev det inte mindre förbluffande svaret.
”Ja… illustrerade böcker då”, försökte vi.
”Pah! Det var det dummaste jag hört! Titel og namn vill jag ha!”
Vid det laget ansåg vi det lugnast att retirera. I dörren mötte vi en ung flicka som motades redan på trappan. Hon sökte kokböcker.
”Titel og namn!” hördes det från antikvariatet när vi snabbt smet över gatan. ”TITEL OG NAMN!”
PÅ NÅGOT SÄTT påminde han om herr Traubert, paranoikern som sprängde sjukhustoaletten i Leif Panduros Rend mig i traditionerne — Skit i traditionerna. Boken, en av de roligaste romaner man kan läsa på danska, skrevs 1958 och blev Panduros genombrott som författare. Den handlar om 17-årige Davids vistelse på en psykiatrisk klinik. Den präglas av samma tema som återkom i det mesta Panduro skrev: vanvettet som normaltillstånd. Det typiskt danska i Panduros humor är den lätt anarkistiska misstron mot auktoriteter.
Leif Panduros mor var mentalt sjuk och hans far var nazist. Han var med i motståndsrörelsen under kriget; blev skadad av ett vådaskott två dagar efter befrielsen; arbetade en tid som tandläkare i Sverige; skrev som besatt de sista 22 åren av sitt liv — romaner, revyer, tv-pjäser och krönikor; dog 1977, tjugo år för tidigt.
Det finns ett porträtt i olja av Panduro. Det målades av en konstnär som tänkte slå sig på porträttmålning. Han målade ett tiotal författarporträtt på spekulation och gick upp till Gyldedals med dem. Det stora bokförlaget tackade emellertid nej med motiveringen att de inte kunde hänga upp en levande författare på väggen för då skulle andra komma springande och fråga varför inte de förärades denna hedersbetygelse. Detta var mer än den hårt prövade konstnären klarade av. Han tog sitt liv.
VID TIDEN FÖR VÅR humorundersökning hängde Panduros porträtt på Klaus Rifbjergs tjänsterum i det vackra Gyldendalska huset med adress Klareboderne i centrala Köpenhamn.
”När Leif såg målningen utbrast han: Jag liknar ett mellanting mellan Balzac och en strandad val!” berättade Rifbjerg när vi besökte honom för att tala om den danska humorn.
”Humor är ett begrepp som inte är alldeles lätt att definiera”, sade han och kastade ett öga mot Panduro på väggen, som för att söka hjälp av sin förlorade vän. ”Men jag tycker till exempel att två svenskar som reser till mig i Köpenhamn för att fråga vad humor är, det är humor. Ta mig fan! Ha, ha!”
”För att tala allvar så har många verk inom världslitteraturen en klar och djup humoristisk dimension: tillvarons stora komik.”
Klaus Rifbjerg, som liknats vid ett ”fyrtårn i det lokale åndsliv”, är inte i första hand känd som humorist. Men humor är en viktig ingrediens i allt han skriver och satiren och ironin finns redan i blicken och det sardoniska leendet. Han har haft stor framgång som revyförfattare och flera av hans romaner innehåller mycken rolig satir. Rifbjergs författarskap är anarkistiskt och provocerande, han har en träffsäker iakttagelseförmåga och skiftar ständigt position.
”Danmark är ett litet land” sade Rifbjerg i ett försök att närma sig frågans kärna. ”Men vi har över 700 öar och en 7.000 kilometer lång kust. Det sätter naturligtvis prägel på det andliga klimatet. Vi har alltid uppfört oss klumpigt på världsarenan och förlorat de flesta krig. 1864 miste vi till exempel halva Jylland. Trots alla bakslag har vi ändå lyckats behålla vår egenart. Vi har visat prov på stor överlevnadskraft och klarat påfrestningarna med humöret i behåll. Men det ´danska smilet´ som ni svenskar talar om är en kliché. Det är ett mycket sammansatt smil, lika entydigt som Mona Lisas. Trots den muntra fasaden kan det vara svårt att komma oss in på livet. En ironiker måste hålla avståndet. I Sverige tycks humorn vara mer organiserad. Man visar upp en skylt: ´Nu kommer något roligt, varsågod och skratta!´ Är man med ett intellektuellt sällskap svenskar så talas det mycket allvarligt. Det är en omöjlighet i Danmark. Vi kan över huvud taget inte ta någonting högtidligt. Men jag tycker mycket om svensk humor. Jag älskar Albert Engström! Och Fingal Olsson är hur rolig som helst. Det handlar ju om absolut ingenting!”
”Det är den absurda dimensionen i tillvaron. Som Storm P:s gubbar på bänken, där den ene säger: — Jag skrev en dikt idag. Och den andre svarar kort: — Varför det?”.
”I dansk litteratur finns många exempel på en underfundig subtil form av humor, som Knud Sönderby och Jacob Paludan. Och Kierkegaards intellektuella ironi. Men dansk humor när den, enligt mitt tycke, är som bäst står ändå H.C.Andersen för. Han är enastående uppfinningsrik och nyansrik i språket och har en naturlig munterhet. Han etablerar en förtrolighet mellan författaren och läsaren.”
Med en anekdot om Sandemose — för blodig för att återberättas här — bjöd fyrtornet Rifbjerg farväl: ”Husk att humor er en meget allvorlig sak!”
Skavlan som grillare
DET HÖJDES EN DEL fördömande röster om Skavlans kommande intervju med Jimmi Åkesson som förutspåddes bli ett gullande med SD-ledaren.
Nu efteråt verkar kritiken tystnat, åtminstone om gullandet. Det blev nämligen grill i stället för gull. Skavlanredaktionen är ju inte dummare än att förstå att gulligull med Åkesson inte var rätt väg att gå.
Intervjun varade i 20 minuter, dubbelt så lång tid som övriga gäster fick i snitt. Den inledande utfrågningen om sjukskrivningen varade i 8 minuter och 30 sekunder. Grilldelen av intervjun varade i 11 minuter och 30 sekunder.
Men var det en bra intervju? Här är den andra delen av intervjun.
Skavlan: - Medan du har varit borta så har det varit ett himla liv i svensk politik. Sverigedemokraterna har varit centralt i detta eftersom man röstade på oppositionens budget och därmed skapades en kris som fick statsministern att… han skulle utlysa ett nyval. Men det blev inte av.
Åkesson: — Det blev inget nej.
S: - Jag undrar, vad var din roll i detta medan det pågick? (Intressant fråga som senare betalade sig bättre än Skavlan kunde ana.)
Å: — Det var en av få saker jag sa till dom som tog över tillfälligt efter mig att nu sjukskriver jag mig och jag kommer att bryta. Jag måste göra det, jag måste… jag kommer att isolera mig från partiet. Men, om ni tänker fälla regeringen så vill jag gärna veta det.
S: - Du hade kontroll på det här trots allt?
Å: — Jag kan ju inte veta om dom hade gjort det här om jag hade sagt tvärstopp, det vet jag inte. Men det var inte så att jag misstyckte på något sätt. Jag höll med. Mitt … partisekreteraren Björn Söder skickade till mig ett sms där han frågade en sista gång, vad tycker du om det här? Och då skrev jag “Giv ‘em hell”. Det var min… (Här gör Åkesson kvällens största misstag — som Skavlan förstår att utnyttja.)
S: - Giv ‘em hell?
Å: — Ja därför att jag tyckte att hela den här debatten blev så bisarr. Nu fick det räcka. Någonting…
S: — Är det ett bra sätt att ta ansvar för Sveige? Giv ‘em hell! (Skavlan har hittat guldkornet.)
Å: — Jag vill inte påstå att jag är i det läget att jag var inblandad i att ta ansvar för Sverige på det sättet. Utan jag menar bara att… (Kanske är det redan här som Åkesson inser sitt misstag.)
S: - Det tror 13 procent av väljarna att du var.
Å: — Ja, men jag säger det att jag var inte inbladad i något beslut. Det var min utgångspunkt att nu gör vi detta. Politiken har varit väldigt starkt… på väg starkt utför när det gäller invandringspolitiken inte minst och vi slår rekord på rekord, någonting måste hända.
S: - När det gäller invandringspolitiken så ställde Sverigedemokraterna ett ultimatum medan du var borta. Att de skulle fälla varje regering…
Å: — Nej… ja. (Åkesson visade riktig ringrostighet vid flera tillfällen under intervjun.)
S: — De skulle fälla varje regering som var för en ökad invandring. Gäller detta ultimatum fortfarande? (Frågan sätter fokus på hur mycket Åkessons vikarier kört sitt eget race och hans ställning i partiet nu.)
Å: — Vi kommer att fortsätta på det här sättet om det nu är så att man ba…
S: - “Vi ska fälla varje regering”, sa de. Det var ju det de sa.
Å: — Ja om de inte är beredda att förhandla om invandringspolitiken, ja. Och jag menar någonstans att det var den enda signal vi kunde ge efter det här valresultatet.
S: — Kommer du att vilja fälla varje regering som vill ha en ökad invandring till Sverige? (Biter sig fast, vill ha ett klart besked.)
Å: — Allting är alltid en förhandlingsfråga men självklart är det så att när situationen är så extrem som den är idag… Sverige sticker ut något oerhört i förhållande till andra länder i Europa. Då måste det vara så att vi som fått en väldigt tydlig signal från väljarna om att man vill ha en förändring, då måste vi göra allt vad vi kan för att förhindra det här. De andra partierna kan inte bara fortsätta att tro att man kan ignorera oss. Om dom fortsätter att ignorera oss då kommer de att få ett helsicke, det är det jag säger. Kalla det ett ultimatum om du vill men det är min…
S: - Jag beklagar att jag håller på… men jag vill återge det ordagrant. Jag har det här. “Sverigedemokraterna kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att verka för en ökad invandring.“
Å: — Ja, det ställer jag upp på att försöka fälla varje regering som verkar för en ökad invandring ja. Alltså det är ju det man… (Till slut är Åkesson med. Han hade väl knappast något val utan att såga sina vikarier. Men löftet ger förstås inte större förutsättningar att de andra partierna ska komma till förhandlingsbordet.)
S: - Hur länge gäller det här?
Å: — Tills vi har förändrat politiken naturligtvis. Det, det är ju det mandat vi har fått av väljarna att utföra. Jag tycker inte det är något konstigt. Det är det som förväntas av oss.
S: - Va…eh…
Å: — Det kan ju lösas… det har varit min… det har varit hela valåret… och jag säger det nu igen och jag vet att alla mina partivänner också sagt så här under lång tid att: Prata med oss! Förhandla med oss! Sluta ignorera oss sluta kalla svenska folket som röstade på oss, de tretton procent som röstade på oss för rasister och att låtsas som att de inte finns. Sluta med det.
S: — Men den här utsträckta handen kombinerad med Giv ‘em hell, det går inte ihop. (Där kom det igen.)
Å: — Ja fast nu är det ju en… en skulle jag vilja påstå två olika situationer här…
S: - Om din gamle vän och nu ställföreträdare Mattias Karlsson har ju sagt att han ställer sig till förfogande som partiledare. Om han skulle fått så mycket smak på det att han utmanade dig, skulle det varit ett svek? (Återigen den intressanta frågan om vikarierna kontra partiledaren.)
Å: — Utifrån vad han sagt till mig och inte till media av olika slag så, ja då skulle det vara det naturligtvis. I så fall så har han ljugit för mig. Men jag tror inte att det är så faktiskt.
S: — Jimmi, är klimatet i svensk politik för hårt?
Å: — Ja, delvis är det det.
S: — Om man säger att klimatet har blivit för hårt är det inte ditt parti som mest har påverkat det? Varit den starkaste pådrivaren på detta sätt? (Mesig fråga, lätt att komma undan. Bätte: “Hur stort ansvar har ditt parti?”)
Å: — Nej det tycker jag inte.
S: - Jag tänker på det språkbruk som har kommit fram och som du själv känner till alltför väl från representanter för ditt eget parti, både före och efter din så kallade nolltolerans mot rasism. Man har använt ord som “parasiter”, “judesvin”, “gräshoppor”, “kackerlackor”. Det är ord man använder om människor från andra folkgrupper.
Å: — Men det är ju inget som jag står bakom och det vet ju du och det vet de allra..
S: - Nej, men det är ditt folk, som representerar dig. De representerar dig.
Å: — Nej det gör de inte, definitivt inte.
S: - Men de är ju representanter för Sverigedemokraterna.
Å: — Nej har de sagt så, så är de inte det längre, det kan jag garantera.
S: — Några är uteslutna, andra är kvar. Ska vi se? Du har fått utesluta en del. Drygt 60, 65 personer under 2014.
Å: — Ja vi har jättemånga människor i partiet.
S: - Jonas Åkerlund, vice partiledare skriver ungefär han vill “slänga ut ungefär en halv miljon av de mest uppenbara och värsta parasiterna.” Det sa han i radion 2002. Det säger kanske något.
Å: — Det är inget språkbruk som vare sig jag eller han står bakom. Han står inte bakom. Jag tyckte att han förklarade på ett väldigt bra sätt att han var ledsen för det.
S: - Att han var ledsen för det?
Å: — Ja att han inte står bakom det och någonstans… det är ju väldigt lätt i de här sammanhangen…
S: - En av era EU-jurister i EU-parlamentet kallar en känd akademiker för “judesvin”.
Å: — Ja han är just tjänsteman och inte politiker och så vitt jag vet, nu har ju jag varit sjukskriven ett halvår men jag läste i någon tidning i alla fall att han inte skulle jobba där längre. (Åkesson på reträtt.)
S: — Och helt nyligen “De rumänska zigenarna är som Egyptens gräshoppor”. Sagt av en kommunfullmäktigekandidat i Vetlanda.
Å: — Ja… men jag vet inte vem det är som…
S: -“Bättre att Sverige blir invaderat av kackerlackor än av afrikaner.” Kommunfullmäktige… han fick avgå. Han är utesluten.
Å: — Ja så får man hantera det. Man kan ju alltid lyfta fram enskilda tokstollar som väljer att uttrycka sig på ett sådant här sätt och som uppenbarligen inte tillhör samma parti som jag, åtminstone inte i teorin. Eller så kan man ju välja att diskutera de problem vi har…
S: — Hur många enskilda exempel behövs för att det ska vara en kultur? (Bra att frågan ställs, men alla vettiga människor har redan insett att det är en kultur, inte “enskilda tokstollar”.)
Å: — Men det är ingen kultur. Kulturen är snarare att om du uttrycker dig på ett sätt som gör att du inte står bakom partiet…
S: - Hur många enskilda exempel ska du ha för att se att det här är ett uttryck för en partikultur?
Å: — Partikulturen är att de inte är välkomna i partiet om man uttrycker sig på ett sådant sätt som det här till exempel. Det är det som är partikulturen. (Åkesson har fått dessa frågor tusen gånger.)
S: — Helt ärligt, har du tagit på dig ett hopplöst uppdrag att försöka göra partiet rumsrent? (Svag fråga, mer ett påstående.)
Å: — Nej det hopplösa uppdraget är snarare att slippa den här typen av diskussioner i olika mediala sammanhang i stället främst diskutera… (Mycket riktigt, Åkesson vänder lätt frågan till sin egen fördel.)
S: - Men förstår du att jag reagerar på språkbruket? Det är väldigt starkt. (Men Skavlan ger sig inte.)
Å: — Det är ju så att det inte är något unikt, att det aldrig diskuterats tidigare, det är i princip varenda gång man är med i en intervju så pratar man om det här och jag har sagt vid åtskilliga tillfällen exakt samma saker att står man inte bakom vår socialkonservativa utgångspunkt, ställer man inte upp på självklara värderingar kring alla människors lika värdighet och liknande då ska man inte vara med i vårt parti och svårare än så är det inte. Och jag kan säga det här nu till alla dem som eventuellt tillhör mitt parti och som tycker så, då kan ni vara med i ett annat parti. Svårare än så är det inte. (Jo, han sa “värdighet”.)
S: — Låt oss ta något du själv har stöttat. Det är en kampanjfilm som ni producerade år 2010 som Tv4 vägrade att visa. Vi tittar på den.
(“Den 19 september kan du välja invandringsbroms mot pensionsbroms. Rösta på Sverigedemokraterna!”)
S: - Vad tänker du när du ser den?
Å: — Eh… jag har ju sett den några gånger tidigare. Den har jag diskuterat i ett antal intervjuer i många år och så. Det här…
S: - Skulle du kunna använda den idag?
Å: — Alltså jag är inte kommunikatör i partiet och jag… jag bestämmer inte om…
S: - Men som partiledare?
Å: — Situationen har ju inte förbättrats till det bättre…
S: - Jag vet inte vad tanken är men muslimerna beskrivs som en hord med barnvagnar.
Å: — Nej, som jag sa, den här filmen beskriver den här konflikten. Det kan man göra på massa olika sätt. Jag är, som sagt, ingen kommunikatör, det finns dom i vårt parti som tycker den här filmen var jättebra. (Åkesson riktigt svag här. Partiets kommunikatörer sträcker sig efter burken med antidepressiva.)
S: - Men du fick väl ge ditt godkännande? De frågade väl dig innan?
Å: — Jag säger naturligtvis att jag…
S: — “Jättebra, kör på! Giv ‘em hell!”(En ironisk kommentar från underhållaren Skavlan. Journalisten Skavlan borde avstått. Men nu är uttrycket i varje fall etablerat och kommer att förfölja Åkesson ett bra tag.)
Å: — Ja den här filmen gjorde ju att frågan uppmärksammades på ett sätt som den förmodligen inte hade gjort om vi inte hade visat den här filmen, så är det ju.
S: - Men du får ingen dålig eftersmak av den här filmen? (Vad tror han att Åkesson ska svara på det?)
Å: — Nej, det får jag inte. (Just det.)
S: - Men du förstår att “gräshoppor” och “parasiter”, det är inte bra? Det förstår du?
Å: — Ja, det förstår jag. Så uttrycker man sig inte. Jag såg inga gräshoppor i den här filmen i alla fall. (Försök till en lustighet? Eller bara den gamla vanliga smaklösheten?)
S: - Jimmie Åkesson, tusen tack för att du kom.
Å: — Tack.
SKAVLAN VAR HELT enkelt piskad att genomföra en grill-intervju. Han körde, mot formatet, ut de andra gästerna och var ensam med Åkesson (eller var det ett krav från SD-ledaren?)
På så sätt fick Åkesson en status som han inte förtjänar. Å andra sidan hade det varit en absurd situation med Åkesson tillsammans med Mark Knopfler och två kvinnor ur kökspersonalen på Downton Abby.
Viss kritik finns kvar, den går ut på att Åkesson bara genom att vara med vunnit en propagandaseger. Det förutsätter en inställning att tittarna inte kan tänka själva och inte på egen hand avslöja ihåliga argument.
Skavlanredaktionen plockade fram lättköpt kritik mot Åkesson som inte gav så mycket nytt. Men Fredrik Skavlan gjorde sitt jobb. Och Åkesson fick sig en konkret påminnelse om hur det är att vara partiledare för Sverigedemokraterna. Möjligen även en tankeställare.
Hur personer presenteras för läsaren
POCKETSHOPEN HADE just fått in det första nytrycket av årets nobelpristagare, Patrick Modiano. Det var romanen “Lilla smycket”.
Jag köpte den genast och började läsa på tåget. Den börjar: Tolv år hade nog gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid.
Jag-berättaren föreställde jag mig av någon anledning vara en man, kanske av slentriantanken att det är en man som är författaren. Men längre fram stod det, när huvudpersonen följt efter en äldre kvinna: Vad var vi för ena, vi två? En kvinna av obestämbar ålder och en ung flicka, uppslukade i vimlet av resenärer.
Då hade jag hunnit drygt sex sidor in i romanen. Det var alltså en kvinna som berättat för mig och jag måste ögna igenom den från början för att läsa med rätt person i tankarna.
Funderade över varför en författare väntar sex sidor innan det avslöjas vem som talar till läsaren. En nobelpristagare dessutom.
Fick en misstanke. Originaltiteln är “La Petite Bijou”. La, den franske läsaren hade alltså redan i första meningen klart för sig att det var en kvinna som förde ordet. Om det varit en man hade det stått “Le Petit Bijou” (kan ingen franska själv men kontrollerade med fransktalande vänner, bijou är visserligen maskulinum men eftersom det här är ett egennamn används den bestämda artikeln la eller le).
Ett dilemma för en översättare alltså. Vad kan man göra? Lägga in en bisats: “…kalla mig, en åttaårig flicka, Lilla smycket…”? Jag brukar inte läsa baksidestexter, om jag gjort det hade jag fått veta att flickan var arton och hette Thérèse.
ALLTNOG, INGET STORT problem. Men vi kan ta det från nobelnivå till vanlig tidningstextnivå. Alltså, hur man introducerar nya människor i sin text.
Ibland kan det i en text där någon talat i några pratminus komma ännu ett långt pratminus och man förutsätter att det är samma person som fortsätter att tala, men på slutet står det “säger…” och det är en ny person. Inte bra.
Om det är en ny person som introduceras, berätta det tidigt, innan citatet eller i början av det.
Det handlar om att göra klart för läsaren vem som talar. I en dialog mellan två kan det räcka i de första citaten, sedan förstår man att de växlar ord (men då får det inte vara flera utgångar i den enes citat). Hela tiden hålla överenskommelsen med läsaren vem som för ordet.
Ibland är det också hur någon talar. Om det efter ett långt citat står: “…säger hon på bred småländska”, blir man nästan tvungen att läsa om citatet för att “höra” dialekten. Om det står innan citatet hör man det automatiskt.
I ett längre reportage kan man visa en person i inledningen som återkommer senare i texten. En slags förvarning. Men man måste komma ihåg att om en person ges viss uppmärksamhet i inledningen väcker det förväntningar hos läsaren att personen ska återkomma senare i texten. (Här tänker jag på Carin Mannheimer som skulle spela in en jordfästningsscen och en statist spelade över med häftig gråt. Scenen togs om, annars hade tittarna varit övertygade om att det nu kom in en ny person in i handlingen. Vem var hon? Den dödes okända dotter?)
Det är bra om en ny person kan introduceras med en liten karaktäristik, något personen gör till exempel: “I baren fanns hennes man. Han satt och speglade sig i zinkdisken.“
Om ett reportage sträcker sig över flera sidor måste bylinen finnas först, särskilt om det finns en jag-berättare. Jag ska inte behöva bläddra sex sidor framåt för att få veta vem som talar till mig.
Då ser jag även om det är en man eller kvinna. Texten kan dessutom vara späckad med små språkliga smycken och då vill jag veta namnet på den jag ska lägga på minnet.
Anekdotens kraft
HÄROM VECKAN SKREV Torbjörn Nilsson ett reportage i Fokus om den pågående regeringsbildningen. Rubriken var “Det inre kabinettet” och han inledde med en anekdot som utspelade sig för 60 år sedan:
På eftermiddagen den sista maj kom bud från kanslihusets högre nivåer ner till källaren där varudistributionsutredningen sammanträdde. Herr Erlander ville genast träffa utredningens ordförande fru Lindström. Han ville ha råd av henne i ett ministerärende. Samtalet slutade med att hon själv blev minister med en diversehandel i portföljen. På det sättet tog sig Ulla Lindström in i regeringen. Det var 1954 men inget tyder egentligen på att det är annorlunda idag.
Så följer en genomgång av turerna i Löfvens regeringsbildning och hur somliga statsråd fått tunna ministerposter utan makt medan ett fåtal har den verkliga makten i regeringen. Nilsson avslutar med en annan anekdot om Ulla Lindström, nämligen när hon avgick i protest. En fin antydning om kommande maktrelationsproblem i den nya regeringen.
Det finns gott om bra anekdoter. Men det är en konst att använda dem i ett reportage. Det får inte bara vara en allmänt lustig historia, det måste finnas en djupare mening till varför de finns med i texten. Precis som detaljer: inte bara smäcka texten full med dem utan noga välja ut de som berättar något. Anekdoter ska säga något mer, ge perspektiv på det man har att berätta. Då är de väldigt effektiva och ofta god läsning. Och om de används i inledningen, ett bra sätt att dra läsaren in i texten.
JAG HAR ETT GAMMALT klipp från New Yorkers korrespondent i Paris, Jane Kramer, som skrivit sina “Letter from Europe” i över tjugo år. Det är ett långt reportage om fransk politik som inleds med en anekdot. Lägg märke till hur fint hon låter en vanlig sandwich bli något större, en bild av fransk politik:
Late one night toward the end of March, after a day spent listening to too many Frenchmen talk politics, I called room service at my Paris hotel, hoping for a sandwich. “We have ham and Emmental, on toast,” the waiter on the phone told me. “Good,” I said, “and could you grill the sandwich?” “No, Madame. The menu says ham and cheese; if we grill the sandwich, that would be more like a croque-monsieur.” “Agreed,” I said. “Make it more like a croque-monsieur.” “Alas,” he said, “that is not possible. A ham-and-cheese sandwich is never grilled, only when the menu says ´croque-monsieur,´ and it does not say ´croque-monseiur´.” It occurred to me then that I was lost in a very French conversation, and never mind that the waiter same from Senegal. He was French now, and our conversation was no different, really, from the ones I´d been having all day with those stock characters from the country´s ongoing campaign commedia — the pundits, the philosophers, and the pols. The French are often accused of being trapped in their Cartesian categories. A cold sandwich cannot morph into a hot sandwich without considerable mental accommodation on the part of the person putting it together. In politics, the left cannot creep toward the center, let alone the right, without a deep, if not intolerable, sense of ideological betrayal. The right rarely even consider the posibility of creeping. Change, on the right, is more a matter of cosmetic surgery.