Berättelser hör hemma i nyhetsarbetet

DE SENASTE DAGARN har radion varit full av berät­telser från den sjunkna Esto­nia, tjugo år efteråt. Vi har hört drama­tiska berät­telser, svåra att slita sig från. Inter­vjuerna har genomgående varit bra genom­förda, främst på grund av att reportern litat till berät­telsen och inte avbru­tit i onö­dan (ett gott tecken på en fängs­lande radioin­t­er­vju är att man blir sit­tande i bilen, trots att man är framme).
De visar på kraften i den raka berät­telser och att nyheter och berät­tande inte står i mot­sät­tning till varan­dra. Berät­tande jour­nal­is­tik hör hemma i nyhet­sar­betet. Visst, tid­ningarna har också haft bra berät­telser från Esto­nia.
Det får mig osökt att komma med en liten rep­e­ti­tion i berät­tande jour­nal­is­tik:
Om man väl­jer att skriva ett berät­tande reportage bör man und­vika his­to­rier som enbart beskriver till exem­pel en oly­cka. En bra story behöver ele­ment av något val. Om man beskriver en oly­cka bör man kunna beskriva beslut som ledde fram till den. Sto­ryn ska vara om män­niskor, om deras beslut och dess kon­sekvenser (som man­nen på Esto­nia som tvin­gades överge sina föräl­drar och rädda sig själv).
En berät­telse är som en rörlig film. Den behöver ha ett rikt inslag av detal­jer så att läsaren inte bara får höra his­to­rien utan även uppl­eva den.
För det mesta bör­jar his­to­rien från bör­jan och föl­jer en serie hän­delser kro­nol­o­giskt. Det finns två van­liga sätt att förstöra en bra story:
1) Att berätta his­to­rien, hän­delse för hän­delse utan beskri­vande detal­jer och dia­log.
2) Att försöka berätta his­to­rien med allt för målande detal­jer och cit­era allt som sägs.
Båda dessa metoder sak­nar struk­tur. En bra berät­telse ska vara mer sug­ges­tiv än uttöm­mande. Läsarens fan­tasi behöver lite plats. Att ge för mycket detal­jer tar över läsarens fan­tasi men orsakar också en tem­posänkn­ing av sto­ryn.
Tempo är en vik­tig ingre­di­ens i berät­tande reportage. Mer detal­jer och kortare meningar sak­tar ner. Län­gre meningar och min­dre detal­jer ökar tempot.

HUR SKA MAN VETA när man ska ha mer detal­jer eller lämna dem ute? Det hjälper att tänka sig his­to­rien bestående av episoder, min­dre scener som hålls ihop för att skapa den län­gre his­to­rien.
Om man delar upp sin story i några få avs­nitt, behöver man sug­ges­tiva detal­jer inom avs­nit­ten men skynda snab­bare i övergån­garna mel­lan dem. Någon har lik­nat episoderna vid pär­lor på en tråd: håll pär­lorna glän­sande, håll trå­den spänd. Läsaren vis­tas i episoderna men behöver bli ori­en­terad och den uppgiften har övergån­garna.
Om man vill rucka på kro­nolo­gin är den enklaste meto­den att börja i mit­ten och använda sig av till­bak­ablickar för att fylla i vad som hänt innan.
Den meto­den är bra för att hålla kvar läsarens intresse. Det kan även bli en stark start, att kasta in läsaren i hän­delserna.
Alltså hitta en serie hän­delser som hakar i varan­dra och byg­ger upp berät­telsen. Den som även hit­tar ett kli­max i en scen med dra­matik eller stora känslor som faller ut i en avk­lin­gande avs­lut­ning har nått län­gre än många förmår.

Ett intressant haveri

DN 6 april 2014

INTERVJUN MED Kristina Lugn i sönda­gens DN av Matilda Gus­tavs­son har blivit omdiskuterad. MG inleder det långa porträt­tet med att kon­stat­era att inter­vjun är ett haveri som slu­tar med att KL skäller ut MG och säger att hon är korkad.
I pro­gram­met Kri­tiken i radions P1 beskrev radions förre kul­turchef Mat­tias Berg MGs inter­vju som “något slags genom­brott” och det bästa han läst på länge. Fokus kul­turredak­tör, Elsa West­er­stad, var inte lika impon­erad: “Detta är inte ett porträtt av ett kon­st­närskap utan av Kristina Lugn.” Hon kallar den haver­erade inter­vjun för en egen sub­genre och att det är ett symp­tom på en tråkig kul­tur­jour­nal­is­tik att vi läng­tar efter haver­ier.
Okej, ett haveri. Men vad består haver­iet i? Är det Kristina Lugns dåliga inställ­ning till en ung kvinnlig reporter (27 år) som inte kän­ner till Sif Ruud?
Eller är det MG själv som orsakar förlis­nin­gen genom att utgå från sin devota beun­dran och att inte ens ha läst den nya pjäsen som är själva anled­nin­gen till intervjun?Perspektivet från bör­jan är Matilda Gus­tavs­son: “Kristina Lugn har betytt mycket för mig.” När hon nu väl­jer att skriva en trans­par­ent inter­vju måste hon givetvis blanda in sig själv, men ändå: läsaren är inte intresserad av reportern utan av inter­vju­per­so­nen. Det är en bra grun­dregel.
Ett sätt att inleda med haver­iet men ändå ha fokus på Lugn vore att starta med citatet i slutet av första spal­ten där hon iro­nis­erar över vad MG skulle skrivit om hon fick komma hem till Lugn.

JAG VET INTE HUR mycket i MG:s text som är med­vetet skrivet, men hon talar hela tiden om att det är en annan slags inter­vju hon vill göra. Och hon säger att om Lugns atti­tyd hade kom­mit från en man­lig för­fattare skulle hon behand­lat honom annor­lunda: “…skrivit ut hans para­noia och de ständiga pikarna”. Pre­cis vad hon gör med Lugn.
MG dis­tanserar sig hela tiden från sin egen inter­vju. “Den medi­ala karak­tären” är tömd på innehåll, kon­stat­erar hon. Sedan fort­sät­ter hon att tala om just detta.
Hon skriver att hon bestäm­mer sig för att “skriva om hennes konst. Inget annat.” För att i nästa sty­cke hamna i Dra­matens mat­sal (återi­gen dessa oin­tres­santa beskrivningar av inter­vju­platser) vilket leder till ett långt sam­tal om Lugns medi­ala karak­tär. Inte för­rän två hel­sidess­pal­ter senare kom­mer hon in på själva kon­st­närskapet (som strax avbryts av mer av det medi­ala).
Och här kom­mer själva haver­iet: “Jag för­mår inte avbryta. Det är så under­hål­lande. His­to­rier som ingen annan än Kristina Lugn kun­nat uttala.“
Priset för MG att kunna beskriva den dåliga behan­dling hon fick av KL är att hon sam­tidigt måste beskriva sitt eget miss­ly­ckande. Och frå­gan är hur intres­sant det är för läsaren (av reak­tion­erna att döma finns det ändå de som tycker det). Men jag undrar var­för vi ska få veta att reportern egentli­gen ville prata om något annat?

SOMLIGA FÖRFATTARE är mer intres­santa som per­soner än för­fattare. I Kristina Lugns fall är kanske intres­set lika starkt för båda. Prob­lemet är att det redan skriv­its så mycket om hennes per­son och hon har medi­alt odlat sin image av oly­ck­lighet och sär­prägling. Där­för måste man anti­n­gen under­söka om det finns någon annan KL bakom mediefasaden eller också skilja på per­so­nen och för­fattaren och strikt prata om den senare.
Nu fick vi ingen ny bild av per­so­nen Kristina Lugn men ett antal bril­janta analyser av sig själv och andra. Dessa gör tex­ten läsvärd.
Matilda Gus­tavs­son är en god stilist (även om jag min­sann hit­tade ett semi­kolon som skulle varit ett kolon). Hon har bland annat en fin beskrivn­ing av Lugns poesi och dess inverkan på en ung män­niska.
MG är verk­li­gen ingen okun­nig juve­ni­lytlig reportert­jej som verkar ha varit Lugns förut­fat­tade mening.  Och det är alltid uppfriskande när någon vågar ta ett berät­tar­grepp om sin text. Jag upp­skat­tar repor­trar som tar risker.
Man brukar tala om att det måste få finnas intres­santa miss­ly­ckan­den. Jag vet inte om denna Lugn-intervju över huvud taget är ett miss­ly­ckande. Möjli­gen i ett avseende. Om reportern radar upp de mest intres­santa frå­gorna på slutet och de för­blir obesva­rade, måste det åtmin­stone vara lite synd om läsaren.

Mera om porträt­tin­ter­vjuer här.

Litterära reportaget avhandlat

Intres­sant men svår forcerat.

DET BERÄTTANDE REPORTAGET rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur, mel­lan fakta och fik­tion. De lit­terära grep­pen används i ett doku­men­tärt syfte. Anna Jungstrand menar i sin avhan­dling “Det lit­terära med reportaget — om lit­ter­aritet som jour­nal­is­tisk strategi och etik” (Eller­ströms) att det inte finns något mot­sats­förhål­lande mel­lan dessa två begrepp.
Debat­terna om Liza Mark­lunds Gömda, Maja Lund­grens Myg­gor och tigrar och Åsne Seier­stads Bokhand­laren i Kabul visar ändå att området fakta — fik­tion kan vara min­erad ter­räng. Men inte alltid: till exem­pel Laser­man­nen av Gellert Tamas.
Anna Jungstrands veten­skapliga analys av gen­ren reportage är både dju­plo­dande och i många sty­cken ytterst kom­plicerad. Men utgångspunk­ten är en mycket enkel def­i­n­i­tion: “Reportaget är en jour­nal­is­tisk text som återger berät­telsen om reporterns möte med ett skeende.“
Reportaget är en sub­jek­tiv genre där reportern kan beskriva sina egna tankar. Men om det glider över i att beskriva andras tankar?
Reportaget är inte fakta eller fik­tion, det är både och, skriver Jungstrand. Det är inte en hybrid­form som blandar verk­lighet med fan­tasi. Det kan finnas en san­ning bor­tom “rena fakta”, det som ses som en oan­tastlig san­ning om världen.
Och visst kan det vara så, en roman kan ibland säga mer om verk­ligheten än en rap­port­bok, Zolas Den stora gru­vstre­jken för att nämna ett exem­pel.
När jour­nal­is­tiken lånar av skön­lit­ter­a­turen kan den hitta en mening bor­tom den fören­klade san­ningsnor­men, menar Jungstrand. New Jour­nal­ism var gen­rens uppror mot den tra­di­tionella nyhet­sjour­nal­is­tikens objek­tivitet­sideal. En strategi för att ge en alter­na­tiv hemvist för san­ning och tillförlitlighet.

JAG HAR TIDIGARE skrivit om den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska New jour­nal­ism. Lit­terära grepp kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska san­ningskravet, menar han.
Bech-Karlsen kri­tis­erar bland annat berät­telser i tredje per­son: “Det är något med­vetet manip­ulerande med en dold all­ve­tande berättare.” I stäl­let före­drar han ett tydligt jag i berät­telsen som låter läsaren göra egna bedömningar. Det hand­lar om reporterns tro­värdighet.
Anna Jungstrand bet­onar också vik­ten av tro­värdighet som alltid är avgörande för reportaget. Hon kallar det en “ärlighetens retorik”, där reportern kan kom­mentera sin egen berät­telse. Detta metaberät­tande har ingen funk­tion i skön­lit­ter­atur.
Men sam­tidigt får jaget i berät­telsen inte skymma sik­ten. “Om berättaren låter berät­telsen handla om sig själv snarare än om det som ska skil­dras kan reportaget få stora prob­lem i fråga om tro­värdighet och rel­e­vans”, skriver Jungstrand.
Till skill­nad från Bech-Karlsen anser hon att sub­jek­tiviteten och det lit­terära inte hotar etiken. Inte heller berät­tande i tredje per­son behöver stå i mot­sät­tning till det jour­nal­is­tiska upp­draget. Här är det själva berät­telsen som får etablera självfram­ställ­ning.
Både i fal­let med en första– och tred­jeper­sons­berät­telse är det reportern som styr. Rösten i tex­ten behöver inte vara den fysiske reportern.
Jag kan vara på samma nivå som läsaren ifråga om överblick, varken läsaren eller jag vet vad som ska hända, det vill säga jag som fysisk reporter vet men inte rösten i tex­ten.
Detta dra­matur­giska grepp används ofta i tv-reportage som Upp­drag granskn­ing, inte alltid till fördel för reporterns tro­värdighet enligt min mening. I his­to­rien om bostadsmäs­san i Cannes, där ett kläd­kvitto blev en lunch, upp­söker reportern gatan där “restau­rangen” Kookai hade legat och får av en grannbu­tik veta att det i själva ver­ket var en klädaf­fär. Naturligtvis vis­ste den fysiske reportern detta redan (Kookai finns på NK i Göte­borg) men den berät­tande reportern blir lika över­raskad som tittaren.

DET ÄR TYVÄRR OERHÖRT snårigt att ta sig igenom boken “Det lit­terära med reportaget”. Här vim­lar det av svår­be­gripliga begrepp: epis­te­mol­o­gisk, illokunär, solip­sis­tik, diko­tomiserande, autodieges, talak­t­ste­o­retiska eller vad sägs om menin­gen: “I många avseen­den kan dis­so­nansens och kon­so­nansens vari­a­tioner jäm­stäl­las med det som sker i psykonar­ra­tio­nen.“
Jag antar att för­laget pub­licerat boken för att nå en bredare pub­lik än den rent akademiska. För­fattaren har tidi­gare arbe­tat som jour­nal­ist, det hade varit bra om denna erfaren­het kom­mit till användning.

När det är många kring bordet…

MAN BOKAR IN EN inter­vju med en per­son och när man kom­mer dit sit­ter fem till runt bor­det: “Ja, vi är ju flera som job­bat med det här, så jag tänkte att de också kunde vara med”.
Inter­vjusi­t­u­a­tioner med flera per­soner har vi alla råkat ut för. Inget fel med flera käl­lor, men då vill man helst välja själv.
Hur gör man då? Ja, det är väl bara att snällt sätta sig ner vid bor­det och börja ett sam­tal. Vill man ha kvar sin huvud­per­son finns möj­ligheten att prata sep­a­rat efteråt.
Men med fem-sex runt bor­det upp­står anteck­n­ing­sprob­lem (för att inte tala om röst­prob­lem vid bandin­spel­ning).
Jag brukar börja med att skriva upp nam­nen. Det är dock svårt att snabbt lära sig vem som är vem, där­för ritar jag små sym­boler i anteck­n­ings­blocket fram­för citatet. Någon kanske har glasö­gon, någon lik­nar ett utrop­stecken, någon har ovan­ligt stor näsa (noga dock att inte visa sina anteck­ningar). Då kom­mer man inte hem med en massa citat utan att veta vem som sa vad.
Därefter kom­mer prob­lemet med prat­mi­nus. Det är gan­ska hop­plöst att ha fem per­soner att cit­era i tex­ten, plus eventuellt fler som man pratat med på annat håll.
Man får välja ut två eller skriva lite allmänt: “bland per­son­alen finns upp­fat­tnin­gen” eller “flera anställda säger”. Eller helt enkelt “runt sam­tals­bor­det kom­mer det fram att…“
I mitt reportage om fly­t­ten av tex­til­fab­riken i Skene till Est­land, prö­vade jag ett grepp att för­vandla inter­vjuer med flera per­soner till en enda kollek­tiv röst:

Det var ingen van­lig dag.
Så nära begravn­ing man kan komma, sa någon. Nu var det all­var. Nu skulle det ske. Och här har man gått och sli­tit. Axlar, rygg och höfter, mask­in­erna repar­eras men inte vi … det verkade ju gå bra för fab­riken. Inte hade man räk­nat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska fly­t­tas till Est­land! Till Kren­holm­fab­riken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad hän­der nu? Vem vill ha en gam­mal utsliten tex­ti­lar­betare? Vad kan man göra åt åldern? Skön­het­sop­er­a­tion? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gam­mal … nej, det är för lätt att fly­tta fab­riker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkur­rensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Kren­holm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kom­mer att sakna är gemen­skapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbets­gi­varens beslut den här dagen, men det fanns också en bit­ter­het, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbe­tarna i Narva, men för företaget.

Jag tror det funkar. Det vik­tiga är att inte ha för många per­soner i tex­ten. Då blir det rörigt. Gör en cast­ing: vilka ska nam­nges?
Prata med många , men cit­era få.

Reportage på webben — en egen genre

DET LÅNGA REPORTAGET har en ny framtid på nätet. Med mul­ti­me­dia och rätt kun­skap finns en helt ny genre att upp­täcka.
När tid­ningarna bör­jade pub­licera sig på webben sa man att nu behövde vi inte tänka på textlängder län­gre. Men det blev tvär­tom. Webb­tex­ter är syn­onymt med korta nyhet­s­tex­ter. Om man pub­licerar långa reportage som varit i pap­per­stid­nin­gen gör man just så, pub­licerar text med still­bilder. Som om webben fort­farande var kvar i 1990-talet.
I stäl­let borde man anpassa reportaget mera till webbens möj­ligheter, för det finns oändliga sådana.
Det som i USA kallas “dig­i­tal long­form” är en egen genre. Det mest upp­märk­sam­made reportaget är New York Times Pulitzervinnare “Snow­fall”. Här har man utnyt­t­jat grafik, bilder, film, 3D-panoreringar och allt hålls sam­man av text, ett långt väl­skrivet reportage.
Analysföre­taget Chart­beat har visat att inter­ak­tiva tex­ter på nätet engagerar läsarna fem gånger så lång tid än enbart text+bild och i lång form hand­lar det om 2,5 gånger mer.
Afton­bladets pågående Afrikaserie “Kris­erna vi glömde”, av reportern Carina Bergfeldt och fotografen Andreas Bardell, är ett steg i rätt rik­t­ning.
Men kolla här vad man kan göra om det är all in! New York Times mul­ti­re­portage  om sex­ton skidåkare som råkar ut för en lavin är kanske i nördi­gaste laget men det visar ändå vilka möj­ligheter som finns.