Lång föreläsning om att hålla sig kort

NOBELDAGEN, den 10 decem­ber 2013 del­tog jag i Ander­sem­i­na­r­iet i jour­nal­is­tik på Karl­stads uni­ver­sitet. Temat för dagen var kort­srki­vande.
Min föreläs­ning hette “Kon­sten att korta en text innan den är skriven” och hand­lar om hur man ska tänka när man skriver kort och när man skriver nära dead­line. Föreläs­nin­gen är i sig inte jät­tekort, den är 42 minuter och finns här i sin helhet.

 

Mannen i garderoben och andra skrivråd

HÄR ÄR EN LISTA med skrivråd som håller dig sys­sel­satt hela hel­gen. Nie­man Sto­ry­board googlade “best writ­ing advice” och fick en lista på tio mer eller min­dre intres­santa skrivråd, de flesta till för­fattare.
Till exempel:

  • Använd det rätta ordet, inte dess syssling (Mark Twain).
  • Du måste avs­luta saker, det är det du lär dig från, att avs­luta saker.
  • När du fast­nat i skri­van­det, det är inte så farligt. Det är bra, det är då du får chans att vara kreativ.

För­fattaren och jour­nal­is­ten Po Bron­son har ett råd som jag tycker att varje jour­nal­ist bör tänka på: “When you want to skip some­thing because it’s too con­fus­ing to explain, that’s your chance to slow down and behold the truth that real life is com­pli­cated, real peo­ple are com­pli­cated. Skip for the sake of con­ve­nience and read­ers will sniff a fake.” Eller hur? Den som väjer för det kom­plicer­ade kan aldrig beskriva verk­ligheten.
Ett annat råd han ger är att inte spara på krutet. Ös på från bör­jan med det bästa du har och tvinga dig sedan att pro­duc­era mer text som kan utmana inled­nin­gen.
För­resten, kolla in den lilla videosnut­ten i slutet på Po Bron­sons skrivråd och upp­täck en per­fekt skrivmiljö!

The top 10 Google returns for “best writ­ing advice”:
The Best Writ­ing Tips from William Faulkner, from Huff­in­g­ton Post
The Amer­i­can Scholar: The Best Writ­ing Advice, by Pico Iyer
Mark Twain’s Top Ten Writ­ing Tips, from about.com
Fif­teen Suc­cess­ful Authors Share Their Best Writ­ing Tips, from Time­Out
Nichol­son Baker’s best advice: Writ­ers must write every day, from Salon.com
Advice on Writ­ing and the Writ­ing Life, by Po Bron­son, pobronson.com
6 of the Best Pieces of Advice from Suc­cess­ful Writ­ers, from bufferapp.com
Neil Gaiman’s Advice to Aspir­ing Writ­ers, by Maria Popova, Brainpickings.org
The 22 Best Writ­ing Tips Ever, from writingforward.com
Best Busi­ness Advice for Writ­ers, by Jane Friedman

Att malla en nyhetstext

DET SKRIVS MÅNGA lärda böcker om reportageteknik och berät­tande jour­nal­is­tik men inte så mycket om de vardagliga bruk­sjobben, de korta nyhet­s­tex­terna.
De ska också skri­vas och det går att göra dem på olika sätt. Ofta är tiden knapp. Då kan en mall vara bra att ha i bakhu­vudet.
Det finns vissa ingre­di­enser som nor­malt brukar finnas i en nyhet­s­text. Fem delar:
1) Hän­delsen
2) Vit­tnen
3) Bak­grund
4) Kom­mentarer
5) Framtid
Alltså berätta vad som hänt, följt av citat från någon som var så nära hän­delsen som möjligt, sedan en bak­grund och därefter kom­mentarer från sådana som kan ge per­spek­tiv på hän­delsen. Till sist vad som kom­mer att hända nu.
De två första punk­terna häm­tar man helst på plats. Ord­nin­gen kan naturligtvis ändras. Kanske är det frsamti­den som är vinkeln när skolan brun­nit ner.

TEXTCOACHEN DON FRY berät­tar om en intres­sant metod i sin bok Writ­ing your way. Man försöker besvara frå­gan “Vad hand­lar det här om?”. Sedan skriver man ner ett antal huvud­meningar som sam­man­fat­tar sto­ryn. De blir första menin­gen i varje sek­tion av tex­ten. Sedan fyller man på sek­tion­erna med ytterli­gare mate­r­ial.
I prin­cip ska man kunna plocka ut dessa bärande meningar och få en ful­lödig sam­man­fat­tning.
Jag hit­tade en text i GP (15 nov 2013) av Dick Hen­riks­son som hand­lar om fall­skär­mar för chefer inom Väs­tra Göta­land­sre­gio­nen — apropå Kookai-skandalen i Göte­borg. Han måste ha läst Don Fry.
Här har de sam­man­fat­tande meningarna blivit en ingress:

VG-regionen har inga fall­skär­mar för top­pchefer. Inga kred­itkort. Rep­re­sen­ta­tion kan bara två per­soner god­känna. Troll­hät­tans kom­mun har varit en förebild.

I bröd­tex­ten föl­jer sedan en förd­jup­n­ing för varje del. Gan­ska nära Fry-metoden i alla fall.
En vari­ant är att skriva en frågor-och-svar-text. Man skriver ner frå­gorna som man anser att läsarna behöver svar på. Efteråt stryks frå­gorna eller skrivs om till påståen­den.
Att ha läsar­nas frå­gor som led­stjärna är A och O i allt nyhetsskri­vande. I samma GP hit­tade jag en TT-text om att Norge går i schack­feber när nor­rman­nen Mag­nus Carlsen spelar en VM-match i Indien. Men man fick inte veta vad mot­stån­daren heter eller hur ställ­nin­gen var, trots att “tis­da­gens match” nämns (i själva ver­ket var det den tredje omgån­gen. Carlsen leder i skri­vande stund över mästaren Anand med 3–2 efter fem omgån­gar).
Den tex­ten var schack matt redan från början.

Reportern som magiker

NÄR DEN AMERIKANSKE reportern Chris Jones inter­vjuade magik­ern Teller, känd för sina utsökta tysta tricks utan bom­bastiska rökridåer eller ljus­ef­fek­ter, sa denne: “Ibland är det magiska bara en per­son som läg­ger ner mer tid på något än man rim­li­gen kan förvänta sig.“
Tellers trick är en pro­dukt av hårt arbete. Jones fick idén att jäm­föra sitt eget arbete med magik­erns. Här är hans sju punk­ter för magiskt berättande.

1.
Dölja: att hålla ett objekt i en till synes tom hand.
Goda skriben­ter pre­sen­terar inte hela sto­ryn i bör­jan. Detta är skill­naden mel­lan nyhet­s­tex­ter och berät­tande tex­ter.
Det är detta som är kraften i berät­tandet. De bästa his­to­ri­erna är om någonting mer än sto­ryn själv. Det finns ett dolt under­lig­gande tema, en större berät­telse, som du döl­jer i din handflata.

2.
Slänga: att i hem­lighet avyt­tra obe­hövliga objekt.
Detta hand­lar om research. Man gör den brett men tar inte med alla detal­jer i tex­ten. I ditt jobb som reporter ingår att avgöra vad som är vik­tigt och vad som är ovik­tigt. Och du slänger allt som inte är vik­tigt.
Det finns saker som läsaren inte behöver veta och det finns saker som läsaren inte behöver veta just nu. Det finns inget snab­bare sätt att tråka ut en läsare än att tala om varenda liten detalj.

3.
Stjäla: att i hem­lighet erhålla ett behövligt objekt
En bra reporter är en pro­fes­sionell tjuv. Små nyhet­sno­tiser kan gömma en stor berät­telse, så också en tju­vlyssning på en restau­rang. Bra idéer kom­mer inte av sig själva. Stjäla är inget fint ord. Man kan kalla det research eller kreativitet.

4.
Ladda: att i hem­lighet för­fly­tta ett objekt där det är dolt.
Vi har en bra idé, vi har gjort vår research, vi har stulit det vi behöver och vi har kas­tat det vi inte behöver. Det är nu vi bör­jar fun­dera över berät­telsens struk­tur.
De bästa berät­telserna är inte en uppräkn­ing av hän­delser. Vi måste ladda sto­ryn. Struk­tur är svårt att förk­lara. I en nyhet­s­text fån­gar man in läsaren med en bra krok. I berät­tande tex­ter måste denna krok vara kop­plad till slutet. Ett bra sätt är att börja skriva slutet. Då vet man vart man ska och kan skriva sig dit.

5.
Simulera: att ge intryck av att något som inte hänt har hänt.
Detta är hem­ligheten i varje god story. Den får läsaren att se något den förut inte sett. Den ger dem en känsla av att ha varit med, att ha varit på plats.
Du ger dem andras erfaren­heter, du tar dem ur läs­fåtöl­jen och plac­erar dem i rym­den, i en kohage, i ett orkes­ter­dike, i en släg­gkas­tar­ring, i en.… magik­ers huvud.

6.
Vilseleda: att vända upp­märk­samheten bort från den hem­liga rörelsen.
Det ska inte synas att arbetet varit en stor ansträngn­ing. Ibland är skriben­ter frestade att låta läsaren förstå att de är väldigt smarta. Those sto­ries suck, skriver Jones.
Meto­den, hur man fixat det, bety­der ingent­ing — det är effek­ten, vad läsaren får ut, som är allt. Läsaren ska sugas in i sto­ryn, du har inte gett dem någon anled­ning att sluta läsa.

7.
Växla: att i hem­lighet byta ett objekt med ett annat.
Sto­ryn är egentli­gen om något större. Och detta avs­lö­jande måste vara sub­tilt. Och hem­ligt. Du säger inte “Egentli­gen hand­lar det är om…“
Tänk på skämt. De är berät­telser med en över­raskn­ing på slutet. Måste vara logiskt. Som ett film­slut man tycker är kon­stigt, men så tänker man efter och finner att det fak­tiskt är logiskt: att jag inte såg det! Lita på läsarna.

KANSKE ÄR EN del av Jones syn­punk­ter lite krys­tade men nu är den en gång så med amerikan­ska föreläsare att de bara måste ha ett punk­t­pro­gram. Däre­mot sym­pa­tis­erar jag med att som jour­nal­ist jäm­föra och hitta inspi­ra­tion från andra verk­samheter.
Och visst finns det mycket magi i skri­van­det. Och att hitta den är mycket enkelt, det är bara att lägga ner mer tid än någon kan förvänta sig.

Läs och lyssna på Chris Jones hela föreläs­ning — och se Tellers magiska trix här.

Anteckna, anteckna!

Kil­skrift?

UNDER MÅNGA ÅR mis­skötte jag mina anteck­ningar. Jag kunde komma till­baka till redak­tio­nen med någon svår­tydd kil­skrift på bak­si­dan av ett kvitto.
Och dessa skulle bilda stom­men i en artikel på 3.000 tecken, insåg jag något kallsvet­tig. På något sätt ord­nade det sig alltid. Antagli­gen beroende på att jag skrev direkt. Och man kom­mer ihåg mer än man tror.
“The story is not in your notes, it´s in your head”, är ett amerikan­skt uttryck.
Det ord­nade sig, men mycket talar för att tex­ten hade blivit bät­tre med ordentliga anteck­ningar.
Numera skriver jag så mycket jag kan. Men det är inte alltid så lätt att läsa vad det står.
Egentli­gen borde alla repor­trar kunna stenografi. Vi erb­jöds en kurs på jour­nal­isthögskolan minns jag, men tror inte det var någon som anmälde sig.
Vis­serli­gen utveck­lar man någon slags egen stenografi med olika förko­rt­ningar: ”ngn” är någon och ”mkt” mycket.
Jag har bara träf­fat på en jour­nal­ist under min kar­riär som kun­nat stenografi. Han var kul­turskribent (Sune Örn­berg).
Kän­ner ni någon jour­nal­ist som kan stenografi?
Den vik­tiga och svåra kon­sten att anteckna talas det väldigt lite om. Har ni någon gång hört en kol­lega fråga en annan: ”Hur gör du när du anteck­nar?”
Men gör det! Jag tror att det finns lika många sätt att anteckna på som det finns jour­nal­is­ter.
Som­liga har stora kol­legieblock, andra små reporterblock. De senaste åren har jag haft ett A4, vikt två gånger.
På rät­tegån­gar brukar jag anteckna på ena sidan av ett långs­malt kol­legieblock.
Under de oin­tres­santa pas­sagerna skriver jag rent och sovrar anteck­ningarna på mot­stående sida. Då har jag fullt läs­liga anteck­ningar och kanske till och med färdiga for­mu­leringar när jag ska sätta mig att skriva.
Vid större jobb är det bra att göra egna fot­nöt­ter eller små par­enteser under researchen, en koll på var­ifrån fak­tauppgifterna kom­mer. Ibland kan man plöt­sligt fråga sig: ”Hur vet jag detta?”
En tid­saxel är också bra att ha. Det ger överblick och struk­tur.
Alla har sina tips och tricks. För att inte tala om favorit­pen­nor.
Hur gör du när du antecknar?