Tag Archives: don fry

Att malla en nyhetstext

Posted on by — No Comments ↓

DET SKRIVS MÅNGA lärda böcker om reportageteknik och berät­tande jour­nal­is­tik men inte så mycket om de vardagliga bruk­sjobben, de korta nyhet­s­tex­terna.
De ska också skri­vas och det går att göra dem på olika sätt. Ofta är tiden knapp. Då kan en mall vara bra att ha i bakhu­vudet.
Det finns vissa ingre­di­enser som nor­malt brukar finnas i en nyhet­s­text. Fem delar:
1) Hän­delsen
2) Vit­tnen
3) Bak­grund
4) Kom­mentarer
5) Framtid
Alltså berätta vad som hänt, följt av citat från någon som var så nära hän­delsen som möjligt, sedan en bak­grund och därefter kom­mentarer från sådana som kan ge per­spek­tiv på hän­delsen. Till sist vad som kom­mer att hända nu.
De två första punk­terna häm­tar man helst på plats. Ord­nin­gen kan naturligtvis ändras. Kanske är det frsamti­den som är vinkeln när skolan brun­nit ner.

TEXTCOACHEN DON FRY berät­tar om en intres­sant metod i sin bok Writ­ing your way. Man försöker besvara frå­gan “Vad hand­lar det här om?”. Sedan skriver man ner ett antal huvud­meningar som sam­man­fat­tar sto­ryn. De blir första menin­gen i varje sek­tion av tex­ten. Sedan fyller man på sek­tion­erna med ytterli­gare mate­r­ial.
I prin­cip ska man kunna plocka ut dessa bärande meningar och få en ful­lödig sam­man­fat­tning.
Jag hit­tade en text i GP (15 nov 2013) av Dick Hen­riks­son som hand­lar om fall­skär­mar för chefer inom Väs­tra Göta­land­sre­gio­nen — apropå Kookai-skandalen i Göte­borg. Han måste ha läst Don Fry.
Här har de sam­man­fat­tande meningarna blivit en ingress:

VG-regionen har inga fall­skär­mar för top­pchefer. Inga kred­itkort. Rep­re­sen­ta­tion kan bara två per­soner god­känna. Troll­hät­tans kom­mun har varit en förebild.

I bröd­tex­ten föl­jer sedan en förd­jup­n­ing för varje del. Gan­ska nära Fry-metoden i alla fall.
En vari­ant är att skriva en frågor-och-svar-text. Man skriver ner frå­gorna som man anser att läsarna behöver svar på. Efteråt stryks frå­gorna eller skrivs om till påståen­den.
Att ha läsar­nas frå­gor som led­stjärna är A och O i allt nyhetsskri­vande. I samma GP hit­tade jag en TT-text om att Norge går i schack­feber när nor­rman­nen Mag­nus Carlsen spelar en VM-match i Indien. Men man fick inte veta vad mot­stån­daren heter eller hur ställ­nin­gen var, trots att “tis­da­gens match” nämns (i själva ver­ket var det den tredje omgån­gen. Carlsen leder i skri­vande stund över mästaren Anand med 3–2 efter fem omgån­gar).
Den tex­ten var schack matt redan från början.

Tagga ner ingresshetsen!

Posted on by — No Comments ↓

VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från bör­jan så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta repor­trar. Antagli­gen för att det är så man lärt sig.
Tra­di­tio­nens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärder­ing av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidi­gare näm­nts här går läsarens öga över tid­ningssi­dan i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text och ingress. Det bety­der att när läsaren äntli­gen nått din ingress finns redan en gan­ska klar upp­fat­tning om vad som kan förvän­tas av tex­ten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del repor­trar som bör­jar någon annanstans i tex­ten. Det kan vara ett avs­nitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berät­tar i sin bok Writ­ing your way om en reporter som använde Från — Till –meto­den. Slutet (Till) var målet som sik­tas in i starten (Från). Tex­ten skrevs sedan i ord­nin­gen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidi­gare post) så kan man börja skriva var som helst efter­som man ändå plockar ihop bitarna vid tex­tredi­gerin­gen.
Denna metod kan också ha den förde­len att dis­po­si­tio­nen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Bör­jar man tra­di­tionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dis­po­si­tio­nen tra­di­tionell. Vissa avs­nitt ten­derar att blir fast­spikade och svåra att fly­tta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att tex­ten skulle kunna se annor­lunda ut. Man blir min­dre benä­gen att göra förän­dringar.
Att skriva i en annan ord­ning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring dis­po­si­tion och dra­maturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av förde­larna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man tex­ter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och väl­for­muler­ade. Men det vore bra om vi plock­ade ner dem från den tra­di­tion­styn­gda piedestalen.
Tagga ner ingresshet­sen och skriv i den ord­ning som pas­sar dig.

Redaktörens pyramidala feltänkande

Posted on by — No Comments ↓

Felvänt tänkande. Ur Don Frys Writ­ing your way

NÄR EN REDAKTÖR säger föl­jande: “Det där är ju jät­tein­tres­sant, det borde du fly­tta upp i tex­ten”, är jag på min vakt. Visst, det kan ligga något i det. Ibland kan till och med hela vinkeln hit­tas långt ner i tex­ten.
Men om en deskredak­tör vill fly­tta något som är bra län­gre upp i tex­ten beror det oftare på ett slen­tri­antänkande. Det går ut på att allt som är bra ska ligga så tidigt som möjligt i tex­ten. Och vad hän­der då med det som lig­ger län­gre ner, när det drän­eras på bra mate­r­ial?
Just det, bara tråki­gare och tråki­gare för läsaren. Detta tänkande kring jour­nal­is­tiskt skri­vande kallas den upp– och ned­vända pyra­mi­den. Det allra vik­ti­gaste först, sedan det näst vik­ti­gaste, därefter det tredje vik­ti­gaste och sedan det som inte är särskilt vik­tigt och sist det som egentli­gen är helt oin­tres­sant.
Så skrevs alla nyhet­sar­tik­lar förr (och dessvärre gan­ska många fort­farande). En av anled­ningarna var att man skulle kunna kapa tex­ten från slutet i sät­teriet om den var för lång utan att något vik­tigt gick för­lorat.
Tex­terna pus­s­lades ihop på sidorna av en ombrytare, en grafiker. Sedan bör­jade sidorna ritas av en redi­g­er­are som då hade bät­tre koll på textlängder, men ändå hängde pyra­mi­den kvar. Nu verkar vi vara till­baka i sät­terivari­anten när redi­g­er­aren häller in tex­ter i färdiga mal­lar.
Vad bety­der det för läsaren att skriva på detta sätt? Föru­tom att läsaren snart förstår att det bara blir tråki­gare och tråki­gare att fort­sätta, får den­samme inget sam­man­hang, tex­ten blir svår­förståelig. Den är helt enkelt inte skriven för läsaren.
För vad är det som är tråkigt? Jo, alla fakta och sam­man­hang. Det som ger läsaren insikt och förståelse. Detta vill någon med pyra­midtänkande trycka ner så långt som möjligt.
Det under­lig­gande bud­skapet är: läs inte vidare, det blir bara tråki­gare och tråki­gare.
Just där­för behöver man bra mate­r­ial även län­gre ner i tex­ten. Guld­mynt, brukar man kalla det. Särskilt i län­gre tex­ter är det vik­tigt att dessa guld­mynt kom­mer då och då som en slags belön­ing till läsaren. Något som på nytt väcker intresse och nyfiken­het.
Det kan vara en spän­nande anek­dot, ett träf­fande citat, en väl­for­mulerad mening, en berät­tande detalj som ger insikt — kort sagt alla möjliga spän­ningsknep man kan hitta på. Eller rättare sagt, som man kan hitta i sitt research­ma­te­r­ial.
Och har man lagt ut ett guld­mynt, ska­par det förvän­tan på ett nytt och om det kom­mer också är läsaren fast, för nu är den över­ty­gad om att det kom­mer fler.
Det upp-och ned­vända pyra­midtänkan­det plac­erar alla guld­mynt i bör­jan i en stor hög, vilket ger besvikna och förvir­rade läsare.
Så be din redak­tör att noga motivera var­för du ska fly­tta upp det som är “jät­tein­tres­sant”, när det i själva ver­ket gör bät­tre nytta län­gre ner i texten.

Är du en Planerare eller en Dykare?

Posted on by — No Comments ↓

NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhet­sredak­tion kom desken och frå­gade “Vilken vinkel har du?” och jag sva­rade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än”.
Jag har den egen­heten att jag vill skriva mig fram till en stånd­punkt. Det gladde mig när jag läste i en inter­vju med DN:s krönikör Lena Ander­s­son att hon gör likadant. Vi är säk­ert fler.
Jag skriver ingressen sist där­för att jag är en Dykare.
Den amerikanske skriv­coachen Don Fry delar in män­sk­ligheten, eller åtmin­stone den delen som ägnar sig åt skri­vande, i “Plan­ners and Plungers”.
Alltså, unge­fär Planer­are och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planer­are ska­par en plan och föl­jer den. Dykare upp­täcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skri­vande Planer­are gör först en dis­po­si­tion medan en Dykare kas­tar sig rakt in i skri­van­det direkt och fixar till det i efter­hand.
Man kan inte avs­löja dem genom att läsa deras tex­ter, det måste stäl­las frå­gor om deras arbetsme­toder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skri­varvärlden behärskas av Planer­arna, menar Fry, alltifrån sven­sklärarna till deskredak­tör­erna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skri­vande Dykare (en tred­jedel av alla jour­nal­is­ter är det påstår Fry, jag tror att vi är bety­dligt fler).
Planer­arna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vat­tenkam­made fjäskisar). Men gläd­jande nog har de också sina bak­si­dor. De är rigida, de föl­jer även usla dis­po­si­tioner. De får prob­lem när fly­tet i tex­ten pekar åt ett annat håll än den dis­po­si­tio­nen föreskriver.
Dykaren låter intu­itio­nen styra. Dock kan vi vara långsamma efter­som vi gärna skriver en lång förstaver­sion och stryker ner efteråt. För att öka tem­pot föres­lår Don Fry föl­jande skrivord­ning: skriv, korta, dispon­era om och rev­idera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planer­are inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ord­ning tex­tens olika delar ska komma. Sedan bör­jar jag skriva, inte nöd­vändigtvis från bör­jan och pla­nen spricker förr eller senare men jag fort­sät­ter och till slut har jag de delar jag anser vara nöd­vändiga, arrangerar dem i rätt ord­ning och kanske skriver övergån­gar mel­lan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god bland­ning av planerande och intu­ition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planer­are eller en Dykare?

Är du en coach eller bara en fixare?

Posted on by — No Comments ↓

DET SOM TILL vardags kallas coach­n­ing på redak­tion­erna är bara halva job­bet. Ordentlig coach­n­ing är inte att fixa till en text, det är att arbeta långsik­tigt för att göra reportern till en bät­tre skribent.
Man skulle kunna uttrycka det så här: Coach­n­ing hand­lar inte om att granska den färdiga artikeln, utan att granska arbetsme­to­den.
“Coach” bety­der tränare på engel­ska. Ingen fot­boll­stränare nöjer sig med att gå igenom den redan spelade matchen, de har mer långsik­tiga mål.
Det är givetvis vik­tigt som reporter att få sin text läst och kri­tiskt granskad. Men en effek­tiv arbet­sledare går in tidi­gare i processen och coachar under arbetet, inte bara när tex­ten är färdig.
Kon­sten är att ställa bra frå­gor till reportern för att få denne att upp­täcka storyn/nyheten och hur den bäst pre­sen­teras i text. Som skri­vare djupt inne i sin research tap­par man ofta den objek­tiva blicken.
Hörde en gång om en arbet­sledare på en amerikansk tid­ning som hade två fot­su­lor målade på gol­vet vid desken. Där skulle alla repor­trar som kom in från ett jobb ställa sig och berätta vad de hade med sig hem.
Det gäller för coachen att känna sina spelare. Alla arbe­tar på olika sätt, alla ska behand­las indi­vidu­ellt.
Sätt er ner och prata skri­vande i största allmän­het, inte bara när en text har läm­nats.
Kartlägg repor­trarna. Ett förslag till upplägg: snack om rollen — svagheter/styrkor — snabb/långsam — kända prob­lem — analys av arbet­sprocessen — sum­mer­ing — uppföljn­ing.
Boken Coach­ing Writ­ers av Roy Peter Clark och Don Fry är, eller borde åtmin­stone vara, en bibel för den som har till uppgift att coacha repor­trar. Mitt exem­plar är från 1992 men den har säk­ert kom­mit i senare upplagor.
Clark/Fry skriver bland annat om att vara en coach eller bara en som fixar till tex­ter.
Här är något att fun­dera på som arbetsledare:

  • Är du en coach eller en fixare?
  • En coach utveck­lar reportern — Fixaren får in artikeln i tidningen.
  • En coach föl­jer reportern genom hela processen — Fixaren plö­jer tex­ten strax innan deadline.
  • En coach byg­ger upp reporterns självförtroende — Fixaren under­gräver den.
  • En coach byg­ger på reporterns styrka — Fixaren hit­tar fel.
  • En coach före­nar sig med reportern — Fixaren ökar avståndet.
  • En coach upp­muntrar risk­ta­gande — Fixaren lutar sig mot konventionen.
  • En coach frå­gar och lyssnar — Fixaren pekar med pin­nen.
    Mer coach­n­ingråd följer.