IBLAND HAMNAR MAN bredvid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel middag eller tågresa utan att personen ställt en enda inbjudande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur känner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en person som tar första person singularis bokstavligt. Dessvärre skriver sådana personer också i tidningen. Skribenter som glömmer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara uppmärksam på läsaren genom hela texten.
Regeln kan lätt glömmas bort om man skriver i jag-form. Ungefär som en memoarförfattare som vanligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spännande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhetsartiklar. Det skulle bli olidligt i längden oavsett om läsaren uppmärksammades eller inte. Skriver man i första person sätter man sig närmare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När författaren George Orwell deltog i spanska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyllning till Katalonien” beskriver han hur det kändes, inte för att det var särskilt spännande att just han blivit träffad, det var en allmänmänsklig erfarenhet som delats av hundratusentals: “Hela upplevelsen att bli träffad av en kula är synnerligen intressant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explosion. Det var en skarp knall och ett bländande ljussken och han fick en fruktansvärd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av yttersta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skrynklats ihop till ingenting.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhetstexter. Innan jag började skriva krönikor använde jag sällan första person i reportage. Jag var ganska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inkluderade samtidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga problem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli luddigt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekommer flitigt är i recensioner. Ibland läser man bokrecensioner där skribenten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen historia. På slutet nämns pliktskyldigt själva boken.
Många recensenter lämnar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckanden. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflexioner till något allmängiltigt. I exempelvis DN:s legendariske litteraturkritiker Bengt Holmqvists recensioner är ordet “jag” mycket sällsynt. Han hämtade sin auktoritet från en djupare källa.
Ett gott råd till dagens recensenter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garanterat inte sämre. Man kan vara personligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva närmare läsaren med ett “jag” kan var alldeles utmärkt. Men det ska vara ett medvetet val. Det är ett stilistiskt grepp som utkräver ett visst förhållningssätt till texten och läsaren (detsamma gäller ett frågor-svar-upplägg i en intervju).
Jag är allergisk mot ett “jag” som plötsligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inledningen som sedan inte fullföljs.
Det är skillnad på första person och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva populärsvenska.
Viktigt också att komma ihåg: en jag-text har inte mindre krav på sig, den måste vara lika sann och adekvat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?