50 år idag: Krönikan som inte glömts

Gene Pat­ter­son

I GÅR UPPMÄRKSAMMADES 50-årsdagen av ett av de värsta rasist­då­den i USA: bomben i Birm­ing­ham, Alabama, den 15 sep­tem­ber 1963. Den mor­gonen exploder­ade en dyna­mit­laddning i 16th Street Bap­tist Church och dödade fyra svarta flickor som var i söndagsskolan: Addie Mae Collins, Cyn­thia Wes­ley, Car­ole Robert­son, samtliga 14 år, och 11-åriga Denise McNair. Flera andra skadades.
Addie Maes blodiga sko togs omhand och visades. Den andra satt kvar på hennes fot och det var tack vare den som hennes storasys­ter kunde iden­ti­fiera Addies svårt sar­gade kvar­levor.
I dag är det 50 år sedan en av de mest upp­märk­sam­made kröniko­rna i amerikansk press pub­licer­ades. Den skrevs av Gene Pat­ter­son, kolum­nist på The Atlanta Con­sti­tu­tion.
På söndagsefter­mid­da­gen var Pat­ter­son hemma i sin villa och klippte gräset med sin nioåriga dot­ter Mary i närheten när tele­fo­nen ringde. Han fick bud­skapet om det hem­ska dådet och satte sig omedel­bart i bilen och körde ner till tid­nin­gen.
Där skrev han en krönika som pub­licer­ades dagen därpå. Den var så kraft­full att Gene Pat­ter­son blev kon­tak­tad av Wal­ter Cronkite som bad honom att läsa upp den i CBS Evening News samma kväll.
Mel­lan åren 1960 och 1968 skrev Pat­ter­son över 3.000 dagliga krönikor (ett urval gavs ut 2002). Många hand­lade om rasis­men och de svar­tas rät­tigheter. 1967 fick han Pulitzer­priset för dem.
Han blev senare redak­tör för S:t Peters­burg Times i Florida och ord­förande i Poyn­ter Insti­tute. Han dog tidi­gare i år, 89 år gam­mal.
Här är hans krönika: A Flower for the Grave

En krönikas melodi

Den sjun­gande krönikören.

I SÖNDAGENS God­mor­gon, världen intro­duc­er­ade Ulrika Knut­son en ny genre: den sjun­gande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bell­man.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det lig­ger i själva krönikans kärna att för­fattaren är per­son­lig.
Ulrika Knut­son kan gen­ren. Här några andra exem­pel från samma radio­pro­gram.
1) För några år sedan berät­tade hon om ett besök i Bask­ien, när hon råkade hamna på en restau­rang där ett bröl­lop skulle firas. Hon drogs in i fes­ten och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att säll­skapet till­hörde den ter­rorstäm­plade organ­i­sa­tio­nen ETA. Skrat­tet fast­nade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, ter­ror­ism.
Detta är ett van­ligt och mycket tack­samt grepp i krönike­bran­schen: man utgår från någon per­son­lig hän­delse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knut­son för­sam­lin­gen i den lilla byn utifrån tak­mål­ningarna i Knutby medeltid­skyrka, där Kristi brud är avbil­dad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara för­låtet.)
Bra grepp: bege sig bort från hän­delser­nas cen­trum för att få per­spek­tiv.
3) I sep­tem­ber tog Knut­son upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkon­fer­ens i New York. Men hon stan­nade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra lik­nande aktuella hän­delser: den för­fal­skade enkro­nan med kun­gasatir och nal­larna över Vit­ryssland.
Inte nog med detta, hon gav även per­spek­tiv bakåt till andra kon­tro­ver­siella konstnärs-personer som Dan Wol­gers och Lars Hillers­berg och hans tid­ning Puss.
Bra grepp: en skick­lig krönikör kom­menterar inte bara en aktuell hän­delse utan ser också tren­der och ger sam­man­hang och per­spek­tiv.
Allt detta och mer där­till behärskar krönikör­sproff­set Ulrika Knut­son. Hon vet dessu­tom att en bra krönika ska det sjunga om.

Några kåserianvisningar

Kåserisig­natur

MAN HAR BETT MIG nedteckna några kort­fat­tade råd uti den ädla kon­sten att för­färdiga kåserier. “Vad i her­rans namn ska det tjäna till? undrar ni. Frå­gan är dessvärre befo­gad. Finns det någon som helst nytta med kåserier? Har de något berät­ti­gande i dagens mass­me­di­ala stekos? Och om de mot för­modan har det, var­för ska just jag skriva dem?
Det är dessa tunga frå­gor en kåsör ständigt brot­tas med. Vadan, varthän, typ.
Skit­samma! Hur gör man då? Man kan till att börja med vara avväp­nande och självi­ro­nisk som jag var allde­les nyss i denna inled­ning. Då har vi redan klarat av två vik­tiga punk­ter i det tunga ämnet om lätta tex­ter.
Tre för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni och: över­drift. Om man över­driver ett ämne till en viss grad upp­står en komisk effekt. Svårigheten är bara att veta i hur hög grad. En allt­för liten över­drift märks kanske inte och man fram­står som en pre­ten­tiös tråk­måns.
En allt­för stor över­drift kan å andra sidan få läsaren att känna sig för­löjli­gad, stun­gen av en okänslig hyper­bol­get­ing till skribent.
Å tredje sidan kan en mega-överdrift bli gan­ska kul: “De kan ta upp vad som helst på elräknin­gen, jag fat­tar ändå ingent­ing: moms, oms, a-kassa, fly­gtil­lägg eller avbe­tal­ning på Älvs­borgs lösen”.
Fyra för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift och: stil­brott. Jag bör­jade lite upp­blåst med en gan­ska styltig och till­gjord mening i antikverad byråkrat­stil. “Man har bett mig… uti” och “…för­färdiga”. Denna följdes av en rapp rep­lik i en mer tal­språk­slik stil (“Vad i her­rans namn…”) och plöt­sligt har vi kas­tats från det hög­tra­vande till det mustigt jord­nära. I kåseriskri­vande är det fritt fram för sådana tvära kast.

FEM OM MAN så vill. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott och läsarkon­takt. En god kåsör skriver inte för läsarna utan sam­ta­lar med dem. Det är inte helt fel att redan i inled­nin­gen dra med sig läsaren. Ett bil­ligt trick är just detta ni nyss läste i bör­jan av denna text: “…undrar ni”. Och genast är ni själva med i tex­ten vare sig ni undrat eller ej.
Sex, abso­lut. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt och: språk­trendighet. En god kåsör lyssnar. Trendiga ord snap­pas upp och används med iro­nisk dis­tans. “Vadan, varthän, typ” är förstås exem­pel på stil­brott men även på språk­trendighet, även om ordet “typ” mist en del av sin iro­niska använd­barhet. Annars finns det tokroliga man­age­mentspråket som en rik källa att ösa ur.
Sju är det nog. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet och: över­raskn­ing.
Efter den här tex­tens styltiga inled­ning, som för varje mening när­mar sig ren depres­sion, kom­mer ett glatt “Skit­samma!”.
Någon liten klur­gubbe inne i kåsörens huvud säger till när det räcker och då kan det vara effek­t­fullt att bara kasta sig i lia­nen rakt över till den mot­satta sidan. Den glada i det här fallet.

FÖR ATT INTE  säga åtta. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing och: mot­sats. Att använda mot­satser är van­ligt i allt skri­vande. Som kåsör finns det en del humor­ef­fek­ter att utvinna. “… det tunga ämnet om lätta tex­ter” är kanske inte så jät­tekul och orig­inellt men man kan ju inte lyckas varje gång.
Ni får ursäkta, men det finns fak­tiskt en punkt till. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats och: ordlek.
Vad är en kåsör om inte en lek­ledare i ord? Jag använ­der rim­lexikon när jag vill ordleka lite. En vågad vrid­ning, en säll­sam sam­man­sät­tning, en nyfiken när­läs­ning och gärna en allit­ter­a­tion. “Hyper­bål­get­ing” är helt okej, om jag får säga det själv.

TJA, UNGEFÄR DETTA kan man tänka på. Inled­ningsvis. Låt oss repetera Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats, ordlek och: skratt. Se där, en tionde punkt.
Alltså, vad ni än gör när ni skriver kåserier, skratta inte! Håll masken. Var kylig. Knip ihop. Var gärna lite kiss­nödig, det speedar upp tex­ten på ett väl­görande sätt.
Men fram­för allt, var all­varsam. Kom ihåg att det är en plågsam uppgift ni tagit på er. Det är tungt många gånger. Mycket tungt. För att inte säga direkt plågsamt.
Men skitsamma!

P.S. Min kåserisig­natur (sedan 1981!) på GP:s kåserisida Världens gång är Tyko. Varan­nan fredag. Ojämna veckor.
Det är för­resten bra att använda en sig­natur, då slip­per man stå där med skam­men om kåset blivit platt, kry­s­tat och plumpt. Detta råd gav jag en gång Tykos alter ego.

Konsten att välja sig själv

IBLAND HAMNAR MAN bred­vid någon på en fest eller på tåget, som bara pratar och pratar. Om sig själv. Det kan gå en hel mid­dag eller tågresa utan att per­so­nen ställt en enda inbju­dande fråga som ett “Vad tycker du?” eller “Hur kän­ner du värdinnan?”, inte ens ett “eller hur?”.
Det är en per­son som tar första per­son sin­gu­laris bok­stavligt. Dessvärre skriver sådana per­soner också i tid­nin­gen. Skriben­ter som glöm­mer läsaren.
Det är en god regel för en skribent att vara upp­märk­sam på läsaren genom hela tex­ten.
Regeln kan lätt glöm­mas bort om man skriver i jag-form. Unge­fär som en memo­ar­för­fattare som van­ligtvis mest tänker på sig själv, att skriva ner allt den varit med om, oavsett om det är spän­nande för läsaren.
Det är bra att det inte skrivs jag i nyhet­sar­tik­lar. Det skulle bli olidligt i läng­den oavsett om läsaren upp­märk­sam­mades eller inte. Skriver man i första per­son sät­ter man sig när­mare läsaren. Det blir mer intimt, vilket kanske inte alltid är önskvärt.
Men ett “jag” kan också vara allmängiltigt. När för­fattaren George Orwell del­tog i span­ska inbördeskriget blev han skjuten. I boken “En hyll­ning till Kat­alonien” beskriver han hur det kän­des, inte för att det var särskilt spän­nande att just han blivit träf­fad, det var en allmän­män­sklig erfaren­het som delats av hun­dra­tusen­tals: “Hela upplevelsen att bli träf­fad av en kula är syn­nerli­gen intres­sant och jag tror det finns skäl att beskriva den i detalj.“
Orwell kände det som om han befann sig mitt i en explo­sion. Det var en skarp knall och ett blän­dande ljussken och han fick en fruk­tans­värd stöt men kände ingen smärta “… en känsla av ytter­sta svaghet, en känsla av att åkt på en smäll och skryn­klats ihop till ingent­ing.“
I krönikor och i reportage kan “jag” var mer naturligt än i nyhet­s­tex­ter. Innan jag bör­jade skriva krönikor använde jag säl­lan första per­son i reportage. Jag var gan­ska förtjust i “vi”. Det var ofta jag och fotografen/tecknaren men inklud­er­ade sam­tidigt läsaren på något sätt.
Jag har heller inga prob­lem med “man”, det kan också vara inkluderande. Enda faran är att det kan bli lud­digt. “Man anser…” , “… menar man”. Det måste framgå klart och tydligt vem man är här.
En genre där jag-formen förekom­mer flit­igt är i recen­sioner. Ibland läser man bokre­cen­sioner där skriben­ten tar boken som utgångspunkt för att berätta en egen his­to­ria. På slutet nämns plik­t­skyldigt själva boken.
Många recensen­ter läm­nar läsaren/lyssnaren enbart med några allmänna tyckan­den. De nöjer sig med ett: “på mig funkar det inte” och lyckas inte lyfta sina reflex­ioner till något allmängiltigt. I exem­pelvis DN:s leg­en­dariske lit­ter­aturkri­tiker Bengt Holmqvists recen­sioner är ordet “jag” mycket säll­synt. Han häm­tade sin auk­toritet från en dju­pare källa.
Ett gott råd till dagens recensen­ter: försök att nästa gång utelämna ordet jag. Det blir garan­terat inte sämre. Man kan vara per­son­ligt i en text utan ett enda “jag”.
Att kliva när­mare läsaren med ett “jag” kan var allde­les utmärkt. Men det ska vara ett med­vetet val. Det är ett stilis­tiskt grepp som utkräver ett visst förhåll­ningssätt till tex­ten och läsaren (det­samma gäller ett frågor-svar-upplägg i en inter­vju).
Jag är aller­gisk mot ett “jag” som plöt­sligt dyker upp i slutet på en text — eller för den delen, ett “jag-grepp” i inled­nin­gen som sedan inte fullföljs.
Det är skill­nad på första per­son och på att skvätta “jag” all over the place, för att skriva pop­ulärsven­ska.
Vik­tigt också att komma ihåg: en jag-text har inte min­dre krav på sig, den måste vara lika sann och adek­vat som någon annan text.
Detta är i alla fall vad just jag tycker. Vad tycker du?

Reporterns auktoritet

KRÖNIKOR, ANALYSER och alle­handa spal­ter med stor bild­by­line är nog den stora skill­naden (plus stora bilder) om man jäm­för en dagstid­ning i dag med en för fem­ton, tjugo år sedan.
Skriben­terna lyfts fram. Det är i stort en bra utveck­ling (det finns förstås en del exem­pel på skriben­ter som på ett lysande sätt illus­tr­erar ord­språket “tomma tun­nor skram­lar mest”).
Jag vill till och med gå ännu län­gre och vill se mer av skriben­ten även i en van­lig nyhet­s­text.
Det är vik­tigt att repor­trar tar ett steg fram i tex­ten. Det hand­lar inte om att reportern ska komma med egna åsik­ter eller börja skriva i jag-form, det hand­lar om att göra tex­ten mer angelä­gen för läsaren.
Som läsare vill jag vara i goda hän­der, att det är någon per­son bakom tex­ten som vill berätta något för mig. Reporterns auk­toritet brukar man tala om, att vinna förtroende hos läsaren. Det gör man bäst med välun­der­byg­gda fakta, goda exem­pel och bra detal­jer.
Reportern kliver fram och blir lite mer syn­lig i tex­ten. Vågar ta ut svän­garna, blir en berät­tande röst, en kri­tisk röst, en som förk­larar sam­man­hang och besvarar läsarens frå­gor, en som visar vem som ljuger, en som tar tag i tak­t­pin­nen.
Rösten bakom orden ska vara en auk­toritet. Någon som tar mig med ett vän­ligt grepp i kra­gen och säger: “Kom här, jag har något vik­tigt att berätta för dig!“
Mot­sat­serna finns i var sin ytterlighet. Det är reportern som inte rik­tigt har koll och inte behärskar ämnet och där­för göm­mer sig bakom prat­mi­nus och färdiga for­mu­leringar.
I andra änden finns den auk­toritäre som skriver myn­digt och talar nedåt.
Nej, auk­toritet byg­ger en bra reporter med tro­värdighet. En som vågar vara vass och skarp i kan­terna. Sådana repor­trar borde redak­tion­sled­ningar leta efter och vårda när de väl har dem.