LP och EP

JAG HAR KVAR en gan­ska stor packe LP-skivor, ”Long Play”-vinyl alltså. En hel del EP-skivor också, ”Extended Play” (plat­tor i sin­gelfor­mat men med fyra låtar).
Däre­mot har jag inga lp-skivor eller ep-skivor.
Det ser väldigt kon­stigt ut när plöt­sligt en väl inö­vad (1948) stavn­ing ändras av någon anled­ning. Nu ser man ofta i tid­ningar­nas nöjes­si­dor LP stavas ”lp”; jag har sett vari­anten ”Lp”.
Jag har fått för mig att det är en gen­er­a­tions­fråga. Vinylen har ju på senare år fått en renäs­sans bland dem som vuxit upp med cd-skivor och de har antagli­gen tagit den skrivnin­gen med sig (jag var för övrigt som nöjes­re­porter på GP på Philips i Eind­hoven 1979 när det nya undret cd-skivan pre­sen­ter­ades – dock skrev jag ”CD-skiva”).
Vi skriver vd, dvd, pc, sms och tv för att de blivit självständiga ord, trots att de utta­las bok­stav för bok­stav och egentli­gen ska skri­vas med ver­saler.
Det finns inga rek­om­men­da­tioner från Språkrådet när det gäller LP och lp. Det går bra att skriva som man vill förstås. Vi lever som bekant i ett stavn­ings­fritt land (kan även läsas som ironi).
Själv tänker jag fort­sätta med det beprö­vade LP och EP. Som den hack­ige gamle vinyl-gubbe jag är.