SPRÅKBRÅK: Ansvar — ordet för dagen

En av de ansvariga

VECKANS ORD ÄR onek­li­gen “ans­var”. I poli­tiska kret­sar verkar innebör­den inte vara helt kristal­lk­lar.
För Allianspartierna tycks det betyda att den som sit­ter i regerin­gen har allt ans­var, övriga partier inget. Men måste inte i en kris­si­t­u­a­tion begrep­pet ans­var vidgas och innefatta fler?
I en hel man­dat­pe­riod och särskilt under val­rörelsen har Alliansen och de tre vän­ster­partierna ständigt deklar­erat att de inte tänker med­verka till att Sverigedemokra­terna ska få något infly­tande.
87 pro­cent av ledamöterna i Sveriges riks­dag står för detta löfte till väl­jarna. Och vad hän­der?
För att upp­fylla löftet måste det helt uppen­bart till uppgörelser över block­gränsen, men inget borg­erligt parti har velat träda fram och ta ans­var för den upp­komna sit­u­a­tio­nen.
Annie Lööf upprepar som en tröttsam pape­goja att Ste­fan Löven bär ans­varet. Hon inser inte att hon själv skulle kunna kliva fram och ta ans­var i en kris­si­t­u­a­tion. Hon håller nu på att rasera det förtroen­dekap­i­tal hon byggt upp under året.
Alliansen ville inte förhandla om bud­geten med regerin­gen. Annie Lööf fick det att låta som att de skulle ansluta sig till regerin­gens bud­get. Men det var ju om den de skulle förhandla.
Alliansen verkar helt mis­supp­fat­tat sitt utmärkta förhan­dlingsläge. Regerin­gen är ju ställd mot väggen. Här fanns stort utrymme för att få igenom vik­tiga förän­dringar. Här fanns stort utrymme att sänka Sverigedemokra­ter­nas infly­tande. Här fanns stort utrymme att klara Sverige ur en svår sit­u­a­tion. Här fanns stort utrymme att ta ans­var.
Sam­tidigt säger Annie Lööf att hon vill ha en uppgörelse om hur en minoritet­sregering ska kunna regera. Hur tro­värdigt är det?

NU LÄGGS ÅTERIGEN ans­varet på väl­jarna. Men det går inte att ställa ett helt folk till ans­var, än min­dre skuld­belägga det. Det kan man däre­mot göra med valda poli­tiker.
I nyvalet sätts partier­nas ans­vars­för­måga återi­gen på prov. Även partier utan­för riks­da­gen. Jag tänker på Fi. Det är osan­no­likt att de får över fyra pro­cent av rösterna. Med val­re­sul­tatet i hand insåg många Fi-röstare att deras valsedel inte gav några riks­dags­man­dat och kom­mer nu att byta parti.
Fi får nöja sig med de stora framgån­garna i kom­muner och land­st­ing och inse det omöjliga i att komma in i riks­da­gen. Åtmin­stone i nuläget.
Där­för bör Gudrun Schy­man säga föl­jande: “Vi ställer inte upp i nyvalet utan upp­ma­nar våra sym­pa­tisörer att rösta på några av vän­ster­partierna.“
Det är den typen av ans­var som krävs nu av alla demokratiska partier. Och lämna ans­varslösheten, lättsin­nigheten, skru­pel­fri­heten åt andra.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Annie Lööf ©

Långsamhetens talare.

START
“Vän­ner, världen är inte svart eller vit. Sverige är inte rött eller blått. Och jag vägrar att stå och se på när svensk poli­tik långsamt för­vand­las till en her­rekiper­ing i sju nyanser av grått.“
Ett fem­i­nis­tisk anslag som utmyn­nar i hennes röda hår och envishet och att Sverige behöver reformer i största allmän­het. Man kanske hade vän­tat sig att den enda kvinnliga par­tiledaren efter den slående bilden av her­rekiperin­gen skulle komma med några förslag till var­för kvin­nor ska rösta just på Cen­ter­par­tiet.
SLUT
“Politik.….…..det är att vilja.……något .”(Vem sa åt henne att ständigt göra så långa onaturliga pauser i talet? Fälldin?)
Palmes ande svä­var över Almedalen så till den milda grad att de borg­erliga kän­ner sig tvin­gade att förhålla sig till den socialdemokratiska tra­di­tio­nen (Rein­feldt hyl­lade Sahlin).
Annie Lööf slu­tar med att hon vill “bygga ett Sverige som är grönare, fri­are, före­tagsam­mare.” Något som hela her­rekiperin­gen kan skriva under på. Även en grå socialdemokrat.