Ett vanligt kungahus

Varumärkesin­trång? Foto: Mat­tias Edwall

Med anled­ning av det kung­liga bröl­lopet återut­sän­der jag en bear­be­tad ver­sion av det jag skrev i GP i sam­band med kro­n­prins­ess­bröl­lopet 2010.

PRINS CARL PHILIPS OCH Sofia Hel­lqvist bröl­lop är ännu en uppvis­ning i kun­gahusets försök till folk­lighet. Så nära under­så­tarna kom­mer inte ens sul­ta­nen i Brunei.
Prob­lemet för vår kun­gafamilj är att upprät­thålla bal­ansen mel­lan upphöjd­het och van­lighet. Monarkin behöver mys­tiken kring sin utvald­het, men denna är sam­tidigt väldigt omod­ern.
Större öppen­het mot mass­me­dia har varit med­i­ci­nen. Den har skingrat mys­tiken. Faran är att det slår över åt andra hål­let. Kun­gahuset som varumärke (i studier värderat till mel­lan en och fem mil­jarder) kan ta stryk när mediebe­vaknin­gen triv­i­alis­eras till det uthärdli­gas gräns.
Kun­gen star­tade processen med öppen­heten och Vic­to­ria har fort­satt. Hon har lyck­ats väldigt bra med denna svåra bal­ans­gång mel­lan närheten till kro­nan och folket.
Valet av man stärker folk­ligheten, en van­lig idrottsnörd från Ock­elbo. Tren­den finns också i andra kun­gahus. Van­liga famil­jer får släk­t­skap med den ypper­sta upphöjda insti­tu­tio­nen i samhäl­let, kunga­mak­ten.
Det som visar på det rev­o­lu­tionerande i detta är att Vic­to­ria blev den förste regen­ten i den Bernadotteska släk­ten som gifte sig med en svensk.

MEN DET KUNDE slu­tat redan 1971. Det var då riks­da­gen klub­bade igenom det som kallas Torekovkom­pro­mis­sen och som gjorde kun­gen mak­tlös. Ett tag. I dag är mak­ten till­baka i annan skep­nad.
1911 kunde socialdemokra­terna fira ett hun­draårsju­bileum. Det var då som de skrev in i par­tipro­gram­met att monarkin skulle avskaf­fas.
Som bekant har de inte lyck­ats särskilt bra. Monarkin är kvar. Iro­niskt nog kan kun­gen tacka just socialdemokra­terna för det. Det var dåvarande statsmin­is­tern Olof Palme som drev på grund­lags­bered­nin­gen när kunga­mak­ten blev enbart en rep­re­sen­ta­tiv insti­tu­tion.
Det var på Hotell Kat­te­gatt i den skån­ska badorten Torekov som förhan­dlin­garna ägde rum den 16–20 augusti 1971. (Fast en dag åkte grund­lags­bered­nin­gen till Hal­lands Väderö och badade.)
Det fanns en allmän poli­tisk önskan att und­vika en strid kring statss­kicket. Repub­likkravet avvisades. Kun­gens poli­tiska makt beskars kraftigt. “Nu har vi för­vand­lat kun­gen till en plym”, sa Palme.
Socialdemokra­terna kunde ha kvar kravet på repub­lik men det var en lågen­ergifråga efter­som man nu kunde säga att kun­gen var helt avlö­vad på makt. Monarkin kunde avskaf­fas med ett pennstreck, som Palme uttryckte det.
Kung Gustaf VI Adolf var själv inte intresserad av per­son­lig makt och accepter­ade uppgörelsen i Torekov utan knot.
Från vän­ster­håll rasade man över den för­sut­tna chansen att en gång för alla avskaffa monarkin. I dag finns åter en växande opin­ion för repub­lik.
Men kung Carl XVI Gustaf har via sin opin­ion­spåverkan en större makt i dag än Palme kunde drömma om. Monarkins ställ­ning byg­ger på hur kun­gahuset agerar. Opin­io­nen kan svänga snabbt: från Tsuna­mi­tal till försök att vända blad.
När Vic­to­ria gifte sig ham­nade monarkins framtid i hennes knä. Daniel har med liv och lust gått in i rollen som staffage­figur och är med­veten om att det är hus­trun som står i cen­trum.
Vic­to­ria vet att hon tvin­gas leva i en dokusåpa som styrs av mass­me­dia. Hon vet att hennes ställ­ning är stark men att hon måste jobba för att behålla den.
Hennes roll blir annor­lunda än pappa kun­gens. Men på vilket sätt vet vi inte. Med en egen familj ökar kraven på att forma monarkin i framti­den.
På det sät­tet står Vic­to­ria ensam. Hon kom­mer att för­föl­jas av hård granskn­ing och har inte ens en plym att dölja sig bakom.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Annie Lööf ©

Långsamhetens talare.

START
“Vän­ner, världen är inte svart eller vit. Sverige är inte rött eller blått. Och jag vägrar att stå och se på när svensk poli­tik långsamt för­vand­las till en her­rekiper­ing i sju nyanser av grått.“
Ett fem­i­nis­tisk anslag som utmyn­nar i hennes röda hår och envishet och att Sverige behöver reformer i största allmän­het. Man kanske hade vän­tat sig att den enda kvinnliga par­tiledaren efter den slående bilden av her­rekiperin­gen skulle komma med några förslag till var­för kvin­nor ska rösta just på Cen­ter­par­tiet.
SLUT
“Politik.….…..det är att vilja.……något .”(Vem sa åt henne att ständigt göra så långa onaturliga pauser i talet? Fälldin?)
Palmes ande svä­var över Almedalen så till den milda grad att de borg­erliga kän­ner sig tvin­gade att förhålla sig till den socialdemokratiska tra­di­tio­nen (Rein­feldt hyl­lade Sahlin).
Annie Lööf slu­tar med att hon vill “bygga ett Sverige som är grönare, fri­are, före­tagsam­mare.” Något som hela her­rekiperin­gen kan skriva under på. Även en grå socialdemokrat.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Göran Hägglund (kd)

Göran Häg­glund (s)

START
“Almedals­besökare, har ni det bra? (Jaaa!) För tio år sedan hade vi det inte lika bra. Socialdemokra­terna regerade…“
Ett smart sätt att utnyt­tja ett tröttsamt säg-hej-till-publiken-grepp.
SLUT
Om inled­nin­gen var en kri­tik mot socialdemokra­ter­nas poli­tik vän­der Göran Häg­glund helt om i slutet på sitt tal. Han hyl­lar arbe­tar­rörelsens gamla devis: “Gör din plikt, kräv din rätt.” Sedan avs­lu­tar han med: “När vi alla bjuder till och gör det vi kan, när vi stöt­tar dem som har det svårt, när vi nyfiket lär oss nytt, då byg­ger vi steg för steg ett samhälle där ingen hålls till­baka och ingen läm­nas efter.“
Det kunde vara häm­tat från Palmes första Almedal­stal 1968 (jag var där!). Nästa år förvän­tar vi oss att Häg­glund även cit­erar Palmes favorit­poet Rag­nar Thour­sie: “En öppen stad, ej befäs­tad, byg­ger vi gemen­samt. Dess ljus slår upp mot rym­dens ensamhet.“
För nu är tydli­gen även krist­demokra­terna det nya arbetarpartiet.