SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Gustav Fridolin (mp)

Ellen Key (mp)?

START
“Ryk­tet om fes­ti­val­som­marens död är tydli­gen kraftigt över­drivet.” Fridolin menar att Almedalen är “som vilket rock­party som helst”. Bra start. Slår an en ung­dom­lig ton.
SLUT
“Tack så mycket och ha en fan­tastisk demokrat­ifes­ti­val!“
Sluthäl­snin­gen knyter an till inled­nin­gen, vilket är bra. Men dess­förin­nan har Fridolin läst ett långt citat av den lite min­dre ung­dom­liga Ellen Key. Var­för då?
Han hade valt slutet på en essä skriven 1870, Skymn­ings­brasan, ur Skön­het för alla från 1899. Avs­nit­tet bör­jar med det i dagens poli­tiska språk så säl­lan använda ordet skör­nad. “Skör­nade låg trä­den i kakel­ug­nen…” Alltså split­tade, upphug­gna.
Den ålder­dom­liga tex­ten hand­lar om att ha en per­son­lig glöd, ett engage­mang, om jag tolkat det rätt.
Som poli­tiskt utspel var det väl inte helt klock­rent. Gus­tav Fridolin slängde knap­past in någon pinne i den poli­tiska brasan med det citatet.
Att använda Ellen Key som poli­tiskt verk­tyg är van­skligt. I essän före Skymn­ings­brasan som heter Fäst­vanor skriver hon:
“Kvin­norna, hem­lifvets och sedens ska­parin­nor, hafva fram­för allt skuld i att den vackra, starka kon­ser­vatis­men dör ut, att hem­lifvet allt mer sak­nar den fas­thet och skön­het, hvilka gifva djup åt hemkänslorna och åt fos­ter­land­skär­leken.“
Ett citat som Fridolins antag­o­nist Jim­mie Åkesson skulle kunna kon­tra med.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Jimmie Åkesson (sd)

Sne­seglare?

START
“Oj då! (långa applåder) Tack så hem­skt mycket. Ni får tänka på en sak, vi har bara en timmes tv-tid här, vi måste hinna med allti­hop. Jag har mycket att säga ska ni veta.“
Sedan ägnar sig Jim­mie Åkesson en lång stund åt något skämt om säll­skapsspelet Rap­pakalja som Göran Häg­glund haft i sitt tal dagen innan. Och försöker skämta själv. Det känns som en timme.
SLUT
“Sverigevän­ner, kän­ner ni också hur vin­den till­tar? Vi är den friska till­t­a­gande vind som sveper över lan­det. Nästa år gäller det, då blåser vi Rein­feldt, Löfven och dom andra på möj­ligheten att fort­sätta styra sku­tan mot de mörkaste vat­ten.“
En vind är en sliten poli­tisk metafor. Och den kan tolkas lite hur som helst. Jag tycker den där vin­den mest blåser inuti själva par­tiet.
Möjli­gen rik­tade sig Åkesson till seglarna i Got­land runt.