Dave Berry om hur artiklar blir till

EN AV MINA favoritkåsörer är Dave Berry som i många år skrev i The Miami Her­ald. Han slu­tade för flera år sedan men tid­nin­gen fort­sät­ter att pub­licera hans gamla kåserier.
Han hade väl sitt på det torra efter att ha varit syn­dik­erad i 500 tid­ningar, alltså att få betalt för samma kåseri 500 gånger (något att tänka på för Johan Hake­lius som skriver i 500 sven­ska tid­ningar, men olika tex­ter).
Dave Berry har fort­satt skriva barn– och ung­doms­böcker och kom nyli­gen med sin första roman, Insane City.
Jag hit­tade ett klipp från 2003 där han tar upp det låga förtroen­det för jour­nal­is­ter som finns i samhäl­let. Det är lägre än bil­försäl­jare, kid­nap­pare, Hitler och “flight-utrop på fly­g­platser”. Men ändå bät­tre än advokater.
En läsare undrar var­för artik­lar i ämnen han kan ofta är behäf­tade med så många fel. Dave Berry förk­larar hur det går till på en tid­ning.
Först sam­lar reportern in infor­ma­tion genom att inter­vjua män­niskor där cirka 35 pro­cent blir rätt cit­erat. Artikeln skrivs sedan och läm­nas till en deskredak­tör som ogillar repor­trar efter­som de får lämna huset ibland medan deskredak­tören måste vara kvar i tid­ning­shuset och dricka dåligt kaffe.
Sedan hän­der föl­jande enligt Berry: “Deskredak­tören upp­täcker att reportern gömt det vik­ti­gaste i sto­ryn i fjor­tonde sty­cket som redak­tören nu försöker fly­tta med “klipp och klis­tra”- kom­man­dot, vilket resul­terar i att artikeln försvin­ner in i en annan dimen­sion. Detta delvis beroende på att redak­tören, pre­cis som alla andra jour­nal­is­ter, har datorkun­skaper som en kål­rot, men också på grund av att det nya skrivpro­gram­met har några “bug­gar” som ett resul­tat av att det blivit installerat av en lägsta-budet-försäljare vars senaste jobb var att serva Femkampsspel på ett nöjes­fält.“
Ja, sedan vet vi hur det brukar gå. Redak­tören och reportern, som nu hatar varan­dra, skriver ihop artikeln från min­net och läm­nar sedan över den till den grafiske illus­tratören som kapar text som är i vägen för den stora läsarvän­liga grafiken, som egentli­gen skulle illus­tr­era en helt annan his­to­ria i hel­gbi­la­gan.
Så kan det gå, åtmin­stone när en kåsör beskriver verk­ligheten. Den kanske inte är helt sann. Men roligare.

Några kåserianvisningar

Kåserisig­natur

MAN HAR BETT MIG nedteckna några kort­fat­tade råd uti den ädla kon­sten att för­färdiga kåserier. “Vad i her­rans namn ska det tjäna till? undrar ni. Frå­gan är dessvärre befo­gad. Finns det någon som helst nytta med kåserier? Har de något berät­ti­gande i dagens mass­me­di­ala stekos? Och om de mot för­modan har det, var­för ska just jag skriva dem?
Det är dessa tunga frå­gor en kåsör ständigt brot­tas med. Vadan, varthän, typ.
Skit­samma! Hur gör man då? Man kan till att börja med vara avväp­nande och självi­ro­nisk som jag var allde­les nyss i denna inled­ning. Då har vi redan klarat av två vik­tiga punk­ter i det tunga ämnet om lätta tex­ter.
Tre för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni och: över­drift. Om man över­driver ett ämne till en viss grad upp­står en komisk effekt. Svårigheten är bara att veta i hur hög grad. En allt­för liten över­drift märks kanske inte och man fram­står som en pre­ten­tiös tråk­måns.
En allt­för stor över­drift kan å andra sidan få läsaren att känna sig för­löjli­gad, stun­gen av en okänslig hyper­bol­get­ing till skribent.
Å tredje sidan kan en mega-överdrift bli gan­ska kul: “De kan ta upp vad som helst på elräknin­gen, jag fat­tar ändå ingent­ing: moms, oms, a-kassa, fly­gtil­lägg eller avbe­tal­ning på Älvs­borgs lösen”.
Fyra för­resten. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift och: stil­brott. Jag bör­jade lite upp­blåst med en gan­ska styltig och till­gjord mening i antikverad byråkrat­stil. “Man har bett mig… uti” och “…för­färdiga”. Denna följdes av en rapp rep­lik i en mer tal­språk­slik stil (“Vad i her­rans namn…”) och plöt­sligt har vi kas­tats från det hög­tra­vande till det mustigt jord­nära. I kåseriskri­vande är det fritt fram för sådana tvära kast.

FEM OM MAN så vill. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott och läsarkon­takt. En god kåsör skriver inte för läsarna utan sam­ta­lar med dem. Det är inte helt fel att redan i inled­nin­gen dra med sig läsaren. Ett bil­ligt trick är just detta ni nyss läste i bör­jan av denna text: “…undrar ni”. Och genast är ni själva med i tex­ten vare sig ni undrat eller ej.
Sex, abso­lut. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt och: språk­trendighet. En god kåsör lyssnar. Trendiga ord snap­pas upp och används med iro­nisk dis­tans. “Vadan, varthän, typ” är förstås exem­pel på stil­brott men även på språk­trendighet, även om ordet “typ” mist en del av sin iro­niska använd­barhet. Annars finns det tokroliga man­age­mentspråket som en rik källa att ösa ur.
Sju är det nog. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet och: över­raskn­ing.
Efter den här tex­tens styltiga inled­ning, som för varje mening när­mar sig ren depres­sion, kom­mer ett glatt “Skit­samma!”.
Någon liten klur­gubbe inne i kåsörens huvud säger till när det räcker och då kan det vara effek­t­fullt att bara kasta sig i lia­nen rakt över till den mot­satta sidan. Den glada i det här fallet.

FÖR ATT INTE  säga åtta. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing och: mot­sats. Att använda mot­satser är van­ligt i allt skri­vande. Som kåsör finns det en del humor­ef­fek­ter att utvinna. “… det tunga ämnet om lätta tex­ter” är kanske inte så jät­tekul och orig­inellt men man kan ju inte lyckas varje gång.
Ni får ursäkta, men det finns fak­tiskt en punkt till. Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats och: ordlek.
Vad är en kåsör om inte en lek­ledare i ord? Jag använ­der rim­lexikon när jag vill ordleka lite. En vågad vrid­ning, en säll­sam sam­man­sät­tning, en nyfiken när­läs­ning och gärna en allit­ter­a­tion. “Hyper­bål­get­ing” är helt okej, om jag får säga det själv.

TJA, UNGEFÄR DETTA kan man tänka på. Inled­ningsvis. Låt oss repetera Avväp­n­ing, självi­roni, över­drift, stil­brott, läsarkon­takt, språk­trendighet, över­raskn­ing, mot­sats, ordlek och: skratt. Se där, en tionde punkt.
Alltså, vad ni än gör när ni skriver kåserier, skratta inte! Håll masken. Var kylig. Knip ihop. Var gärna lite kiss­nödig, det speedar upp tex­ten på ett väl­görande sätt.
Men fram­för allt, var all­varsam. Kom ihåg att det är en plågsam uppgift ni tagit på er. Det är tungt många gånger. Mycket tungt. För att inte säga direkt plågsamt.
Men skitsamma!

P.S. Min kåserisig­natur (sedan 1981!) på GP:s kåserisida Världens gång är Tyko. Varan­nan fredag. Ojämna veckor.
Det är för­resten bra att använda en sig­natur, då slip­per man stå där med skam­men om kåset blivit platt, kry­s­tat och plumpt. Detta råd gav jag en gång Tykos alter ego.