SPRÅKBRÅK: Visst har jag läst Munro

Bät­tre än Englund tror.

DET VAR VÄL SOM sjut­ton! Ännu en nobel­prista­gare man inte läst. Men den här gån­gen var det ytterst nära. Alice Munros nov­el­l­sam­ling Brin­nande livet har länge legat på hus­truns med böcker svårt över­las­tade nat­tygs­bord. Hon har lik­som inte velat läsa ut den. Ibland är det så, man vill inte att en bok ska ta slut.
Där­för kunde jag denna gång redan strax efter tillkän­na­gi­van­det av årets nobel­pris lästa vinnaren. Jag läste fak­tiskt två nov­el­ler av Alice Munro. Först valde jag den kor­taste i hus­truns bok (för att snabbt vara beredd om någon vän till även­tyrs skulle ringa och kunna svara: “Visst, henne har jag läst”).
I berät­telsen Röster (11,5 sidor) i sam­lin­gen Brin­nande livet ska hon åka på en danstill­ställ­ning och i Dear life, som New Yorker länkade till på Twit­ter, föl­jer hon med en klasskam­rat hem för att lära sig en ny dans.
Båda hand­lar om hennes mamma, som hon inte beskriver särskilt smick­rande. Det är barn­domsmin­nen som till en bör­jan är täm­li­gen hän­delselösa. I båda tex­terna råkar det vara en pros­tituerad kvinna som är den dra­matur­giska tänd­hat­ten.
När jag läste Dear life kunde jag verk­li­gen stämma in i hyll­ningarna till hennes sätt att på en kort sträcka visa en hel värld. På ett hun­dram­e­ter­slopp lyckas hon springa en mil.
Eller som Peter Englund så träf­fande uttryckte det: “Alice Munro lyckas säga mer på 30 sidor än vad de flesta roman­för­fattare miss­ly­ckas med att säga på 300 sidor.“
Jag lade på min korta Munro-sträcka märke till de små for­mu­leringarna som öpp­nade stora djup, som skildrin­gen av träbron hon gick över varje dag på väg till och från skolan:

 ”…wich occa­sion­ally had a plank miss­ing, so that you could look right down into the bright, hur­ry­ing water. I liked that, but some­body always came and replaced the plank eventually.”

När jag läste Dear life som var ännu kortare än Röster, typ två skroll lång på New York­ers hem­sida, blev jag djupt impon­erad av Munros mäster­skap i att skriva kort men djupt.
Den avs­lu­tas med en bild av mod­ern, en snabb skiss som långsamt och tungt sjunker in:

She told me this a long time later, or what seemed a long time later, when I was at the stage of hat­ing a great many things she said, par­tic­u­lary when she used that voice of shud­der­ing, even thrilled, con­vic­tion, with a tremor that seemed to be there more and more reg­u­lary, whether delib­er­ate or not.”

Just som jag skulle klippa ut detta citat upp­täckte jag vad som stod allra sist: “Page 1 of 7″.
Om första sidan var en mästerlig nov­ell, vad skulle inte då resten vara? Munro måste vara ännu bät­tre än Englund förstår.
Jag lovar att läsa resten också. Kanske hela författarskapet.

 

Ingen glömmer ett gott slut

ALLT KRUT ingressen. Så brukar det vara för de flesta repor­trar.
Men tänk efter, inte många läsare åter­vän­der till den där bril­janta ingressen du skrev, men slutet är det sista de läser. Spara lite krut till det också.
För att lägga ihop två citat jag läst: Om inled­nin­gen kan vara en blixt som lyser upp sto­ryn, kan ett slut vara en brin­nande låga som lyser länge inom läsaren.
Bläd­dra igenom några tid­ningar och kolla hur tex­terna slu­tar. Då ska ni göra en snabb upp­täckt, näm­li­gen att de flesta slu­tar med ett prat­mi­nus.
Kan vara en bra utväg om dead­line när­mar sig allt för hastigt (vilket den alltid gör som bekant). Men det har blivit lite klichéar­tat.
Det kan vara bra, om det är ett bra citat som sam­man­fat­tar eller ger en väg ut. Det ger åtmin­stone reportern en väg ut och läm­nar sista ordet till den inter­vjuade.
Själv är jag en sån som helst vill ha sista ordet och det enda tillfälle där jag garan­terat kan få det är i min egen text. Där­för mis­sar jag säl­lan chansen. Jag brukar under researchen inte bara fråga mig var inled­nin­gen finns utan också om jag har något bra slut.
Det sägs att när K.J. Rowl­ing plan­er­ade sin Harry Potter-serie bör­jade hon med att skriva det sista kapit­let. Det är bra att veta var man ska landa.
Även om slutet är vik­tigt ska man inte slå knut på sig själv för att finna det. Om det inte finns något naturligt slut så okej, sluta med “Dom faller den 4 april”. Bät­tre att fimpa än att låta cig­a­ret­ten ligga och självdö i askkop­pen.
Ibland kan slutet bli lång­draget som en slud­drig mid­dagsta­lare. Man vinkar åt läsaren: “Adjö, nu är det snart slut. Ajö, ajö”. Håll-för-metoden är bra. Täck över sista menin­gen och se om slutet sit­ter där i stäl­let. Eller i menin­gen innan. Om ni ham­nar uppe i ingressen kanske ni ska fun­dera på om det inte är läge att skriva om från bör­jan.
Slutet ska vara dis­tinkt. Hellre ett pis­tol­skott än att rida bort i skymnin­gen. Det ska ha res­o­nans och eka i läsarens huvud långt efter att tid­nin­gen lagts ner.
Det ska lämna läsaren med en stark känsla eller något att fun­dera över eller bli förar­gad över eller ett glatt leende eller en tår.
Några slut­vari­anter:
* Slut cirkeln. Knyt ihop säcken genom att åter­vända till vad du skrev i inled­nin­gen. Det kan till och med vara samma ord.
Som Peter Englund i ett reportage från Irak i DN 2005 när han åkte en hel dag med en amerikansk pansar­bil. Han bör­jar i grynin­gen: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad. Och när de är till­baka i skymnin­gen avs­lu­tar han: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad.
* Framtid­sut­sik­ter. Låt läsaren gå vidare i sina tankar med vad som kan hända härnäst.
* Sam­man­fatta. Förstärk sto­ryns cen­trala tema.
Här ett exem­pel ur en egen text, om det tillåts. Under Knutby-rättegången vit­tnade Åsa Wall­dau i rättssalen med barn­flickan allde­les intill sig. Mitt tema i krönikan var hennes gåt­full­het,  var hon Kristi brud eller en häxa?
Åsa Wall­dau miste den där blodiga nat­ten i jan­u­ari sin lil­lasys­ter. I ett känslo­lad­dat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behand­las på det här sät­tet!“
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvin­nan som satt intill henne. Och kra­made den hand som hål­lit i pis­tolen.
* Över­raska. Kom med något ovän­tat som du sparat till sist. I bästa fall något som vän­der his­to­rien som i en klas­sisk nov­ell.
* Lämna huvud­spåret. Låt till exem­pel någon biper­son dyka upp, som i en kort nyhet­s­text som Jan Ander­s­son skrev i GP efter en drama­tisk skot­t­loss­ning på ett café på Hisin­gen 2011. Han upp­täckte ett säll­skap som i en fly­ttpaus satt på en gräs­plätt och åt smörgåstårta.
De hörde också skot­t­loss­nin­gen men valde att fort­sätta med sina fly­t­tbestyr och säger nu att de vill äta i fred och helst inte bli störda.
Men fly­t­tar ni in eller ut?
- Vi fly­t­tar härifrån.“
Där satt ett citat­slut per­fekt.
Till sist ska vi komma ihåg att det är läsaren som har mak­ten. Läsaren kan välja vilket slut den vill. Genom att helt enkelt sluta läsa var som helst i tex­ten och bläd­dra vidare.
Men har skriben­ten en gång gett läsaren ett bra slut är chansen större att hen fort­sät­ter fram till belöningen.