Ingen glömmer ett gott slut

ALLT KRUT ingressen. Så brukar det vara för de flesta repor­trar.
Men tänk efter, inte många läsare åter­vän­der till den där bril­janta ingressen du skrev, men slutet är det sista de läser. Spara lite krut till det också.
För att lägga ihop två citat jag läst: Om inled­nin­gen kan vara en blixt som lyser upp sto­ryn, kan ett slut vara en brin­nande låga som lyser länge inom läsaren.
Bläd­dra igenom några tid­ningar och kolla hur tex­terna slu­tar. Då ska ni göra en snabb upp­täckt, näm­li­gen att de flesta slu­tar med ett prat­mi­nus.
Kan vara en bra utväg om dead­line när­mar sig allt för hastigt (vilket den alltid gör som bekant). Men det har blivit lite klichéar­tat.
Det kan vara bra, om det är ett bra citat som sam­man­fat­tar eller ger en väg ut. Det ger åtmin­stone reportern en väg ut och läm­nar sista ordet till den inter­vjuade.
Själv är jag en sån som helst vill ha sista ordet och det enda tillfälle där jag garan­terat kan få det är i min egen text. Där­för mis­sar jag säl­lan chansen. Jag brukar under researchen inte bara fråga mig var inled­nin­gen finns utan också om jag har något bra slut.
Det sägs att när K.J. Rowl­ing plan­er­ade sin Harry Potter-serie bör­jade hon med att skriva det sista kapit­let. Det är bra att veta var man ska landa.
Även om slutet är vik­tigt ska man inte slå knut på sig själv för att finna det. Om det inte finns något naturligt slut så okej, sluta med “Dom faller den 4 april”. Bät­tre att fimpa än att låta cig­a­ret­ten ligga och självdö i askkop­pen.
Ibland kan slutet bli lång­draget som en slud­drig mid­dagsta­lare. Man vinkar åt läsaren: “Adjö, nu är det snart slut. Ajö, ajö”. Håll-för-metoden är bra. Täck över sista menin­gen och se om slutet sit­ter där i stäl­let. Eller i menin­gen innan. Om ni ham­nar uppe i ingressen kanske ni ska fun­dera på om det inte är läge att skriva om från bör­jan.
Slutet ska vara dis­tinkt. Hellre ett pis­tol­skott än att rida bort i skymnin­gen. Det ska ha res­o­nans och eka i läsarens huvud långt efter att tid­nin­gen lagts ner.
Det ska lämna läsaren med en stark känsla eller något att fun­dera över eller bli förar­gad över eller ett glatt leende eller en tår.
Några slut­vari­anter:
* Slut cirkeln. Knyt ihop säcken genom att åter­vända till vad du skrev i inled­nin­gen. Det kan till och med vara samma ord.
Som Peter Englund i ett reportage från Irak i DN 2005 när han åkte en hel dag med en amerikansk pansar­bil. Han bör­jar i grynin­gen: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad. Och när de är till­baka i skymnin­gen avs­lu­tar han: Mörker. Borta över horison­ten hänger en brandgul aura. Det är Bag­dad.
* Framtid­sut­sik­ter. Låt läsaren gå vidare i sina tankar med vad som kan hända härnäst.
* Sam­man­fatta. Förstärk sto­ryns cen­trala tema.
Här ett exem­pel ur en egen text, om det tillåts. Under Knutby-rättegången vit­tnade Åsa Wall­dau i rättssalen med barn­flickan allde­les intill sig. Mitt tema i krönikan var hennes gåt­full­het,  var hon Kristi brud eller en häxa?
Åsa Wall­dau miste den där blodiga nat­ten i jan­u­ari sin lil­lasys­ter. I ett känslo­lad­dat ögonblick utbrast hon: ”Hur kunde någon skjuta henne? Hon var ju så fin. Hon var inte värd att behand­las på det här sät­tet!“
Strax därpå sträckte hon ut sin arm mot kvin­nan som satt intill henne. Och kra­made den hand som hål­lit i pis­tolen.
* Över­raska. Kom med något ovän­tat som du sparat till sist. I bästa fall något som vän­der his­to­rien som i en klas­sisk nov­ell.
* Lämna huvud­spåret. Låt till exem­pel någon biper­son dyka upp, som i en kort nyhet­s­text som Jan Ander­s­son skrev i GP efter en drama­tisk skot­t­loss­ning på ett café på Hisin­gen 2011. Han upp­täckte ett säll­skap som i en fly­ttpaus satt på en gräs­plätt och åt smörgåstårta.
De hörde också skot­t­loss­nin­gen men valde att fort­sätta med sina fly­t­tbestyr och säger nu att de vill äta i fred och helst inte bli störda.
Men fly­t­tar ni in eller ut?
- Vi fly­t­tar härifrån.“
Där satt ett citat­slut per­fekt.
Till sist ska vi komma ihåg att det är läsaren som har mak­ten. Läsaren kan välja vilket slut den vill. Genom att helt enkelt sluta läsa var som helst i tex­ten och bläd­dra vidare.
Men har skriben­ten en gång gett läsaren ett bra slut är chansen större att hen fort­sät­ter fram till belöningen.