EN GÅNG HADE VI något som hette “Innehåll­spro­jek­tet” på Göteborgs-Posten. Jag satt med i den språk­grupp som bland annat gjorde en enkät bland samtliga medar­betare på redak­tio­nen. Det hand­lade om skri­vande och tex­tkri­tik samt att hitta för­bät­tringar.
Under “Upp­fat­tning om det egna skri­van­det” kunde föl­jande utläsas:
* 70 pro­cent är nöjda med sina tex­ter ibland, 22 ofta och 5 aldrig.
* 67 pro­cent tycker att de skriver bät­tre nu än för några år sedan, 25 pro­cent märker ingen skill­nad medan resten skriver sämre.
* Tre fjärd­ede­lar av de svarande tycker att skri­van­det oftast är roligt, endast en sva­rade “aldrig”.
När är då skri­van­det roligt? Några exem­pel: när man får skriva långa reportage, när jag har något att berätta, när jag får tid att för­bereda mig och tid för textbear­bet­ning, när man träf­fat spän­nande män­niskor, egna nyheter, när man tror att tex­ten är vik­tig för många läsare, när man får ta ut svän­garna lite, när kon­struk­tiv kri­tik och beröm ges.

VI STÄLLDE OCKSÅ frå­gan “Hur skall vi få nyska­pande tex­ter?” Några förslag: inspirerande arbet­sledare, skrivsem­i­nar­ier, mer tid till idéar­betet, asbra betalt om man lyckas, tillåt miss­ly­ckan­den, bät­tre tex­tkri­tik, låt folk skriva om sådant de inte brukar skriva om, upp­muntran, job­byte, talan­grekry­ter­ing och talangvård, men­torer, högt i tak.
Några är tvek­samma till idén som sådan: Är det bra med allt för mycket nyska­pande? Vi sysslar med jour­nal­is­tik, inte lit­ter­atur.
Coach­n­ing:
* Drygt hälften får endast ibland respons på sina tex­ter, medan cirka 30 pro­cent får det ofta. En sva­rade “aldrig”. Läsekret­sen och arbet­skam­rater läm­nar mest respons, därefter kom­mer arbet­sledare. Av dem som får respons tycker 62 pro­cent att de får kon­struk­tiv kri­tik ibland, 20 pro­cent ofta och 18 pro­cent aldrig.
* Endast 16 pro­cent tycker inte att det är svårt att kri­tis­era andras tex­ter. Unge­fär lika många tycker pre­cis tvär­tom. Var­för är det då svårt? Ömma tår, svårt att vara kon­struk­tiv, kan upp­fat­tas per­son­ligt, finns inget forum, kon­flik­träd­slan på redak­tio­nen och “GP före­drar kvan­titet fram­för kvalitet”. De flesta anser att min­dre grup­per är det rätta forumet för tex­tkri­tik.
Några av försla­gen till för­bät­tring: men­torsys­tem, kurser i kon­struk­tiv kri­tik, en textgrupp som betar av repor­trarna en och en, ta fram de goda exem­plen, gästkri­tiker.
Vidare: Refusera usla tex­ter, kri­tiken måste bli en del av varda­gen, redak­tion­sled­nin­gen tycks sakna för­måga att bedöma vad som är bra tex­ter, en del av dem som har rykte om sig att vara goda skriben­ter skulle nog kunna bli det om de släppte pres­ti­gen och bör­jade bry sig om dem de skriver om och för.

TROTS ALLA PROBLEM och hin­der för bra tex­ter finns de ändå i GP. Vår fråga om språkup­plevelser resul­ter­ade i en lång lista med ett 30-tal skriben­ter och inslag från de flesta avdel­ningar.
Några exem­pel på motiveringar: gen­re­b­land­ning, respek­tlöst, knorr, under­hål­lande, eftertänksamt, gav nytt liv åt det redan omskrivna, geno­mar­be­tat, det per­son­liga till­talet, per­son­ligt men ändå med dis­tans, när­varokänsla, gott iak­t­ta­gande, språket lyfte fram his­to­rien.
Under avdel­nin­gen “Arbet­sred­skap” ansåg drygt 40 pro­cent att de inte behärskade sin dator ordentligt. Däre­mot var det näs­tan 90 pro­cent som kunde fly­tta sty­cken.
Denna enkät gjordes för cirka 20 år sedan. Hur skulle svaren se ut idag? De skulle vara desamma på de flesta redak­tioner tror jag.
Och det är antagli­gen fort­farande 40 pro­cent som inte behärskar sin dator ordentligt.