Reporterenkäten som gav svar på tal

EN GÅNG HADE VI något som hette “Innehåll­spro­jek­tet” på Göteborgs-Posten. Jag satt med i den språk­grupp som bland annat gjorde en enkät bland samtliga medar­betare på redak­tio­nen. Det hand­lade om skri­vande och tex­tkri­tik samt att hitta för­bät­tringar.
Under “Upp­fat­tning om det egna skri­van­det” kunde föl­jande utläsas:
* 70 pro­cent är nöjda med sina tex­ter ibland, 22 ofta och 5 aldrig.
* 67 pro­cent tycker att de skriver bät­tre nu än för några år sedan, 25 pro­cent märker ingen skill­nad medan resten skriver sämre.
* Tre fjärd­ede­lar av de svarande tycker att skri­van­det oftast är roligt, endast en sva­rade “aldrig”.
När är då skri­van­det roligt? Några exem­pel: när man får skriva långa reportage, när jag har något att berätta, när jag får tid att för­bereda mig och tid för textbear­bet­ning, när man träf­fat spän­nande män­niskor, egna nyheter, när man tror att tex­ten är vik­tig för många läsare, när man får ta ut svän­garna lite, när kon­struk­tiv kri­tik och beröm ges.

VI STÄLLDE OCKSÅ frå­gan “Hur skall vi få nyska­pande tex­ter?” Några förslag: inspirerande arbet­sledare, skrivsem­i­nar­ier, mer tid till idéar­betet, asbra betalt om man lyckas, tillåt miss­ly­ckan­den, bät­tre tex­tkri­tik, låt folk skriva om sådant de inte brukar skriva om, upp­muntran, job­byte, talan­grekry­ter­ing och talangvård, men­torer, högt i tak.
Några är tvek­samma till idén som sådan: Är det bra med allt för mycket nyska­pande? Vi sysslar med jour­nal­is­tik, inte lit­ter­atur.
Coach­n­ing:
* Drygt hälften får endast ibland respons på sina tex­ter, medan cirka 30 pro­cent får det ofta. En sva­rade “aldrig”. Läsekret­sen och arbet­skam­rater läm­nar mest respons, därefter kom­mer arbet­sledare. Av dem som får respons tycker 62 pro­cent att de får kon­struk­tiv kri­tik ibland, 20 pro­cent ofta och 18 pro­cent aldrig.
* Endast 16 pro­cent tycker inte att det är svårt att kri­tis­era andras tex­ter. Unge­fär lika många tycker pre­cis tvär­tom. Var­för är det då svårt? Ömma tår, svårt att vara kon­struk­tiv, kan upp­fat­tas per­son­ligt, finns inget forum, kon­flik­träd­slan på redak­tio­nen och “GP före­drar kvan­titet fram­för kvalitet”. De flesta anser att min­dre grup­per är det rätta forumet för tex­tkri­tik.
Några av försla­gen till för­bät­tring: men­torsys­tem, kurser i kon­struk­tiv kri­tik, en textgrupp som betar av repor­trarna en och en, ta fram de goda exem­plen, gästkri­tiker.
Vidare: Refusera usla tex­ter, kri­tiken måste bli en del av varda­gen, redak­tion­sled­nin­gen tycks sakna för­måga att bedöma vad som är bra tex­ter, en del av dem som har rykte om sig att vara goda skriben­ter skulle nog kunna bli det om de släppte pres­ti­gen och bör­jade bry sig om dem de skriver om och för.

TROTS ALLA PROBLEM och hin­der för bra tex­ter finns de ändå i GP. Vår fråga om språkup­plevelser resul­ter­ade i en lång lista med ett 30-tal skriben­ter och inslag från de flesta avdel­ningar.
Några exem­pel på motiveringar: gen­re­b­land­ning, respek­tlöst, knorr, under­hål­lande, eftertänksamt, gav nytt liv åt det redan omskrivna, geno­mar­be­tat, det per­son­liga till­talet, per­son­ligt men ändå med dis­tans, när­varokänsla, gott iak­t­ta­gande, språket lyfte fram his­to­rien.
Under avdel­nin­gen “Arbet­sred­skap” ansåg drygt 40 pro­cent att de inte behärskade sin dator ordentligt. Däre­mot var det näs­tan 90 pro­cent som kunde fly­tta sty­cken.
Denna enkät gjordes för cirka 20 år sedan. Hur skulle svaren se ut idag? De skulle vara desamma på de flesta redak­tioner tror jag.
Och det är antagli­gen fort­farande 40 pro­cent som inte behärskar sin dator ordentligt.

Känslan för ärtgrönt

Känsla för ärtgrönt.

NÄR VI SKRIVER talar vi mycket om vinkel, prat­mi­nus, kom­mentarer och textlängder. Mer säl­lan om känslor.
Jo, kanske om magkänslor: här finns en story gömd eller man får en känsla av att den här per­so­nen inte talar san­ning. En råbarkad reporter kan vara full av känslor.
Men det hand­lar också om tonen i tex­ten, att hitta ett anslag som känns rätt. Ofta svårt att sätta ord på, det är mest något som finns inom den som skriver och som man vill förmedla till läsaren.
Nog så svårt, särskilt för en sådan sen­ti­men­tal jävel som jag. Det gäller att ligga rätt och man är beroende av någon som läser och hoj­tar till om gränsen är över­skri­den.
Man ska naturligtvis inte hamna i ett allt för känslo­fyllt språk. Känslan är ofta inbyggd i sit­u­a­tio­nen, det finns inget behov av att ytterli­gare förstärka den. Läsaren förstår att det är en fruk­tans­värd oly­cka utan att reportern skriver “fruk­tans­värd”.
Anslaget sit­ter i inled­nin­gen och att hitta rätt ton kan vara en så enkel sak som att vara på plats. När jag skulle till en presskon­fer­ens om åtalet för ett sty­ck­mord i Halm­stad åkte jag i god tid och hann besöka kyrkogår­den innan. Jag hade räk­nat ut att mör­darna passerat där när de bar kropps­de­larna ner till Nis­san (vilket visade sig stämma).
Det gav mig en rys­lig känsla i ryg­graden. Samma sak med rät­tegån­gen i Bobby-fallet. På väg till tingsrät­ten i Eksjö tog jag vägen om det lilla skogstor­pet där allt hade skett. Bara för att komma när­mare det som sas i rättssalen.
Och jag inbil­lar mig att det också avspeglade sig i tex­terna. Känslor behöver inte vara något flum­migt. De kan ofta kokas ner till något väldigt konkret. Just att mör­darna passer­ade en kyrkogård eller att adventsstaken fort­farande lyste i Bob­bys rum.

Dagen efter ter­rordådet i USA den 11 sep­tem­ber 2001 skick­ades reportern på Seat­tle Times, Tomas Alex Tizon, till New York. En fotograf var med under delar av resan. Den tog ett par veckor för färdmedlet var bil. Under tiden skil­drade han ett chockat USA i en serie på 11 delar, “Cross­ing Amer­ica”.
Under resans gång talade han ofta i tele­fon med sin redak­tör, Jacqui Banaszyn­ski. Hon pratade inte om vart eller vad utan om ton, att hitta seriens arkitek­tur och själ.
Detta var ett berät­tande reportage och Jacqui bet­on­ade att det var vik­tigt att varje del bör­jade med en stark planter­ing av temat — för att tex­ten skulle bli lättare accepterad av nyhet­sredak­tio­nens tra­di­tion­al­is­ter.
Jag minns när GP bevakade Vic­to­rias och Daniels bröl­lop 19 juni 2010. Vi var en hel liten redak­tion med Sofia Dahlström som arbet­sledare. Det var en nog­grann planer­ing och efter genomgån­gen på bröl­lops­da­gens mor­gon avs­lu­tade Sofia med att säga: “Tänk ärt­grönt”.
Hon ville förmedla en känsla som skulle finnas som en under­lig­gande ton i text och bilder. Jag vet inte hur många som tänkte på detta under dagen men jag var i alla fall tvun­gen att ta med en ärt­grön bal­long i min text, som en liten hyll­ning till en arbet­sledare som mitt i schemaläg­gn­ing, lämn­ingstider och sid­planer­ing vågade säga “ärtgrönt”.

Den viktiga närvarokollen

IBLAND NÄR JAG är ute och talar om skri­vande brukar jag göra en när­varokon­troll. Det hand­lar här inte om att skicka runt en namn­lista. Nej, jag har läst åhörar­nas tex­ter och tagit reda på om det finns någon när­varo i dem.
Ser man i tex­ten att reportern varit på plats? Allt för ofta märks inte det. Reportern kunde lika gärna sut­tit på redak­tio­nen och gjort research. Var­för ge sig ut i verk­ligheten om man inte rap­porterar om den?
När­varo är bara en ingre­di­ens i reporter­job­bet, men en vik­tig. “Ta läsaren till plat­sen”, heter det.
Men det är inte helt okom­plicerat. Som Mag­nus Eriks­son skrev en gång i SvD: “…tafatta försök att skapa jour­nal­is­tisk när­varo: beskriv något på plat­sen i pseudoim­pres­sion­is­tiska ter­mer, så att läsaren fat­tar att du varit där, strunt samma om det tillför något av värde…“
Att visa läsaren att vi varit där. När vi ändå pall­rat oss ut kan vi lika gärna tala om det också. Detta är den lägsta ambi­tion­snivån när det gäller när­varo.
Det finns förstås en högre. Med den vill man ge en extra dimen­sion i tex­ten, göra den mer levande.
En tid­ning­s­text ska inte bara informera, den ska över­tyga också. Till de skriftliga och muntliga käl­lorna kom­mer en till: reportern själv.
Och det ska helst vara en reporter som inte bara rab­blar detal­jer och intryck i största allmän­het, utan en som använ­der det hen sett eller hört på ett med­vetet sätt.
Det kräver ett inslag av reportageteknik i researchar­betet. Att anteckna detal­jer, fråga för att få berät­telser, tänka i scener och att ta till­vara det som hän­der just här och nu. Lyssna på vad folk säger och hur de säger det. Vara upp­märk­sam på miljön en hän­delse utspelar sig i. Ta till­vara till synes bagatel­lar­tade detal­jer som kan berätta något mera.
Kon­sten är att väva in iak­t­tagelserna på ett naturligt sätt i tex­ten. Det går lättare om man tänker på att man är där inte läsaren kunde vara. Vad var det jag såg? När­varo i bety­delsen att jag själv var när­varande. Utan att lägga för stor vikt vid en egna per­so­nen. Det vik­tiga var inte att just jag var där (som vissa krigsko­r­re­spon­den­ter rap­porterande iförd hjälm tycks tro), det vik­tiga var att läsaren hade mig där.
Det kan vara när­varo i ett inter­vju­porträtt: “När Cecilia Bar­toli talar om Salieris långa liv, och för en stund vän­der åter till Salieris födelse 1750, ringer mycket ovän­tat en tele­fon i det kala rum där vi sit­ter. Bar­toli bris­ter ut i skratt.
– Det är han, Salieri, som ringer och säger ´nej, nej, det stäm­mer inte´. Hahaha.” (Ulf Johan­son GP)
Att vara på plats är ovärderligt. Den som är ute får med sig ett så mycket rikare mate­r­ial och man får nya kon­tak­ter och får ofta med sig idéer till nya jobb. Detta vet alla.
Den reporter som är ute mycket stel­nar inte. Den som sit­ter inne blir trött och håglös. Att vara när­varande både fysiskt och i tex­ten är en av grund­bul­tarna i all jour­nal­is­tik.
Vilka är när­varande på din redaktion?

Medietrender 2013 II: Färre fulannonser

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på.

Inga fler mot­b­ju­dande annonser
“Sätt er in i läsar­nas per­spek­tiv!” Det är ingen spå­dom utan en nöd­vändighet menar Mindy McAdams, pro­fes­sor vid uni­ver­sitetet i Florida. Hon ser det som den stora utmanin­gen 2013 och anser att det är vik­ti­gare än en affärsmod­ell, för om ingen vill ha det du ska sälja blir det prob­lem.
“Det är inte läsarna som besöker tid­nin­gens webb­sida varje mor­gon som vi behöver oroas oss för de kom­mer i vilket fall som helst. Inte heller dem som föl­jer jour­nal­is­ter på Face­book och Twit­ter. Nyhet­sknarkarna letar upp nyheterna även en nyhets­fat­tig dag”, skriver McAdams och fort­sät­ter:
“Om man pratar med folk som inte har någon anknyt­ning till jour­nal­ist­bran­schen, säger de flesta att de får sina nyheter på nätet. Vi vet att Google och de social medierna för män­niskor till nyhetssajter. De föl­jer alla länkar som ser intres­santa ut eller utlo­var nöjes­läs­ning. De kan till exem­pel leta infor­ma­tion om något de hörde på elva-nyheterna. Och sedan? Tänk dig in i läsarens per­spek­tiv!“
När de kom­mer till en tra­di­tionell webb­sida för nyheter vad finns det för annat innehåll till­gäng­ligt? Lockas de in i några andra intres­santa sto­ries? Van­ligtvis inte. Innehål­let de sökte kom­mer att vara omgivet av mot­b­ju­dande annonser och lis­tor på slump­mäs­siga “senaste nytt”-rubriker.
Om en sida med en redak­tionell text var en plats som inte erb­jöd 300 nya nav­i­ga­tionsval och 25 fula annonser utan istäl­let erb­jöd flera till­ta­lande dör­rar till ett varierande utbud  av högk­val­i­ta­tivt innehåll, vad skulle bli resul­tatet?
Föl­jande tror Mindy McAdams: “Om det istäl­let för den ohyg­g­liga lokala mäk­laran­non­sen fanns en under­bar bild som om man klick­ade på den tog oss till ett fan­tastiskt fotore­portage? Och om detta i sin tur var en puff för ett län­gre reportage med ännu fler fan­tastiska bilder som du kunde ladda ner, i val­fria for­mat, för en dol­lar? Sätt dig in i läsarens perspektiv!”

Flera medieprog­noser följer.

Skrivandet som ingenjörskonst

Grun­den läggs i skrivbygget.

LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske för­fattaren och jour­nal­is­ten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda pub­licerar sig bland annat i New Yorker).
Det hand­lade om hur man byg­ger en text. Hochschild frå­gade en gång en stu­dent som läste till civilin­gen­jör vad skill­naden var mel­lan en arkitekt och en ingen­jör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en per­son som planerar hur huset ska se ut från utsi­dan. En ingen­jör är en per­son som ser till att det inte faller sam­man.“
Hochschild menar att när vi skriver läg­ger vi för stor vikt vid arkitek­turen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprud­lande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struk­tur, bud­skap, förmed­lan­det av infor­ma­tion på ett sådant sätt att läsaren fort­sät­ter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena sty­cket till det andra, men om inte den inre ingen­jörskon­sten finns där kan den ändå uppl­evas som oin­tres­sant.
Detta är särskilt vik­tigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända per­soner som måste pre­sen­teras för läsaren. Detta sät­ter rib­ban högre.
En nyckel till McPhees för­måga att få läsaren engagerad lig­ger i hans ingen­jörskonst, en mästare på att bygga lit­terära skyskra­por.
Andra skriben­ter kan ha mer glit­trande prosa eller bät­tre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intres­sant kon­struk­tion.
När jag läser andra, även erkänt skick­liga skriben­ter får jag känslan att själva struk­turen är en efter­hand­skon­struk­tion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inled­ning finns i inled­nin­gen och den som verkar sum­mera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom his­to­riens struk­tur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exem­pel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hov­ing som var chef för New York’s Met­ro­pol­i­tan Museum of Art.
En nor­mal reporter kanske hade följt Hov­ing en tid och vävt sam­man det mate­ri­alet med bak­grun­der om hans barn­dom och kom­mentarer från per­soner som kän­ner honom.
Men McPhee gör det annor­lunda. Han sam­lar ett dussin scener från Hov­ings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det för­flutna: prob­lem i skolan, jobb i en klädaf­fär och upp­täck­ten att detta inte var något för honom.
Näs­tan allt byg­ger på väl observerad eller återkon­struerad dia­log mel­lan Hov­ing och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kro­nol­o­gisk ord­ning.
McPhee vari­erar sina kon­struk­tioner för varje ämne. Som i boken Lev­els of the Game, som är byggd kring en enda ten­nis­match mel­lan Arthur Ashe och Clark Graeb­ner i US Open på 60-talet.
Den bör­jar med öpp­n­ingsser­ven och slu­tar med match­bollen. Men mel­lan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skil­jer sig radikalt i spel­stil, bak­grund, poli­tiska åsik­ter, ras och förhål­lande till livet.
Mäster­sty­cket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encoun­ters with the Arch­druid som först pub­licer­ades i New Yorker, som många av McPhees tex­ter.
Brower var en mil­i­tant, kom­pro­miss­lös försvarare av den amerikan­ska vild­marken. Han slogs hela sitt liv mot alle­handa exploatörer.
McPhee byg­ger sin bok på tre långa batal­jer mel­lan Brower och per­soner som hatar allt han står för, till exem­pel geolo­gen Charles Park som hela sitt liv exploat­erat gru­vfyn­digheter varhelst de dykt upp.
En van­lig reporter hade antagli­gen först inter­vjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemen­sam veck­olång camp­ing i ett vild­mark­som­råde i staten Wash­ing­ton.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gru­vfyn­digheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kom­mer argu­menteran­det igång och de båda eld­själarna förser sam­tidigt McPhee med ”writer´s gold”: dia­log.
Struk­tur är inte ett mön­ster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur mate­ri­alet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts mate­r­ial som behöver sam­las in.”
Hochschilds essä John McPhee and the arch­druid i Nie­man Sto­ry­board var särskilt trevlig att läsa efter­som denna blogg också föror­dar ingen­jörskonst i skri­van­det – men också arkitek­tur: Grun­den– Bärande väg­gar – Byg­g­ste­nar och Heminredning.