VAD SKA MAN göra åt den där sura missnöjda kritikern som hela tiden finns inom en? Aldrig nöjd. Är framme och petar i texten redan när den skrivs. Ifrågasätter och trycker ner.
Sneglar ständigt på hur bra andra arbetar och skriver. “Det där skulle aldrig du klara.” Klagar inte bara på den egna förmågan utan ständigt också på yttre omständigheter: deskens idiotiska idéer, datorkrångel, folk som inte svarar, de där anteckningarna som försvann, det beska kaffet, tjatiga kolleger, klockjäveln som går för fort, den trasiga tvättmaskinen.
Hur står man emot tvivlet på den egna förmågan? Det som man absolut inte vill visa, den kompetenta fasaden måste hållas uppe till varje pris. Vad gör man trots decennier i yrket plötsligt tycker att man beter sig som en amatör?
Dags att kalla in Anti-Jante. Dags för lite egna klappar på axeln, för lite egenuppmuntran, för lite självberöm, dags för lite skryt.
När sa du “Det här gjorde jag fan ta mig jävligt bra!” till dig själv senast? Jag lyckades få ihop den där texten till slut i alla fall. Jag fixade den där nyheten till webben, bara på en halvtimme.
Jag räddade jobbet. Jag hittade en bättre vinkel. Jag hörde under intervjun att det var något skumt. Jag hade lite tur som fick den där nyheten, men det var fan ta mig min nyhetsnäsa och min erfarenhet som luktade mig dit. Jag fick ihop alla tre grejerna och de var välskrivna också. Jag gav mig inte. Jag höll deadline. Jag upptäckte felet som ingen annan såg. Jag fixade det. Jag är en duktig journalist.
När sa du senast till dig själv: “Det här gjorde jag fan ta mig jävligt bra!”
Category Archives: Coachning
Hur man coachar en Carola-reporter
EN GÅNG VAR jag i Borgholm för att bevaka Victoriadagen. Under eftermiddagens repetition kom Carola upp på scenen och såg allt annat än skärpt ut. Hon kom av sig, sjöng fel, visste inte var hon skulle stå. Man undrade hur detta skulle gå.
På kvällen var det något annat. Carola kom in och satte allt perfekt. Ett under av proffsighet. Hon lät sig inte ens påverkas av att en klack gick av mitt i låten.
Så fungerar en del reportrar också. De är ofokuserade i början men skärper sig när deadline närmar sig. De kan öka farten när det behövs. Och är duktiga på att parera oväntade händelser.
Sedan finns det andra som är väldigt fokuserade och kreativa när jobbet diskuteras men trögare när det ska göras.
Bra coacher studerar sina medarbetare. Alla är olika. Alla ska behandlas olika.
Här är något att tänka på som coach.
- Reportrar arbetar på olika sätt, med olika hastighet. Acceptera det. Behandla varje reporter som en självständig individ.
- Använd tiden rätt. Det finns långsamma reportrar som alltid lämnar bra texter — låt dem hållas. Ägna tiden åt de andra för att hjälpa dem att arbeta effektivare.
- Den unge reportern har ofta orealistiska förväntningar på sitt eget skrivande och tappar lätt självförtroendet. Jobba långsiktigt, förbättra en sak i taget.
- Den äldre erfarne reportern är kanske den som behöver mest hjälp. De kan vara mer osäkra än nybörjare. Ge dem motstånd, bråka med dem. Ge dem nya spännande utmaningar.
- Lär den unge, påminn den erfarne.
- Motivera inte bara kritiken, utan även det som är bra.
- Uppmuntra kompisläsning. Tjata på medarbetarna att de skall hjälpas åt, läsa varandras texter och vara frikostiga med synpunkter. Understryk att kritiken måste vara hjälpande, seriös och uppriktig. Kritisera din grannes text så som du vill att hon skall kritisera din. Uppmuntra textkritik över avdelningsgränserna.
- Tänk på att en reporter som egentligen borde sitta och skriva men i stället hämta kaffe, köper godis, tömmer sin papperslåda eller städar sitt skrivbord i själva verket arbetar — förbereder sig mentalt eller till och med skriver artikeln i huvudet. Ett sådant beteende är ganska vanligt och inget att oroa sig över.
- Försök dock att skilja detta från dåliga skrivvanor som påverkar slutresultatet. Försök att hitta reporterns styrkor och svagheter. En långsam skrivare bör komma igång med ett utkast tidigare, en som skriver grå texter bör arbeta med att få ner lite mer detaljer i anteckningsblocket, en snabbskrivare bör läras att redigera sin egen text.
- Uppmuntra nytänkande och dem som vågar ta ut svängarna. En bra reporter tar chanser ibland. Men säg stopp när de exploaterar en idé ett varv för mycket.
- Var uppmärksam på skrivtrötthet. Låt reportrar byta jobb en tid eller vara med i skrivprojekt över avdelningsgränserna. Skapa små tillfälliga team med gemensam uppgift.
- En reporter som kört fast: fråga var i processen som det körde ihop sig. Gå tillbaka och se om det är något i arbetsmetoden som orsakat stoppet.
- Att översätta tankar till skrift är ingen envägsprocess. Det händer något när vi börjar skriva. Vi måste hela tiden vara beredda på att göra omvärderingar. Varje moment i skrivprocessen får återverkningar på något redan skrivet eller på det som kommer att skrivas.
Långcoaching/mentorskap syftar till att skapa en positiv relation med reportern som skall hjälpa båda att växa med uppgiften. Det är inte dagens texter som står på dagordningen utan de som kommer att skrivas om en månad, om ett år.
Läs också om coach-fixare.
Är du en coach eller bara en fixare?
DET SOM TILL vardags kallas coachning på redaktionerna är bara halva jobbet. Ordentlig coachning är inte att fixa till en text, det är att arbeta långsiktigt för att göra reportern till en bättre skribent.
Man skulle kunna uttrycka det så här: Coachning handlar inte om att granska den färdiga artikeln, utan att granska arbetsmetoden.
“Coach” betyder tränare på engelska. Ingen fotbollstränare nöjer sig med att gå igenom den redan spelade matchen, de har mer långsiktiga mål.
Det är givetvis viktigt som reporter att få sin text läst och kritiskt granskad. Men en effektiv arbetsledare går in tidigare i processen och coachar under arbetet, inte bara när texten är färdig.
Konsten är att ställa bra frågor till reportern för att få denne att upptäcka storyn/nyheten och hur den bäst presenteras i text. Som skrivare djupt inne i sin research tappar man ofta den objektiva blicken.
Hörde en gång om en arbetsledare på en amerikansk tidning som hade två fotsulor målade på golvet vid desken. Där skulle alla reportrar som kom in från ett jobb ställa sig och berätta vad de hade med sig hem.
Det gäller för coachen att känna sina spelare. Alla arbetar på olika sätt, alla ska behandlas individuellt.
Sätt er ner och prata skrivande i största allmänhet, inte bara när en text har lämnats.
Kartlägg reportrarna. Ett förslag till upplägg: snack om rollen — svagheter/styrkor — snabb/långsam — kända problem — analys av arbetsprocessen — summering — uppföljning.
Boken Coaching Writers av Roy Peter Clark och Don Fry är, eller borde åtminstone vara, en bibel för den som har till uppgift att coacha reportrar. Mitt exemplar är från 1992 men den har säkert kommit i senare upplagor.
Clark/Fry skriver bland annat om att vara en coach eller bara en som fixar till texter.
Här är något att fundera på som arbetsledare:
- Är du en coach eller en fixare?
- En coach utvecklar reportern — Fixaren får in artikeln i tidningen.
- En coach följer reportern genom hela processen — Fixaren plöjer texten strax innan deadline.
- En coach bygger upp reporterns självförtroende — Fixaren undergräver den.
- En coach bygger på reporterns styrka — Fixaren hittar fel.
- En coach förenar sig med reportern — Fixaren ökar avståndet.
- En coach uppmuntrar risktagande — Fixaren lutar sig mot konventionen.
- En coach frågar och lyssnar — Fixaren pekar med pinnen.
Mer coachningråd följer.