Twitter och andra korttexter

Ny bok för kortskrivare

EN HOLLYWOODREPORTER gjorde en gång en inter­vju med Cary Grant men hade und­vikit den känsliga frå­gan om hans ålder. Redak­tören beor­drade honom att ta reda på det. Reportern tordes inte ringa utan skick­ade ett telegram: “How old Cary Grant?”. Han fick snabbt svar: “Old Cary Grant fine. How are you?“
Telegram­språket var kort­fat­tat efter­som man fick betala för varje bok­stav. Ett slags föregån­gare till dagens twit­ter.
I sin nya bok “How to write short. Word crafts for fast times” ger den amerikanske skriv­coachen Roy Peter Clark åtskil­liga exem­pel på kort­skri­vande. Och fram­förallt på hur effek­tivt det kan vara: Shake­speares sonet­ter, Mar­tin Luther Kings I have a dream, Fader vår, reklam­slo­gans. Tusen ord kan säga mer än en bild.
Att skriva kort är svårare än att skriva långt. Det är en gam­mal san­ning som jag tror de flesta jour­nal­is­ter kan skriva under på. Det är gan­ska ovan­ligt att man blir upp­manad att skriva lite län­gre.
Clark iden­ti­fierar två slags skri­vare när det gäller korta tex­ter: the putter-inners och the taker-outers.
De förra skriver först långt och kor­tar sedan. De tar bort det som inte hör till tex­tens fokus. De skriver tweets på 260 tecken, stryker ner till 140.
The taker-outers kor­tar medan de skriver. De tar bort det som inte är fokus redan under tiden. Se skriver tweets på 100 tecken och läg­ger eventuellt till 40.
Att tänka kort redan från bör­jan är naturligtvis inte så dumt. Själv hör jag defin­i­tivt till den första kat­e­gorin. Jag skriver alltid för långt. Alltid. Men med­vetet. Om tex­ten ska vara 6.000 tecken kan jag skriva det dub­bla först och sedan gå till­baka och stryka ner.
Jag skriver siffran på textläng­den sist, stryker och skriver dit en ny siffra. Ofta får jag hålla på åtskil­liga gånger innan det är klart. (Är dock irrit­erad på Word som visar antalet ord och inte tecken när man skriver och har heller inte funk­tio­nen att man kan få läng­den där markören är.)
När jag strukit så mycket det bara går ham­nar jag alltid på plus 500–800 tecken. Det slår aldrig fel.
Då åter­står två alter­na­tiv: anti­n­gen skära sig själv in på bara benen eller lägga över en del av tex­ten i fakataruta eller bild­text (alltid lurar det någon redak­tör).
När man har bråt­tom går det naturligtvis inte att skriva med­vetet för långt. Då hand­lar det om fokus redan från bör­jan, att ha tex­ten i huvudet innan man bör­jar skriva.
Eller som det rådet Roy Peter Clark ger: Börja så nära slutet som möjligt.

Det kan räcka med lite opak

ATT REDOVISA SINA käl­lor är en hörn­sten i all jour­nal­is­tik. Det sker lätt i en nyhet­sar­tikel. Läsaren vill veta var vi fått uppgifterna ifrån och även veta vad vi inte lyck­ats ta reda på. Helt enkelt få en redovis­ning av gräns­lan­det där kun­skapen vilar på mer osäker grund.
Men om man skriver ett berät­tande reportage blir det luri­gare. Källre­dovis­ning kan fak­tiskt vara en fiende till den spän­nande och fascinerande his­to­ria vi ska berätta och som man vill att läsaren ska dras in och försjunka i.
Här vill skriben­ten inte avbryta den illu­sio­nen genom att plöt­sligt träda fram och berätta torra fakta om käl­lor. Detta är en del av den norske medieforskaren Jo Bech-Karlsens kri­tik av den amerikan­ska for­men av nar­ra­tive writ­ing (se de två senaste blog­g­posterna nedan).
Det vill säga tex­ter där skriben­ten göm­mer sig på lit­terärt manér och är den all­ve­tande berättaren. Det helt igenom lit­terära reportaget är en säll­syn­thet i Sverige, det nor­mala är en bland­form med lit­terära grepp och tra­di­tionella jour­nal­is­tiska passager.

I USA ÄR DET desto van­li­gare och Bech-Karlsens kri­tik finns även där. Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute jäm­för skriben­tens grepp om läsaren med en illu­sion­ists magiska trick. Det blir min­dre illu­soriskt om pub­liken ser speglarna och de tunna linorna.
För­fattaren har som magik­ern ska­pat en illu­sion, ljuset släcks ner, ridån viker åt sidan, strålka­staren träf­far sce­nen och vi för­fly­t­tas till en annan plats, en annan tid.
Verk­ty­gen vi lånar från den skön­lit­terära lådan kan givetvis använ­das till att skapa illu­sioner, pre­cis som i en roman eller i en film. Ing­mar Bergman talade om hur lätt det var att manip­ulera biop­ub­liken. Om man påstår att det är ett land­skap utan­för fön­stret så tror åskå­darna det, trots att det är en kuliss.
Denna effekt ska­pas av detal­jer, scener, tids­för­fly­t­tningar, när­varo alla lånade rekvisita från den där lådan.
För­må­gan att hitta på his­to­rier som om de var sanna är lika gam­mal som män­niskan. Men det är en sak att hitta på och en annan att bygga sin his­to­ria på fakta.
Roy Peter Clark cit­erar den amerikanske reportern Tom French som menar att det är ett tuf­fare hantverk att ta råma­te­ri­alet från det vardagliga livet, en kid­napp­n­ing i Boston eller en explo­sion i en kemisk fab­rik i Texas, och göra det till en berät­telse som ger läsarna en empatisk upplevelse.
Här lig­ger också det stora ans­varet på reportern. Lit­terära grepp och estetiska övervä­gan­den kan aldrig ha företräde över det jour­nal­is­tiska sanningskravet.

MEN DET BEHÖVER inte betyda att dessa står i kon­flikt med varan­dra. Hur ska man då göra om man vill ha flyt i his­to­rien utan väg­bu­lor i form av källre­dogörelser?
Man kan ha en redak­tionell kom­men­tar intill som talar om vad innehål­let byg­ger på. Eller tilläg­gs­de­lar på webben.
Och var­för skulle inte en tid­ning kunna använda sig av fot­noter ibland? Till exem­pel i som­liga grä­vande reportage som kräver en lång redogörelse med mängder av fakta kanske det skulle passa med en not­sam­ling i slutet. Fot­noterna ger sto­ryn mer trans­parens och byg­ger tro­värdighet och auk­toritet.
Allt berät­tande hand­lar om tro­värdighet. Ibland kan man acceptera en berät­telse som den är utan att behöva bry sig om alla källde­tal­jer. Man behöver inte se reportern, det kan räcka med att man vet att det finns någon där bakom draperiet. Någon som visat att det finns tro­värdighet bakom orden.
Med rätt känsla kan reportern visa att berät­telsen är rel­e­vant och sann utan att dämpa läsarens inlevelse i sto­ryn.
Jag har hit­tat ordet opak i mitt gamla tum­made syn­onymlexikon från 1979. Tex­ten ska vara opakisk, lite svagt ljus och mjölkig, där man kan man se ljuset skina igenom.
Det kan kort sagt räcka med lite opak i tex­ten.
För övrigt byg­ger detta inlägg på Jo Bech-Karlsens bok Åpen eller skjult, Roy Peter Clarks nyli­gen pub­licer­ade blog­gin­lägg samt en del egna fun­deringar.
Det blev inget avk­lin­gande vack­ert slut. Men en gan­ska god transparens.

Är du en coach eller bara en fixare?

DET SOM TILL vardags kallas coach­n­ing på redak­tion­erna är bara halva job­bet. Ordentlig coach­n­ing är inte att fixa till en text, det är att arbeta långsik­tigt för att göra reportern till en bät­tre skribent.
Man skulle kunna uttrycka det så här: Coach­n­ing hand­lar inte om att granska den färdiga artikeln, utan att granska arbetsme­to­den.
“Coach” bety­der tränare på engel­ska. Ingen fot­boll­stränare nöjer sig med att gå igenom den redan spelade matchen, de har mer långsik­tiga mål.
Det är givetvis vik­tigt som reporter att få sin text läst och kri­tiskt granskad. Men en effek­tiv arbet­sledare går in tidi­gare i processen och coachar under arbetet, inte bara när tex­ten är färdig.
Kon­sten är att ställa bra frå­gor till reportern för att få denne att upp­täcka storyn/nyheten och hur den bäst pre­sen­teras i text. Som skri­vare djupt inne i sin research tap­par man ofta den objek­tiva blicken.
Hörde en gång om en arbet­sledare på en amerikansk tid­ning som hade två fot­su­lor målade på gol­vet vid desken. Där skulle alla repor­trar som kom in från ett jobb ställa sig och berätta vad de hade med sig hem.
Det gäller för coachen att känna sina spelare. Alla arbe­tar på olika sätt, alla ska behand­las indi­vidu­ellt.
Sätt er ner och prata skri­vande i största allmän­het, inte bara när en text har läm­nats.
Kartlägg repor­trarna. Ett förslag till upplägg: snack om rollen — svagheter/styrkor — snabb/långsam — kända prob­lem — analys av arbet­sprocessen — sum­mer­ing — uppföljn­ing.
Boken Coach­ing Writ­ers av Roy Peter Clark och Don Fry är, eller borde åtmin­stone vara, en bibel för den som har till uppgift att coacha repor­trar. Mitt exem­plar är från 1992 men den har säk­ert kom­mit i senare upplagor.
Clark/Fry skriver bland annat om att vara en coach eller bara en som fixar till tex­ter.
Här är något att fun­dera på som arbetsledare:

  • Är du en coach eller en fixare?
  • En coach utveck­lar reportern — Fixaren får in artikeln i tidningen.
  • En coach föl­jer reportern genom hela processen — Fixaren plö­jer tex­ten strax innan deadline.
  • En coach byg­ger upp reporterns självförtroende — Fixaren under­gräver den.
  • En coach byg­ger på reporterns styrka — Fixaren hit­tar fel.
  • En coach före­nar sig med reportern — Fixaren ökar avståndet.
  • En coach upp­muntrar risk­ta­gande — Fixaren lutar sig mot konventionen.
  • En coach frå­gar och lyssnar — Fixaren pekar med pin­nen.
    Mer coach­n­ingråd följer.

Den nyttiga abstraktionsstegen

EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kul­tur­sida som hand­lade om hur man över­sät­ter poesi från dan­ska till sven­ska. Det var säk­ert ett intres­sant ämne, prob­lemet var bara att det inte fanns ett enda exem­pel i hela tex­ten.
Man ville läsa om prob­le­men med just de och de raderna och hur man ska över­sätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teo­retisk förk­lar­ing till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gån­gen hörde begrep­pet ”abstrak­tion­sste­gen” på en föreläs­ning av Roy Peter Clark  under en kon­fer­ens om Nar­ra­tive writ­ing på Har­vard.
Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute har tagit upp begrep­pet som en del i jour­nal­is­tiskt skri­vande. Han kallar abstrak­tion­sste­gen för en av de mest använd­bara mod­ellerna för skri­vande som någon­sin upp­fun­nits.
Det var den amerikanske skriben­ten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begrep­pet ”The Lad­der of abstrac­tion” i sin bok Lan­guage in Action, redan 1940.
Abstrak­tion­sste­gen låter som en väldigt kom­plicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en gan­ska enkel mod­ell som innehåller ett vik­tigt tänkande i allt skri­vande. Högst upp på ste­gen finns det abstrakta och längst ner det fak­tiska. Ned­erde­len står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blod­fläckarna, den stinkande tub­sockan, den blöta akter­tam­pen, skift­ny­ck­eln och pärl­hals­ban­det. Det appellerar till känslor.
Högst upp på ste­gen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som fri­het, demokrati, jäm­likhet, inte­gra­tion. Ord som strä­var efter en högre mening, som appellerar till intellek­tet.
Diskus­sioner enbart på den högre nivån är ofta inte kon­struk­tiva, de leder runt i cirk­lar efter­som delt­a­garna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med fri­het?
De behöver föst kliva ner för att konkre­tis­era.
Felet med DN:s kul­tur­ar­tikel var att för­fattaren enbart befann sig överst på abstrak­tion­sste­gen. Goda skriben­ter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på ste­gen säger: ”Ge exem­pel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad bety­der detta? Ge sam­man­hang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tid­ning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra tim­mar lång hjärt­trans­plan­ta­tion.”
Ordet ”hjärta” är på ste­gens bot­ten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på ste­gen. Sådana rörelser uppåt ste­gen ska­par ett lyft till en högre alti­tud.
En varn­ing bör utfär­das för ste­gens mittdel. Här finns det lud­diga: byråkrat­språk, teknokratut­tryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som veder­börande, förhan­den­varande, prob­lematik, häl­sokom­mu­nikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skriben­ten antagli­gen fast i mit­ten på ste­gen.
Vi använ­der ofta abstrak­tion­sste­gen i nyhet­srap­por­terin­gen. När vi till exem­pel skriver om en skat­te­höjn­ing och har en inter­vju med en drab­bad män­niska som ”case” (hem­ska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det jour­nal­is­tiska arbetet måste sitta i ryg­gmär­gen.
Frå­gan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kom­mer att handla om.

SPRÅKBRÅK: En skrivcoach i fickan

KÖRT FAST? Hit­tar inte vinkeln? Inga idéer? Kolla mobilen. Nu finns appen ”Help! For Writ­ers”.
Det är Poyn­ter Insti­tute som lanserar en snab­b­coach­ing i mobil­form. Den byg­ger på Roy Peter Clarks bok med samma namn. I appen (15 kr) kan man dessu­tom höra honom ge peptalk.
De van­li­gaste prob­le­men delas in i fem nivåer, enligt skrivprocessen, start, research, hitta fokus, börja skriva och tex­tredi­g­era.
Varje nivå har fyra-fem ingån­gar som ger 7–8 olika svar. Lite irriterande är det att samma svar dyker upp innan alla visats. Man tror att det är slut, men det finns fler.
Det finns även länkar till Poyn­ters livechat­tar om olika skrivprob­lem.
På frå­gan ”Jag vet inte när jag är klar med min research” lyder ett av svaren: ”När du inser att du har tre gånger så mycket som du behöver. Bra repor­trar sam­lar mycket mer än de behöver, men det är inte detta som gör dem bra. Det är deras för­måga att välja det bästa ur det insam­lade mate­ri­alet.”
Hit­tar inte fokus: ”Min­imera ämnet. Skriv inte om utbild­ning, men om en skola, ett klass­rum, en stu­dent. Tänk på fokus tidigt i processen.”
– Bra skri­vande kan verka som magi, säger Clark. Men när du stud­erar de bästa skriben­terna, ser du att de föl­jer ett antal steg, strate­gier som alla kan lära sig något av.