SPRÅKBRÅK: Jätte-jätte-fin-fint

OFTA LÄSER MAN ATT något inträf­fat “första gån­gen någon­sin”. Antagli­gen för att rik­tigt bet­ona att det inte bara är första gån­gen utan även någon­sin.
Men om det hänt för första gån­gen kan det då ha hänt förut? Troligtvis inte.
Man kan sjunga “Den första gång jag såg dig…” men det tillför knap­past något att sjunga “Den första gång jag såg dig någon­sin”.
Språket är fullt av onödiga ord. Det finns en slags förstärkn­ingssjuka. Det räcker inte med att säga “bra”, inte “jät­te­bra” heller. Om man verk­li­gen menar vad man säger så bör det vara “jätte-jätte bra”.
För den som vill att det inte ska råda någon som helst tvekan kan säga “jätte-jätte-jätte bra”. Eller “jät­te­bäst någon­sin” kanske.
Men då infinner sig det förstärkn­ings­fenomenet att det plöt­sligt låter starkare att gå till­baka till den ursprung­liga frasen. “Jag tyckte fil­men var bra” blir ett tyn­gre state­ment än “Jag tyckte fil­men var jätte-jätte bra”.

OM MAN AVSLUTAR varje mobil­sam­tal med sin part­ner med “Hejdå-älskar-dig” blir inte effek­ten den­samma om man efter tret­tio år plöt­sligt säger “Jag älskar dig!”.
Fast det skulle förstås mista effek­ten om man sa: “Jag älskar dig jätte-jätte mycket, fak­tiskt. Ärligt alltså”. Då känns det mer som att per­so­nen des­perat försöker prata ner en lögn­de­tek­tor.
I bästa fall får man svaret: “Sko­jar du? Är det sant? Älskar på rik­tigt alltså? Wow! Awe­some”.
Det där sista är ett ord som amerikanare har bör­jat göd­sla sitt tal med. Det bety­der häftigt, fan­tastiskt. Jag har till och med hört sven­ska barn säga “Det är åsom”.

DET FINNS ETT annat uttryck som numera dyker upp, påfal­lande ofta bland radio och tv-meteorologer.
“Och nu får vi veta hur vädret blir.“
“Det stäm­mer bra det.“
Det låter lite lill­gam­malt. Men det är å andra sidan en atti­tyd som idag är på modet. Lyssna på Carl Bildt.
I dessa OS-tider får vi höra en slags förstärkn­ing som förekom­mer i sportvärlden. När Kalla tog sin första sil­ver­medalj förra veckan kom en annan sven­ska på en nion­de­plats. Men på sport­språk heter det “en fin-fin nion­de­plats”. Sven­skar brukar vara bra på fin-fina insatser.
För övrigt är jag antagli­gen den ende någon­sin som ännu inte sett tv-reklamen för Zla­tan. Som tydli­gen Volvo betalat.

Pub­licerat i GP 14/2 2014

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *