En krönikas melodi

Den sjun­gande krönikören.

I SÖNDAGENS God­mor­gon, världen intro­duc­er­ade Ulrika Knut­son en ny genre: den sjun­gande krönikan. Den hade inslag av både skillingtryck och Bell­man.
Det var ett gott grepp. En krönikör måste bjuda på sig själv. Det lig­ger i själva krönikans kärna att för­fattaren är per­son­lig.
Ulrika Knut­son kan gen­ren. Här några andra exem­pel från samma radio­pro­gram.
1) För några år sedan berät­tade hon om ett besök i Bask­ien, när hon råkade hamna på en restau­rang där ett bröl­lop skulle firas. Hon drogs in i fes­ten och det var livligt och trevligt.
Först efteråt fick hon reda på att säll­skapet till­hörde den ter­rorstäm­plade organ­i­sa­tio­nen ETA. Skrat­tet fast­nade i halsen och nu kom hon in på det som var hennes egentliga ämne, ter­ror­ism.
Detta är ett van­ligt och mycket tack­samt grepp i krönike­bran­schen: man utgår från någon per­son­lig hän­delse som för vidare in i ett större ämne.
2) Under Knutby-rättegången beskrev Ulrika Knut­son för­sam­lin­gen i den lilla byn utifrån tak­mål­ningarna i Knutby medeltid­skyrka, där Kristi brud är avbil­dad. (Att jag sedan stal idén till en egen krönika kan väl vara för­låtet.)
Bra grepp: bege sig bort från hän­delser­nas cen­trum för att få per­spek­tiv.
3) I sep­tem­ber tog Knut­son upp det då aktuella ämnet om Lars Vilks besök på en rasistkon­fer­ens i New York. Men hon stan­nade inte bara där, hon vidgade ämnet till andra lik­nande aktuella hän­delser: den för­fal­skade enkro­nan med kun­gasatir och nal­larna över Vit­ryssland.
Inte nog med detta, hon gav även per­spek­tiv bakåt till andra kon­tro­ver­siella konstnärs-personer som Dan Wol­gers och Lars Hillers­berg och hans tid­ning Puss.
Bra grepp: en skick­lig krönikör kom­menterar inte bara en aktuell hän­delse utan ser också tren­der och ger sam­man­hang och per­spek­tiv.
Allt detta och mer där­till behärskar krönikör­sproff­set Ulrika Knut­son. Hon vet dessu­tom att en bra krönika ska det sjunga om.

Knutby som ljudillustration

Hur lät skot­ten i Knutby?

HUR BESKRIVER MAN ljud i text? Här finns stort utrymme för kreativitet. Man kan skriva att spår­vagnen gniss­lar i kur­van eller att den sjunger eller skär eller kla­gar eller något annat.
Det kan vara ett gnirk i en båt­förtöjn­ing eller ett rrrrrrrrrr från en spin­nande katt. Intres­sant är att läsa beskrivn­ing av fågel­läten, till exem­pel att en ormvråk skriker kiä-kiä eller att en nattskärra låter som en symaskin. Ibland behöver man inte ens beskriva ljudet. Om ni läser menin­gen: Hon ledde ut hästen på den sten­satta går­den, upp­står magi. Man hör hov­k­lap­pret! Eller hur?
Ett intres­sant ljud­fall upp­stod under Knutby-rättegången i Upp­sala tingsrätt 2004. En dag skulle rät­ten göra syn i mordvil­lan. Om ni minns pås­tod pas­torn att han inte hörde skot­ten mot sin hus­tru trots att han låg i rum­met bred­vid.
En krim­i­nalin­spek­tör stod i mor­drum­met och avlos­sade ett skott, med en lik­nande revolver som barn­flickan haft, ner i en hink fylld med sand.
Nor­malt har radio och tv alltid en fördel när det gäller ljudåter­givn­ing. Men inte här. Det är svårt att exakt återge hur högt ett ljud upp­fat­tas.
De skri­vande repor­trarna hade nu samma möj­lighet att beskriva för läsarna hur skot­tet upplevdes. Hur skrev de?
Sven­ska Dag­bladet: ”som en åskknall”.
Expressen: ”som en dörr som smälls igen hårt.”
TT: anger deci­bel­nivån (106,7 – 108,3) och uppger att det även utan­för vil­lan hördes en dov knall.
Dagens Nyheter och Sydsven­skan: ingen beskrivn­ing.
Afton­bladet: Peter Kad­ham­mar skrev ”…smäl­larna är höga men inte så höga att man studsar till”, sam­tidigt prob­lema­tis­er­ade han provskjut­nin­gen genom att påpeka att den gjordes mitt på dagen med mycket folk run­tomkring. När mordet skedde var det natt. Afton­bladet hade också en decibel-grafik där ljudet från revolver­skot­ten jäm­fördes med en rock­kon­sert.
Göteborgs-Posten: det lät som när en ungslucka smäller igen ”i samma rum”.
Min favorit är nog den senare som min kol­lega Anne Johans­son skrev. Det är ett ljud som är dovt men sam­tidigt smäl­lande och man får en förn­im­melse av hur högt det var och därmed också hur låg tro­värdighet pas­torn hade i det här fallet.