Placera orden med känsla

Bör vara välplac­erad — den också.

HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i sty­cken kan vara skill­naden på en stark och en svag text.
Den här menin­gen till exem­pel: ”Han kas­tade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träf­fade mig med en sten”.
Genom att i den senare plac­era det cen­trala ordet ”sten” sist får läsaren näs­tan känslan av att själv bli träf­fad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effek­ten av ord och meningar. Har man bra citat i anteck­n­ings­blocket ska de också tas om hand väl.
Om man väl­jer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att före­dra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slu­tack­o­rdet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Lån­garedsmor­den slu­tar jag inte:
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. 
– Det är en häl­sning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess bud­skap.
Utan: Lån­garedsmor­den.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argu­mentet, följt av det sva­gaste och avs­luta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tid­ning­s­tex­ter också eller åtmin­stone följa regeln att lägga det sva­gaste i mit­ten.
Inte:
Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade berät­tar: — Det var fruk­tans­värt att se. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Bät­tre:
– Det var fruk­tans­värt att se, säger Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Unge­fär som när man spelar ten­nis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bät­tre om den är välplacerad.