Tag Archives: retorik

Konsten att skriva som en apa

Posted on by — No Comments ↓

Skriv­ideal.

NIKLAS EKDAL INLEDDE en gång en rap­port i DN från Davos så här:

”Vilken var Coca Colas bästa reklamkam­panj förra året? Ska man tro vd:n Neville Isdell var det några videok­lipp på Youtube. Inspir­erade av två nör­dar i lab­o­ra­to­rie­rockar slängde mas­sor av ung­do­mar brustablet­ter i Coca Light-flaskor, med intres­sant resul­tat.
Före­ta­gen har tap­pat kon­trollen över sina varumärken. I en Youtube-värld kan vad som helst hända, och gör det också.
För­lorad kon­troll är det under­lig­gande temat för Värld­sekonomiskt forum i Davos.”

Han klät­trade på abstrak­tion­sste­gen. Ni vet, skriv­mod­ellen där det konkreta är därnere och det abstrakta däruppe. Repetera gärna med tidi­gare blog­g­post: Här.
Från Coca Colan längst ner på ste­gen rör han sig uppåt och ger exem­plet en högre mening med det mer abstrakta, varumärken och värld­sekonomiska styrmekanis­mer.
På abstrak­tion­sste­gen för man sig från det konkreta till det abstrakta — eller tvär­tom, enligt mod­ellen: 1) kos­san Mu 2) boskap 3) jord­bruk 4) ekonomi.
Det abstrakta kräver exem­pel och det konkreta kräver sammanhang.

VISSA FASTNAR på en bestämd nivå, hög eller låg. Vi har alla träf­fat på per­soner som pratar och pratar utan att någon gång dra en generell slut­sats av vad de pratar om. ”Och då sa han… och då sa jag… och då sa hon om henne… och det var pre­cis vad jag sa till honom.“
Eller ett resere­portage som beskriver detal­jer om ankom­st­tid, avre­setid, menyer, priser, om hotell­sän­gen var hård eller mjuk och så vidare.
Rab­b­landet av fakta utan att ha för­må­gan att sätta ihop dem till en gen­er­alis­er­ing som ger dem någon mening. Sådana tex­ter läm­nar läsaren med en korg full av infor­ma­tion utan anvis­ningar om vad man ska göra med den.

ANDRA BEFINNER sig uppe i det blå där det karak­täris­tiska är vagheten, tvety­digheten och totala meningslösheter. De jagar runt i ver­bala cirk­lar, de för­lorar för­må­gan att knyta an till det konkreta. Det blir sam­man­hang losskas­tade från sina förtöjningar (exem­plen).
Man blir irrit­erad för per­so­nen berät­tar inte vad den talar om och var­för det är rel­e­vant för mig.
Det är ett sätt att tänka som man måste vara på vakt mot: det som aldrig läm­nar de högre ver­bala abstrak­tio­nen, det som aldrig pekar nedåt till lägre nivåer av abstrak­tion. Som aldrig ger konkreta exem­pel.
Även om man talar om principer kan det vara bra att förk­lara vad man talar om. Att använda ste­gen är att elim­in­era en massa non­sen­sprat. Någon på en hög abstrak­tion­snivå som kan ge ref­er­enser till lägre nivåer, pratar inte bara, han säger något.
En tredje kat­e­gori är de som sit­ter fast halvvägs uppe på ste­gen. Då kan läsaren varken se eller förstå.
Den som lanser­ade abstrak­tion­sste­gen i boken Lan­guage in action 1940 var S I Hayakawa. Han skriver: ”Den intres­sante för­fattaren, den infor­ma­tive talaren, den pre­cise tänkaren och den för­nuftiga män­niskan manövr­erar inom alla nivåer på abstrak­tion­sste­gen, rör sig snabbt och ele­gant och på ett ord­nat sätt från det högre till det lägre, från det lägre till det högre, med sin­nen så smidiga och skick­liga och vackra som apor i ett träd.”

Placera orden med känsla

Posted on by — No Comments ↓

Bör vara välplac­erad — den också.

HUR MAN PLACERAR ord i meningar och meningar i sty­cken kan vara skill­naden på en stark och en svag text.
Den här menin­gen till exem­pel: ”Han kas­tade en sten på mig”, har inte samma effekt som den här: ”Han träf­fade mig med en sten”.
Genom att i den senare plac­era det cen­trala ordet ”sten” sist får läsaren näs­tan känslan av att själv bli träf­fad — med en sten.
Man ska alltid söka efter den allra bästa effek­ten av ord och meningar. Har man bra citat i anteck­n­ings­blocket ska de också tas om hand väl.
Om man väl­jer att sluta ett reportage med ett citat (vilket inte alltid är att före­dra) så tänk på vilka ord det är som ska klinga i slu­tack­o­rdet.
Det är inte ”, säger han” eller ”, säger hon” och inte ens ”, säger hen.” Det är orden i citatet som ska klinga.
I mitt reportage om Lån­garedsmor­den slu­tar jag inte:
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. 
– Det är en häl­sning till oss från Inger, säger Kjell som förstått dess bud­skap.
Utan: Lån­garedsmor­den.
Inom retoriken finns en 2–3-1-regel, alltså att börja med det näst bästa argu­mentet, följt av det sva­gaste och avs­luta med det bästa. Så kan man tänka när man skriver tid­ning­s­tex­ter också eller åtmin­stone följa regeln att lägga det sva­gaste i mit­ten.
Inte:
Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade berät­tar: — Det var fruk­tans­värt att se. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Bät­tre:
– Det var fruk­tans­värt att se, säger Anna Ander­s­son som kom gående ned­för Stor­gatan när explo­sio­nen inträf­fade. Jag såg elds­flam­mor slå ut från fön­stret.
Det är tyvärr inte bara att skriva på, man måste tänka lite också. Unge­fär som när man spelar ten­nis, det är bra om man får bollen över nätet men det är bät­tre om den är välplacerad.

Den nyttiga abstraktionsstegen

Posted on by — No Comments ↓

EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kul­tur­sida som hand­lade om hur man över­sät­ter poesi från dan­ska till sven­ska. Det var säk­ert ett intres­sant ämne, prob­lemet var bara att det inte fanns ett enda exem­pel i hela tex­ten.
Man ville läsa om prob­le­men med just de och de raderna och hur man ska över­sätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teo­retisk förk­lar­ing till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gån­gen hörde begrep­pet ”abstrak­tion­sste­gen” på en föreläs­ning av Roy Peter Clark  under en kon­fer­ens om Nar­ra­tive writ­ing på Har­vard.
Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute har tagit upp begrep­pet som en del i jour­nal­is­tiskt skri­vande. Han kallar abstrak­tion­sste­gen för en av de mest använd­bara mod­ellerna för skri­vande som någon­sin upp­fun­nits.
Det var den amerikanske skriben­ten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begrep­pet ”The Lad­der of abstrac­tion” i sin bok Lan­guage in Action, redan 1940.
Abstrak­tion­sste­gen låter som en väldigt kom­plicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en gan­ska enkel mod­ell som innehåller ett vik­tigt tänkande i allt skri­vande. Högst upp på ste­gen finns det abstrakta och längst ner det fak­tiska. Ned­erde­len står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blod­fläckarna, den stinkande tub­sockan, den blöta akter­tam­pen, skift­ny­ck­eln och pärl­hals­ban­det. Det appellerar till känslor.
Högst upp på ste­gen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som fri­het, demokrati, jäm­likhet, inte­gra­tion. Ord som strä­var efter en högre mening, som appellerar till intellek­tet.
Diskus­sioner enbart på den högre nivån är ofta inte kon­struk­tiva, de leder runt i cirk­lar efter­som delt­a­garna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med fri­het?
De behöver föst kliva ner för att konkre­tis­era.
Felet med DN:s kul­tur­ar­tikel var att för­fattaren enbart befann sig överst på abstrak­tion­sste­gen. Goda skriben­ter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på ste­gen säger: ”Ge exem­pel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad bety­der detta? Ge sam­man­hang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tid­ning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra tim­mar lång hjärt­trans­plan­ta­tion.”
Ordet ”hjärta” är på ste­gens bot­ten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på ste­gen. Sådana rörelser uppåt ste­gen ska­par ett lyft till en högre alti­tud.
En varn­ing bör utfär­das för ste­gens mittdel. Här finns det lud­diga: byråkrat­språk, teknokratut­tryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som veder­börande, förhan­den­varande, prob­lematik, häl­sokom­mu­nikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skriben­ten antagli­gen fast i mit­ten på ste­gen.
Vi använ­der ofta abstrak­tion­sste­gen i nyhet­srap­por­terin­gen. När vi till exem­pel skriver om en skat­te­höjn­ing och har en inter­vju med en drab­bad män­niska som ”case” (hem­ska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det jour­nal­is­tiska arbetet måste sitta i ryg­gmär­gen.
Frå­gan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kom­mer att handla om.