Långaredsmorden

 

Sårat Lån­gared söker svar

Den 19 okto­ber i fjol mör­dades lant­brukar­paret Torgny och Inger Antby på sin gård Mjönäs utan­för Alingsås. Det var ett osed­van­ligt bru­talt dåd som för­satte hela byn Lån­gared i ett trauma. I mor­gon bör­jar rät­tegån­gen mot de två pol­ska män som är mis­stänkta för mor­den. I den 2.000 sidor långa polisutred­nin­gen finns inget avgörande bevis. Det blir ett kom­plicerat indiciemål.

HAN STOPPAR gräsklipp­mask­i­nen mel­lan två gravar och tar av hörsel­sky­d­den.
– Jodå, jag kände Torgny, säger han och petar upp kepsen en bit i pan­nan. Torgny stan­nade alltid och prata lite. Det är rys­ligt det som hänt och har påverkat hela byg­den. Det var en kvinna häromda­gen som sa till mig att “det var bra att du var här, jag vågar inte gå på kyrkogår­den ensam län­gre”.
Kyrk­vak­t­mästaren Gert Johans­son har just varit uppe vid Torgnys och Ingers två enkla kors. Graven lig­ger längst ut mot vägen. På andra sidan sto­jar bar­nen på skol­går­den. Han har lagt på ny jord och ord­nat med blom­morna, Inger skötte alltid sina väx­ter väl. Hon blev 71 år, Torgny 69.
I trevägsko­rset i Lån­gared lig­ger kyrkan, skolan, busshållplat­sen och Albert Hall, sam­lingslokalen för alla föreningar som Albert i Loo lade grund­plåten till.
På kyrkogårdsstaketet sit­ter ett anslag om ett före­drag i mis­sion­skyrkan på tors­dag om en resa till barn­hem­met i Ukraina.
Näst intill alla i byn är kyrk­liga och sam­man­håll­nin­gen är stor. Den som park­erar här och låser bilen kom­mer från stan, brukar man säga. Men sedan i hös­tas är det fler som låser om sig och det sägs att larm­försäl­jare haft strå­lande tider.
Går­den med adressen Mjönäsvä­gen 12, där Torgny och Inger bodde, är fort­farande, sju månader efter mor­den, delvis avspär­rad av polisen.
Föru­tom fågel­sån­gen är det tyst kring husen, ladus­valor sveper förbi mel­lan byg­gnaderna och åkern där Torgnys kor brukade beta är igen­vuxen av smör­blom­mor, maskrosor och ängs­gräs.
Även det min­dre gula huset på går­den som en polsk familj hyrde är igenbommat.

MJÖNÄS ÄR EN famil­jegård sedan flera gen­er­a­tioner. Torgny var äldst i en syskon­skara på fem. Pap­pan var riks­dags­man och ville att bar­nen skulle stud­era. Men Torgny ville bli bonde. Han fick en egen kalv när han var nio och till läraren som enträget bad pojken med det fina läshu­vudet att söka till real­skolan i Alingsås sa han: ”Jag ska ha mitt läroverk i lagårn”.
1963 gifte han sig med Inger och de bodde hela livet på den älskade går­den. De var hemma mycket, hade ingen tv, satt och pus­s­lade till­sam­mans och gick och lade sig efter väder­lek­srap­porten klockan 21.50.
Ingen har ett ont ord att säga om dem: glada, gen­erösa, trygga, pål­itliga, såg gott i alla män­niskor, talade aldrig illa om någon och Torgny kla­gade inte ens på vädret.
De hyrde alltid ut det gula huset till per­soner som var i behov av en bostad. På min­nesstun­den i kyrkan steg en ung okänd kvinna fram och vit­tnade om hur Inger och Torgny tagit hand om hennes familj när de var fly­k­tin­gar utan uppe­håll­still­stånd. “De var så snälla, de var så snälla”, upprepade hon.
Dagen innan Inger dog gav hon grann­flickan en dock­klän­ning som hon hade stickat.
Torgny älskade sitt dragspel. På som­markväl­larna hördes hans toner när han satt på veran­dan och spelade. Han var ofta ute och under­höll på ålder­domshem och i kyrkor. I ladugår­den sjöng han alltid för korna.

OM DETTA VARIT en van­lig okto­ber­mor­gon så hade den lik­nat alla andra morgnar. Torgny brukade gå upp vid halv­sex och ta en kopp kaffe och en smörgås innan han gick ut till ladugår­den. Det är inte många steg mel­lan bon­ing­shuset och ladugår­den men till­räck­ligt för att höstluften ska kän­nas i näsan.
Torgny bör­jade med att lägga ut foder på mat­bor­det och släppte sedan in korna och låste fast dem i grindarna. Han kände vär­men från de flåsande krea­turen.
Efter­som mjölk­bilen hade varit där kvällen innan gick han in i det trånga mjölkrum­met, tog en hink med var­m­vat­ten och lite diskmedel som han gjorde ren tanken med. Rän­norna bakom korna ren­sades, sedan gjorde han i ord­ning mjölk­mask­in­erna och bör­jade mjölka. När det var klart gav han kalvarna och kvig­orna foder. Sedan gick Torgny in för att själv äta frukost.
I kök­sen­trén tog han av sig de svarta stövlarna, hängde upp sin blå over­all med det bruna läder­bäl­tet och gick in i strum­plästen.
Då var klockan runt halv nio och Inger hade varit uppe en timme och hade gröten klar. De åt frukost, läste lite i bibeln och bad.
När Inger plock­ade undan frukosten tog Torgny igen sig en stund på sän­gen i köket. Efter­som det var ons­dag för­beredde Inger råmjölkspannkakan som hon alltid hade med sig när hon åkte in till gemen­skap­sträf­fen i pingstkyrkan i Alingsås klockan tre. Hennes kalv­dans var ett av pris­erna i lot­teriet, ”högsta vin­sten” ansåg alla.
Men det här var ingen van­lig okto­ber­mor­gon. Ingers råmjölk för­blev stående i sin bunke i köket och Torgny kom aldrig till­baka från ladugår­den.
Den här okto­ber­mor­gonen hade de mörkaste krafter man kan föreställa sig anlänt till den gud­fruk­tiga går­den i Lån­gareds by.
Vi vet inte vad som hände, annat än att det var ful­lkom­ligt ovän­tat och overk­ligt.
Klockan tio i två kom Astrid och Ebbe för att hämta Torgny och hans dragspel. De skulle åka till äldreboen­det Bjärkegår­den i Solle­brunn.
Torgny, som brukade vara punk­t­ligheten själv, kom inte ut. De klev ur bilen och knack­ade på dör­ren till bon­ing­shuset. Inget svar. Kon­stigt, kanske var han kvar i ladugår­den.
Därinne vid dör­ren till mjölkrum­met hit­tades Torgny i en blod­pöl lika stor som hans kropp. Hän­der och föt­ter var bundna och runt munnen satt gul tejp. Han hade slag­its ihjäl med ett till­hygge.
Famil­jen som hyrde det gula huset hade också kom­mit ut för att leta efter Torgny. När ambu­lansen kom bör­jade det störtregna och alla trängde ihop sig i garaget.
Två poliser gick in i huset. De fann Inger i sin säng på mage, strypt, kvävd, hän­der bak­bundna och med en kudde fast­te­j­pad över hela ansiktet.

DAGEN EFTER SKINER solen och går­den är belä­grad av polis­bi­lar, repor­trar och fotografer. Helikop­trar flad­drar i den kalla okto­ber­luften.
De närm­sta grannarna hissar flag­gan på halv stång. Lån­gared befinner sig i chock­till­stånd.
Polisen säger inte mycket men redan samma kväll griper de två män mis­stänkta för mor­den. Anled­nin­gen är ett upphit­tat mobilkort i sko­gen intill går­den.
Men redan efter ett par dagar släpps män­nen. Polisen har nu ett nytt spår. En kvinna i Lån­gared har sett två svartk­lädda män med en sil­ver­fär­gad Mit­subishi Space Wagon på en liten skogsväg nära Antbys hus, både på sönda­gen och månda­gen. Hon anteck­nade reg­istreringsnum­ret.
Bilen leder till en polsk hantverkare som job­bat i Göte­borg. Han och en arbet­skam­rat har åkt med bilen till Polen, samma dag som mordet. De häk­tas i sin från­varo.
Sam­tidigt blir tre per­soner i den pol­ska familj som bor hos Antby mis­stänkta för sky­d­dande av brottsling.
Den 19 decem­ber är det häk­t­nings­förhan­dlin­gar i Alingsås tingsrätt. Massme­diein­tres­set är stort när de två polack­erna förs in i tingsrät­ten via trädgår­den på bak­si­dan.
Den ene är 34 år och den andre 40. De kom­mer från samma stad i Polen och det är inte första gån­gen de sit­ter i pol­is­förhör.
Två per­soner i den pol­ska famil­jen ska också häk­tas, åkla­garen har höjt mis­stankegraden till med­hjälp. Men rät­ten god­kän­ner inte bevis­nin­gen och de släpps.
Själva häv­dar de sin oskuld. De har haft ett gott förhål­lande till paret Antby. Mis­stankarna mot dem är nu avskrivna.
Den häk­tade 34 årin­gen var arbet­skam­rat till man­nen i famil­jen och hade varit hos dem en helg i sep­tem­ber.
De mord­mis­stänkta är också åta­lade för grovt rån. Ett kas­sas­kåp som stod i Torgnys lilla kon­tor är borta. Ingen av de anhöriga tror att det fanns några värde­saker i skåpet. Bara gamla han­dlin­gar och en slak­t­mask.
Däre­mot låg det 9.840 kro­nor i Torgnys kava­j­ficka. Kvällen innan hade han varit i Berg­stena pingstkyrka och som van­ligt tagit hand om insam­lin­gen till ett mis­sion­sar­bete. Pen­garna låg kvar i kava­jen. Och nyck­eln till kas­sas­kåpet hängde i kökets nyck­el­skåp.
I ett skogsparti i närheten av går­den hit­tades en attachéväska som troli­gen också stulits från kon­toret. Den var öpp­nad och innehöll en bunt reg­n­våta noter. Överst låg ”Nu är det sär­lareg­nets tid” ur sång­bo­ken Bar­na­tro och Pärleport.

NÄR RÄTTEGÅNGEN bör­jar i mor­gon kom­mer Inger och Torgnys fyra döt­trar att när­vara. Kjell Antby, yngre bror till Torgny, tänker vara med.
– Det känns bra att den kom­mer igång. Vi har alla vän­tat, säger han.
Men han är orolig för att de inte kom­mer att få några svar. Han tänker mycket på går­den som lig­ger så vack­ert med utsikt över sjön Anten.
– Det är marken där jag har så lyck­liga barn­domsmin­nen, nu har ond­skan kom­mit dit och skän­dat den. Ingen ska behöva lämna jorde­livet på det sät­tet.
Huset har varit avspär­rat i sju månader och i fön­stren kan han se hur blom­morna viss­nat en efter en. Men mön­jelil­jan blom­mar i röd-gult. Kjell förstår dess bud­skap.
– Det är en häl­sning till oss från Inger.

 Sven­ska Dag­bladet 3 juni 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *