Att komma bakom pappfiguren

EN JOURNALISTISK genre som vuxit de senaste åren är porträt­tet. Idag finns det i mor­gon­tid­ningar, kväll­stid­ningar, veck­o­press och mag­a­sin.
Över­allt långa porträtt av, i de allra flesta fall, redan kända per­soner. Det är mer säl­lan man får läsa något intres­sant om en per­son man aldrig hört talas om förut (däre­mot en hel del oin­tres­sant om per­soner man aldrig hört talas om förut, dessa som tid­nin­gen tror är kända, pop-up-kändisar som råkat vara med i något reality-sammanhang på tv som bara en bråkdel av befolknin­gen sett men som tid­ningsredak­törer tror är “kändisar” efter­som de inte tycks ha upp­täckt att antalet tv-kanaler sedan många år är fler än en, som det var i min ung­dom då per­soner blev verk­liga kändisar bara av att ha varit med på ett hörn i Hylands hörna, de flesta av dessa pop-up-kändisar är också glömda inom tre månader — trots porträt­ten).
Många porträtt man läser är täm­li­gen oin­tres­santa oavsett kändis­skap. Det beror ofta på att man inte får veta något nytt om per­so­nen. Eller den kände för­fattaren eller artis­ten som just fått sin nya bok/cd total­så­gad av kri­tik­erna, så nämns inte detta med ett ord i den oblig­a­toriska inter­vjun. Det ska vara trevligt.
Förr hette det inter­vju, nu säger man porträtt och det är inte alla som insett att därmed har rib­ban omedel­bart höjts. Ett porträtt förvän­tas gå dju­pare och ge läsaren en större närhet­skänsla till per­so­nen ifråga.
Verk­liga kändisar är som roll­fig­urer i en film eller roman. Men hur är de i verk­ligheten? Om det nu är det som är det intres­santa, för det mesta brukar det vara mer spän­nande att höra deras tankar om sitt jobb (eller det ovän­tade fritids-intresset) än att de älskar spin­ning­pas­set på gymet.
Ett sätt att skriva mer spän­nande porträtt tror jag är att göra en bredare research och tala med per­soner som stött på inter­vjuof­fret i ett tidi­gare liv. Men det är inte alla redak­törer som tillåter den tiden för reportern. Jo, det är fritt fram men de vill inte betala för det.
Nu blir det de oblig­a­toriska tre närstående som ska lovsjunga den inter­vjuade. Det är lika tråkigt som de där doku­men­tär­porträt­ten (oftast amerikan­ska) i tv som enbart består av inklippta hyll­ningar av kolleger/släktingar. Bor­ing var ordet.
Man kan lära av skön­lit­ter­a­turen. Stephen King skriver i sin bok On writ­ing om sina onda roman­fig­urer. Han försöker få dessa så van­liga som möjligt. Då blir de verk­liga och inte klichéer och vi iden­ti­fierar vi oss med dem och först då blir per­so­nen verk­ligt skräm­mande.
Åter till den gamla san­nin­gen: Beskriv hur män­niskor är genom att berätta vad de gör. Tala inte själv om hur de är, låt läsaren förstå. King: “If I have to tell you, I lose”.
Kort sagt, det hand­lar om att försöka komma förbi den endi­men­sionella kändisen och i stäl­let göra per­so­nen levande. Vem är det som döl­jer sig bakom papp­fig­uren?
Lättare sagt än gjort. Men om man lyckas kan det bli skräm­mande bra.

 

Begränsningens konst

EFTER MÅNGA ÅRS  skri­vande kan det dyka upp en känsla av att man skriver i samma manér som alltid, ibland känns det som om man skrev en par­odi på sig själv. Vissa favoritord och for­mu­leringar återkom­mer allt­för ofta, sät­tet att dispon­era en text är det­samma och man skriver alltid för långt.
Man blir helt enkelt lite trött på själv.
Vad göra? Sluta skriva går ju bara inte. Däre­mot kan man utmana sig själv, försöka tänka nytt, ge sig själv andra ramar att hålla sig inom.
En gång skulle jag skriva en inter­vjuserie. Då gjorde jag en stram mall för alla tex­ter. Unge­fär så här:

  • En fast längd på tex­ten (stenhårt).
  • En fast längd på ingressen (stenhårt).
  • Den första femt­ede­len av tex­ten skulle vara mitt per­son­liga mini­porträtt av den intervjuade.
  • Det bästa citatet skulle komma i tredje utgån­gen efter ingressen.
  • Resten skulle vara en fråga/svar-intervju med en så bra sam­tal­ston som möjligt.
  • Bild­tex­ten skulle innehålla nya uppgifter.
  • Fak­taruta med stan­dard­is­erat innehåll.

Det kanske låter trist med ett så mal­lat for­mat men det är en stor utman­ing och fak­tiskt en god hjälp. Just per­son­in­ter­vjuer är ju ofta mal­lade. Jag blir dock irrit­erad när sådana här mal­lar blir slappa i kan­ten och bör­jar svaja.
Mal­lat är mal­lat och det ska hål­las. Sten­hårt.
En annan gång skulle jag inter­vjua en poli­tiker och bestämde mig för att det skulle vara utan prat­mi­nus. Inte ett enda skulle få förekomma.
Är det något man kan bli trött på så är det alla dessa pratminus-artiklar. Det pratas och pratas och reportern slänger bara in några sam­mankny­tande meningar innan nästa prat­mi­nus kom­mer. Talk­ing heads.
Det kräver mer av reportern att skriva mer med egna ord och spara prat­mi­nusen till de verk­ligt vassa citaten. Det är också ett sätt att utveckla en egen stil. Fler egna ord, färre andras ger en per­son­li­gare text.
Nåväl, jag genom­förde min inter­vju och det var inte en enda läsare som ringde och kla­gade på att det sak­nades prat­mi­nus.
Sådana små utmaningar kan man ge till sig själv när man bör­jar stelna till.
Den prat­mi­nus­fria inter­vjun finns här.

 

Att skapa berättelser

UTTRYCKET ”berät­tande jour­nal­is­tik” används allt oftare. Vi ska skapa berät­telser för läsarna. Här hand­lar det dock inte alltid om text, mer om att berätta med grafik och bilder. Det är som att det inte slagit pol­i­cy­makarna på redak­tion­erna att det fak­tiskt också går att berätta med ord.
Det ena utes­luter inte det andra, men för mig som skri­vande jour­nal­ist är det naturligtvis tex­ten jag tänker på. Nar­ra­tive writ­ing har länge varit ett stort ämne inom amerikansk press och det har skriv­its åtskil­liga hyll­me­ter i ämnet.
Om vi nu ändå slår ett slag för den berät­tande tex­ten är det två saker som man bör tänka på.
1: Välj rätt his­to­ria – eller berätta his­to­rien på rätt sätt.
2: Använd rätt verk­tyg – detta ska inte bli en artikel utan något som kräver ett delvis annat sätt att arbeta på.
Ett grävjobb kanske pas­sar bät­tre att skriva i artikelform som en rak redovis­ning av de fakta man fått fram. Det kan bli spän­nande läs­ning ändå.
Eller också kan man fun­dera på om det man vill få fram kan berät­tas genom en inblandad per­son eller med hjälp av en sym­bol som kan vara motorn som dri­ver berät­telsen framåt.
Ska man skriva en berät­telse krävs att man redan från bör­jan är med­veten om att man behöver mer än hårda fakta.
Det hand­lar inte bara om vem, vad, när, var? Utan också: var­för och hur? Frå­gor som ger berät­telser.
Var­för gjorde du så? Hur kän­des det att…?
Och frå­gor som ger detal­jer till berät­telsen: Vad hade du på dig? Hände något mer sedan? Hur var vädret?
Man kan också ställa frå­gor till sin reportageidé: Vad är det över­gri­pande temat? Vad är den under­lig­gande, större berät­telsen? Vad är prob­lemet? Vem är huvud­per­so­nen? Vilka är nyck­elscenerna?
Man behöver inte vara en Hem­ing­way för att skriva reportage. Kom ihåg: Reportaget är en arbetsmetod.

Förhandla alltid om off record

IBLAND SÄGER NÅGON som blivit inter­vjuad av en jour­nal­ist på tele­fon: “Jag vis­ste inte att det var en inter­vju”. Pre­sen­terar man sig som jour­nal­ist behöver man inte särskilt påpeka att detta är en inter­vju, annat än om man ringer upp någon som man kan mis­stänka aldrig talat med medier förut.
Ett besläk­tat prob­lem är när någon, och nu talar vi defin­i­tivt om per­soner som är vana att bli inter­vjuade, vill prata “off record” eller säger “det här får du inte skriva”.
Utgångspunk­ten för en inter­vju är från bör­jan att allt som sägs kan jag använda så länge inget annat är överen­skom­met.
Om någon vill tala “off record” är det vik­tigt att göra klart vad detta bety­der. Van­ligtvis bety­der det att jag får använda det sagda utan att knyta det till inter­vju­per­so­nen, samma som vid en anonym källa.
Jag kan alltså inte cit­era per­so­nen men det sagda kan använ­das för att få det bekräf­tat på annat håll. Dock med för­sik­tighet så att inter­vju­per­so­nen inte röjs.
Men inter­vju­per­so­nen kanske har den upp­fat­tnin­gen att infor­ma­tio­nen inte får använ­das alls. Där­för bör man ta en snabb förhan­dling om vad “off record” innebär. Och även ställa frå­gan var­för detta skall vara off record. Väldigt ofta är det fak­tiskt svårt att förstå.
Notera “OR” i anteck­ningarna (om anteck­ningar tillåts, annars lägg ner pen­nan och kop­pla på super­min­net). Försök att snabbt få ut inter­vju­per­so­nen “on record” igen. Så lite som möjligt av inter­vjun ska vara off record, men vägra inte lyssna.
I slutet på inter­vjun kan det vara bra att fråga om det är okej att använda något som var off record. Börja med något oförar­g­ligt, fort­sätt sedan med något lite bät­tre och så vidare.
Det kan vara så att per­so­nen ville prata off record på grund av att ni inte träf­fats förut. I slutet av inter­vjun kanske förtroen­det stärkts.
Ett annat sätt är att skicka manus för läs­ning med off record-citaten med. Den som är ful talar inte om det.
Alltså, allt­ing är on the record så länge ni inte kom­mit överens om något annat. Off record bör alltid förhandlas.

Rensa bland pratminusen!

JAG HAR HÖRT repor­trar säga att ett prat­mi­nus måste vara orda­grant åter­givet. Då tänker jag att de måste anti­n­gen ha ett extremt gott minne, vara hejare på att anteckna snabbt (och sam­tidigt läs­ligt) eller alltid använda band­spelare, även när det är bråt­tom.
För hur kan de annars cit­era orda­grant? Till saken hör att de ändå måste redi­g­era i citaten. Det går inte att skriva exakt vad folk säger med alla “öh… äääh…som sagt var…vad heter det.…“
Och hur gör de om svaret läm­nas på engel­ska? Det måste över­sät­tas, men även ett sven­skt svar kanske måste över­sät­tas för att göra det begripligt för läsaren.
De flesta håller nog med om att prat­mi­nus inte behöver vara något exakt citat och man kan till och med lägga ihop två svar till ett.
Men en inter­vjuad per­son ska kunna känna igen sig i ett prat­mi­nus, även om det inte var just de exakta orden i den exakta ord­nin­gen. Sedan hän­der det förstås att folk vill dementera trots att de inte är fel­cit­er­ade, men det är en annan femma.
Om man vill mark­era att det var pre­cis så här per­so­nen sa, så läg­ger man ett exakt citat inom citat­tecken. Prat­mi­nus och citat­tecken ger olika sig­naler till läsaren.

DET SVÅRA ÄR inte att skriva vad de säger, det svåra är att få dem att säga något bra. Det finns förvisso mus­s­lor och sådana som inte kan prata i full­ständiga meningar men om det är magra citat i anteck­n­ings­bo­ken är det oftare reporterns eget fel. Kvaliteten på prat­mi­nusen hänger på vilka frå­gor som ställs.
Det går dock att för­bät­tra dem redan under inter­vjun. Fråga: “Vad var det du sa? Jag förstod inte rik­tigt. Vad du säger är alltså…“
Ibland kan ett utta­lande vara helt fan­tastiskt, roligt, spän­nande, träff­säk­ert. Men när man bör­jar skriva upp­täcker man att det inte har något med ämnet att göra.
Ett van­ligt och fullt förståeligt fel är att på något sätt, en P3-övergång eller någon annan krys­tad for­mu­ler­ing, ändå försöka få med citatet. Här måste man vara hård. Ställ frå­gan “Vad hand­lar det här om?” Pas­sar inte prat­mi­nuset så: Adios!
Det går kanske att spara till en annan gång. Som någon sa: “Vilken idiot som helst kan plocka bort en dålig rad ur en dikt, det krävs ett rik­tigt proffs att plocka bort en bra rad.”

VID STÖRRE JOBB har man ofta pratat med många per­soner. De kan lätt bli för många i en text. Man vill ju inte att läsaren ska drab­bas av någon namnkat­a­log à la Dostojevskij-romaner. Ju kortare text desto färre per­soner.
Jag brukar göra en cast­ing: vilka ska få vara med? Två, tre sty­cken kanske. De andras uppgifter kan vara med utan prat­mi­nus.
Detta är vik­tigt att bestämma innan man skriver. När man väl plockat in en per­son i tex­ten är det svårare att göra sig av med den.
Jag skulle rek­om­mendera så få per­soner som möjligt. Det är allde­les för många som får säga för mycket i tid­ningarna. En text blir generellt bät­tre om den inte bara byg­ger på prat­mi­nus.
Jag vill inte enbart läsa vad trä­narna tyckte om matchen, jag villl ha en analys av sportreportern.