MAN BOKAR IN EN intervju med en person och när man kommer dit sitter fem till runt bordet: “Ja, vi är ju flera som jobbat med det här, så jag tänkte att de också kunde vara med”.
Intervjusituationer med flera personer har vi alla råkat ut för. Inget fel med flera källor, men då vill man helst välja själv.
Hur gör man då? Ja, det är väl bara att snällt sätta sig ner vid bordet och börja ett samtal. Vill man ha kvar sin huvudperson finns möjligheten att prata separat efteråt.
Men med fem-sex runt bordet uppstår anteckningsproblem (för att inte tala om röstproblem vid bandinspelning).
Jag brukar börja med att skriva upp namnen. Det är dock svårt att snabbt lära sig vem som är vem, därför ritar jag små symboler i anteckningsblocket framför citatet. Någon kanske har glasögon, någon liknar ett utropstecken, någon har ovanligt stor näsa (noga dock att inte visa sina anteckningar). Då kommer man inte hem med en massa citat utan att veta vem som sa vad.
Därefter kommer problemet med pratminus. Det är ganska hopplöst att ha fem personer att citera i texten, plus eventuellt fler som man pratat med på annat håll.
Man får välja ut två eller skriva lite allmänt: “bland personalen finns uppfattningen” eller “flera anställda säger”. Eller helt enkelt “runt samtalsbordet kommer det fram att…“
I mitt reportage om flytten av textilfabriken i Skene till Estland, prövade jag ett grepp att förvandla intervjuer med flera personer till en enda kollektiv röst:
Det var ingen vanlig dag.
Så nära begravning man kan komma, sa någon. Nu var det allvar. Nu skulle det ske. Och här har man gått och slitit. Axlar, rygg och höfter, maskinerna repareras men inte vi … det verkade ju gå bra för fabriken. Inte hade man räknat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska flyttas till Estland! Till Krenholmfabriken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad händer nu? Vem vill ha en gammal utsliten textilarbetare? Vad kan man göra åt åldern? Skönhetsoperation? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gammal … nej, det är för lätt att flytta fabriker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkurrensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Krenholm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kommer att sakna är gemenskapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbetsgivarens beslut den här dagen, men det fanns också en bitterhet, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbetarna i Narva, men för företaget.
Jag tror det funkar. Det viktiga är att inte ha för många personer i texten. Då blir det rörigt. Gör en casting: vilka ska namnges?
Prata med många , men citera få.
