När det är många kring bordet…

MAN BOKAR IN EN inter­vju med en per­son och när man kom­mer dit sit­ter fem till runt bor­det: “Ja, vi är ju flera som job­bat med det här, så jag tänkte att de också kunde vara med”.
Inter­vjusi­t­u­a­tioner med flera per­soner har vi alla råkat ut för. Inget fel med flera käl­lor, men då vill man helst välja själv.
Hur gör man då? Ja, det är väl bara att snällt sätta sig ner vid bor­det och börja ett sam­tal. Vill man ha kvar sin huvud­per­son finns möj­ligheten att prata sep­a­rat efteråt.
Men med fem-sex runt bor­det upp­står anteck­n­ing­sprob­lem (för att inte tala om röst­prob­lem vid bandin­spel­ning).
Jag brukar börja med att skriva upp nam­nen. Det är dock svårt att snabbt lära sig vem som är vem, där­för ritar jag små sym­boler i anteck­n­ings­blocket fram­för citatet. Någon kanske har glasö­gon, någon lik­nar ett utrop­stecken, någon har ovan­ligt stor näsa (noga dock att inte visa sina anteck­ningar). Då kom­mer man inte hem med en massa citat utan att veta vem som sa vad.
Därefter kom­mer prob­lemet med prat­mi­nus. Det är gan­ska hop­plöst att ha fem per­soner att cit­era i tex­ten, plus eventuellt fler som man pratat med på annat håll.
Man får välja ut två eller skriva lite allmänt: “bland per­son­alen finns upp­fat­tnin­gen” eller “flera anställda säger”. Eller helt enkelt “runt sam­tals­bor­det kom­mer det fram att…“
I mitt reportage om fly­t­ten av tex­til­fab­riken i Skene till Est­land, prö­vade jag ett grepp att för­vandla inter­vjuer med flera per­soner till en enda kollek­tiv röst:

Det var ingen van­lig dag.
Så nära begravn­ing man kan komma, sa någon. Nu var det all­var. Nu skulle det ske. Och här har man gått och sli­tit. Axlar, rygg och höfter, mask­in­erna repar­eras men inte vi … det verkade ju gå bra för fab­riken. Inte hade man räk­nat med det här. Vi fick beskedet att ”det ska gå flera år till”. Tre veckor senare var det stopp … halv två var vi kallade till möte. Det var en chock. Allt ska fly­t­tas till Est­land! Till Kren­holm­fab­riken i Narva. Det kom många tankar. Förra varslet tänkte man att nästa gång är det vår tur. Men man kunde ju inte tro att det skulle gå så snabbt … vad hän­der nu? Vem vill ha en gam­mal utsliten tex­ti­lar­betare? Vad kan man göra åt åldern? Skön­het­sop­er­a­tion? Här kanske man är bland de yngsta men där ute är man gam­mal … nej, det är för lätt att fly­tta fab­riker i Sverige. Det är som en trend. Allt måste österut! Fast konkur­rensen är skithård förstås, kanske gick det inte att göra på annat sätt … de säger att Kren­holm håller samma kvalitet som vi. Kanske just nu när de kör med våran tråd. Men sedan? Man tvivlar … det man kom­mer att sakna är gemen­skapen. Vi blir skingrade … det är det värsta.
Det fanns förståelse för arbets­gi­varens beslut den här dagen, men det fanns också en bit­ter­het, en lagrad ilska: – Jag önskar att det går dåligt för Borås Wäfveri, inte för arbe­tarna i Narva, men för företaget.

Jag tror det funkar. Det vik­tiga är att inte ha för många per­soner i tex­ten. Då blir det rörigt. Gör en cast­ing: vilka ska nam­nges?
Prata med många , men cit­era få.

Förhandla alltid om off record

IBLAND SÄGER NÅGON som blivit inter­vjuad av en jour­nal­ist på tele­fon: “Jag vis­ste inte att det var en inter­vju”. Pre­sen­terar man sig som jour­nal­ist behöver man inte särskilt påpeka att detta är en inter­vju, annat än om man ringer upp någon som man kan mis­stänka aldrig talat med medier förut.
Ett besläk­tat prob­lem är när någon, och nu talar vi defin­i­tivt om per­soner som är vana att bli inter­vjuade, vill prata “off record” eller säger “det här får du inte skriva”.
Utgångspunk­ten för en inter­vju är från bör­jan att allt som sägs kan jag använda så länge inget annat är överen­skom­met.
Om någon vill tala “off record” är det vik­tigt att göra klart vad detta bety­der. Van­ligtvis bety­der det att jag får använda det sagda utan att knyta det till inter­vju­per­so­nen, samma som vid en anonym källa.
Jag kan alltså inte cit­era per­so­nen men det sagda kan använ­das för att få det bekräf­tat på annat håll. Dock med för­sik­tighet så att inter­vju­per­so­nen inte röjs.
Men inter­vju­per­so­nen kanske har den upp­fat­tnin­gen att infor­ma­tio­nen inte får använ­das alls. Där­för bör man ta en snabb förhan­dling om vad “off record” innebär. Och även ställa frå­gan var­för detta skall vara off record. Väldigt ofta är det fak­tiskt svårt att förstå.
Notera “OR” i anteck­ningarna (om anteck­ningar tillåts, annars lägg ner pen­nan och kop­pla på super­min­net). Försök att snabbt få ut inter­vju­per­so­nen “on record” igen. Så lite som möjligt av inter­vjun ska vara off record, men vägra inte lyssna.
I slutet på inter­vjun kan det vara bra att fråga om det är okej att använda något som var off record. Börja med något oförar­g­ligt, fort­sätt sedan med något lite bät­tre och så vidare.
Det kan vara så att per­so­nen ville prata off record på grund av att ni inte träf­fats förut. I slutet av inter­vjun kanske förtroen­det stärkts.
Ett annat sätt är att skicka manus för läs­ning med off record-citaten med. Den som är ful talar inte om det.
Alltså, allt­ing är on the record så länge ni inte kom­mit överens om något annat. Off record bör alltid förhandlas.

Den förgrymmade bandspelaren

Kun­gen som frös­vann (Bild: kungahuset.se)

JAG HAR GENOM åren väldigt säl­lan använt band­spelare vid inter­vjuer. Med mitt förhål­lande till teknik har det varit svårt att kop­pla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobil­tele­fo­nen. Fast jag glöm­mer ofta bort denna utmärkta researchap­pa­rat. Man kan anteckna miljöer och män­niskor med bilder, man kan lagra ljud­miljöer och prat, man kan googla ute på fäl­tet.
Senast jag använde en gam­mal hed­erlig band­spelare var när vi fick en exk­lu­siv inter­vju med kun­gen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelv­fal­let” och de där svä­vande svaren i det blå.
Inter­vjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela inter­vjun från ban­det.
Jag job­bade kväll och det var lugnt. Satte igång ban­det och bör­jade skriva. Efter ett tag ringde tele­fo­nen och jag stängde snabbt av band­spelaren och sva­rade.
Det hand­lade om någon vat­ten­läcka som jag fick sticka emel­lan med. Nattchefen stack in huvudet och reson­er­ade lite om läckan.
Jag öpp­nade ett nytt doku­ment och bör­jade skriva en kort nyhet­s­text. Efter en stund upp­fat­tade jag i vän­ster ögonvrå något som rörde sig. Band­spelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvun­net? Jag spo­lade till­baka och hörde: mig själv prata i tele­fo­nen om en vat­ten­läcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knat­tret från tan­gent­bor­det — länge, länge.
Jag hade hun­nit en bit in i kun­gain­ter­vjun när min nya inspel­ning star­tade, just den mest intres­santa delen var för­lorad.
Mina anteck­ningar var brist­fäl­liga för jag hade beslu­tat mig för att lita till band­spelaren.
Jag skyn­dade mig att ringa fotografen Mag­nus Sund­berg för att reka­pit­ulera vad kun­gen hade sagt.
Det blev givetvis en inter­vju i tid­nin­gen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kun­nat bli (antagli­gen hade den inte blivit så mycket bät­tre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot band­spelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bät­tre följd­frå­gor.
Band­spelaren kan även stjäla mas­sor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stäl­let för att skriva.
Dessu­tom lockar den till fler och mer pratiga prat­mi­nus och det är aldrig till fördel för läs­barhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid inter­vjuer där man kan mis­stänka att det kan bli vik­tigt att ha bevis för vad som sagts. Där­för har ofta poten­tater med sig en med band­spelare utrustad pressekreter­are.
Jag såg ingen annan band­spelare än min under kun­gain­ter­vjun, men fotograf Sund­berg tyckte sig ha sett något mikro­fon­mis­stänkt i golvlam­pan bred­vid oss.
Jag ringde fak­tiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspel­ning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kun­gen kanske hade raderat den av misstag.

De dumma frågornas lov

ETT AV DE BÄSTA inter­vju­tipsen som finns är att ställa så kallade dumma frå­gor. Tänk att ni sit­ter på en presskon­fer­ens och inte rik­tigt fat­tar de där ekonomiska resone­man­gen som någon expert drar igenom. Men ni vill inte rik­tigt avs­löja er okun­skap. Så är det någon kol­lega som ställer den där för­lösande frå­gan: ”Men hur menar du? Kan du förk­lara lite bät­tre?”
Det var fler som inte förstod.
En gång var jag inne i Hal­land­sås­tun­neln för ett reportage. På väg ut fun­der­ade jag på hur de bär sig åt när de bor­rar från två håll för att inte missa varan­dra, så att den ena tun­neln ham­nar ovan­för eller bred­vid den andra.
Jag ställde denna ”dumma fråga” till infor­matören och fick ett jät­tein­tres­sant svar. Det visade sig att det fanns ett helt team vars enda uppgift var att göra sådana beräkningar. Ett bra upp­slag!
Jag brukar kalla ”dumma frå­gor” för grundläg­gande frå­gor, alltså: Hur gör ni egentli­gen? Var­för då? Hur vet du det?
Ofta blir det väldigt intres­santa svar.
Här ett annat exem­pel från min förre kol­lega på GP Ulf Johan­son som en gång inter­vjuade en blåsare i Göteborgs-symfonikerna.
Behöver man gå på gym och träna för att orka med två och en halv timma Stravin­skij?
- Ja, det behövs, skrat­tar Kjell. Stråkarna till exem­pel har det tungt med sina instru­ment. Och man måste värma upp ordentligt.
- Man blir både fysiskt och psykiskt trött. Man måste sitta och räkna hela tiden, och så har man en liten ton­plutt ”popp” som man ska peta in.
Lyd ett gott råd: ställ så många dumma frå­gor ni kan!