ÄR DU DEN VASSASTE kniven i redaktionslådan? Inte? I så fall bör du först titta efter hur många knivar du har i din egen låda.
Tänk på ditt eget kök. Hur många knivar har du där? Åtta? Tio? Tolv?
Du kanske har köpt ett helt set, i stället för att välja ut några få bra. I köket behöver man fyra knivar, varken mer eller mindre. En god kock klarar sig med fyra bra knivar.
Vilka då? Jo, de som finns på bilden. Fr.v: kockkniv, filékniv, brödkniv och skalkniv.
Jag tycker att man kan dra många liknelser mellan en kock och en reporter. Det finns gourmetreportrar och det finns reportrar som lagar god husmanskost. Somliga texter steks direkt i nyhetspannan, andra hamnar i långkoket. Somliga gör blodpuddingen från grunden, andra använder halvfabrikat.
Det finns restaurangägare som, när de ska anställa en ny kock, tittar på hur denne hanterar sina knivar. Om kocken inte respekterar sina viktigaste redskap kan man heller inte räkna med att det finns någon respekt för den färdiga produkten.
En vass skribent använder inte tolv knivar. Skrivarjobbet måste renodlas. Och man måste plocka fram rätt kniv vid rätt tillfälle.
Kockkniven lägger grunden för det fortsatta arbetet. Det är den viktiga researchkniven. Den används till att preppa materialet som ska användas när texten ska lagas senare.
Filékniven tar med sitt långa smala blad ut det bästa ur råvaran. Det är fokuskniven som bestämmer mängder och gör huvudingrediensen till ledstjärnan.
Brödkniven delar upp brödtexten i lagom stora bitar. Den lägger dispositionen och kan även skära dramaturgiska snitt.
Skalkniven gör detaljarbetet med precision. Den används till språkkänslan, stilen och finliret. Den skalar bort det onödiga.
Renodla dessa verktyg och inse att de är allt du behöver. Lär dig att hantera dem precis som en skicklig kock. De ska kännas som din kärestas kind i din hand.
Och vårda dem väl. Handdiska, inte i maskinen. Och se för all del till att de inte ligger i den där lådan. Förvara dem separat. Ha dem framme för de är dina bästa vänner i köket.
Jo, ett verktyg till behöver du förstås: ett bra brynjärn så att dina knivar alltid håller skärpan. En skicklig kock använder aldrig slöa knivar. Aldrig någonsin. Inte en vass reporter heller.
Category Archives: 1. GRUNDEN
Tre tunga skrivcitat
JAG HAR TRE favoritcitat när det gäller skrivande. De hänger ihop med de tunga delarna i skrivprocessen: research, sovring och skrivande.
I: “Man är inte bättre än sitt källmaterial” (Peter Englund)
Han talar som historisk forskare men det kan gälla även för en kortare artikel. Om man inte har tagit reda på saker är det betydligt svårare att skriva bra. Han man gjort en grundlig research skriver artikeln sig själv, brukar man säga. Lite lättare blir det i alla fall. Den som ställt de rätta frågorna har också med sig bra citat hem.
II: “Prosa är arkitektur, inte heminredning” (Ernest Hemingway)
När jag ska börja skriva tittar jag i mina anteckningar och frågar mig själv: Vad har jag?
Jag identifierar de stora delarna, byggstenarna som ska bli min text.
Nästa fråga är i vilken ordning de ska komma. Vad är början? Vad är slutet? Nu är jag arkitekt, senare ska jag även jobba som heminredare med själva stilen och det där finliret med orden. Men grunden måste läggas först. Man börjar inte ett husbygge med att möblera.
Det går även att uttrycka det så här: Information, inte stil bygger en text.
Presentasken är vacker, men varför är den tom? Dålig research kan inte räddas av god stilistik. God research däremot kan fördärvas av dålig stilistik.
Det tredje citatet hänger ihop med den där heminredningen.
III: “Varje mening ska födas ur den föregående” (Olof Lagercrantz)
Han hade det där flytet som man själv skulle vilja ha. Ibland infinner det sig, ofta när man inte tänker så mycket utan bara skriver. Det gäller att ha flyt i meningarna och driv i styckena, dvs att de slutar med något som pekar framåt.
Ibland händer det att något man tänkt komma in på längre fram i texten plötsligt faller sig naturligt att haka på där man just är. Då brukar jag låta heminredaren inom mig styra över arkitekten och ändra i dispositionen.
Träning och läsning finslipar känslan för heminredningen.
Idén med de här citaten är att man inte behöver vara någon Hemingway eller Lagercrantz för att skriva bra. Det handlar om att vara en smula nyfiken på själva hantverket. Att använda sin verktygslåda och kanske lägga till ett verktyg då och då.
Reporterns krokiga väg
SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analysera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reserach / Sovra / Skriva / Textredigera.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott källmaterial ur vilket mana plockar russinen som används vid skrivandet och sist gå igenom texten och se dess brister och göra den ännu bättre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stämmer denna process aldrig med verkligheten. Det är dessvärre betydligt mer komplicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller mindre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka uppbåda entusiasm inför (en viktig reportertalang är att hantera alla vilda idéer som kommer från chefer på olika nivåer, alltså ha förmågan att hålla många stollar i luften).
Och när man sätter igång sin research upptäcker man att det inte var som man tänkt. Verkligheten såg lite annorlunda ut. För det mesta var den inte lika intressant som man tänkt, i sällsynta fall var den mer intressant. Åtgärd: Tillbaka ett steg och revidera idén.
Nu sorterar man i materialet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luckorna. Åtgärd: Tillbaka ett steg och komplettera researchen.
Äntligen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men texten kan faktiskt bli bättre av det. Låt flytet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verkligen en miljard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Tillbaka två steg och ring ett nytt samtal.
Den oerfarne reportern tror nu att texten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kritisk läsning. Då händer det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtminstone om det handlar om nyheter, det kommer ny information, något har hänt som förändrar bilden. Åtgärd: Tillbaka! Till vilket stadium avgörs av om bilden förändrats mer eller mindre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på papperet ser väldigt rent och snyggt ut är i själva verket ett riktigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intressant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har förmåga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idéstadiet går igång och planerar bild, grafik, rensar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Grejen sprack!“
Därför är det viktigt att även de deskansvariga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en ganska krokig och guppig väg att färdas på.
Den gamla värmländska visdomen gäller i hög grad för en nyhetsredaktion: “Håll rumpan styv när det svänger!”
Den förgrymmade bandspelaren
JAG HAR GENOM åren väldigt sällan använt bandspelare vid intervjuer. Med mitt förhållande till teknik har det varit svårt att koppla av och inte ständigt snegla på någon lampa som ska blinka.
Nu är det så mycket enklare med mobiltelefonen. Fast jag glömmer ofta bort denna utmärkta researchapparat. Man kan anteckna miljöer och människor med bilder, man kan lagra ljudmiljöer och prat, man kan googla ute på fältet.
Senast jag använde en gammal hederlig bandspelare var när vi fick en exklusiv intervju med kungen inför hans 60-årsdag.
Jag ville fånga hans sätt att prata. Ni vet ”sjelvfallet” och de där svävande svaren i det blå.
Intervjun gick bra och jag hade gott om tid och kunde lyxa mig med att skriva ut hela intervjun från bandet.
Jag jobbade kväll och det var lugnt. Satte igång bandet och började skriva. Efter ett tag ringde telefonen och jag stängde snabbt av bandspelaren och svarade.
Det handlade om någon vattenläcka som jag fick sticka emellan med. Nattchefen stack in huvudet och resonerade lite om läckan.
Jag öppnade ett nytt dokument och började skriva en kort nyhetstext. Efter en stund uppfattade jag i vänster ögonvrå något som rörde sig. Bandspelaren!
Jag hade inte stängt av den. Jag hade tryckt på ”rec”!
Hur mycket var försvunnet? Jag spolade tillbaka och hörde: mig själv prata i telefonen om en vattenläcka, länge, länge och sedan med nattchefen. Därefter hördes knattret från tangentbordet — länge, länge.
Jag hade hunnit en bit in i kungaintervjun när min nya inspelning startade, just den mest intressanta delen var förlorad.
Mina anteckningar var bristfälliga för jag hade beslutat mig för att lita till bandspelaren.
Jag skyndade mig att ringa fotografen Magnus Sundberg för att rekapitulera vad kungen hade sagt.
Det blev givetvis en intervju i tidningen, men jag grämde mig länge över vad den skulle kunnat bli (antagligen hade den inte blivit så mycket bättre ändå, men man tar ju alla chanser till att skylla på något).
De som är emot bandspelare brukar peka på att reportern blir en dålig lyssnare när den är på, inte lika alert. Och vi vet att en god lyssnare också har bättre följdfrågor.
Bandspelaren kan även stjäla massor av tid. Man frestas att sitta och lyssna på den i stället för att skriva.
Dessutom lockar den till fler och mer pratiga pratminus och det är aldrig till fördel för läsbarhet och förståelse.
Men visst är den till stor hjälp också, särskilt vid intervjuer där man kan misstänka att det kan bli viktigt att ha bevis för vad som sagts. Därför har ofta potentater med sig en med bandspelare utrustad pressekreterare.
Jag såg ingen annan bandspelare än min under kungaintervjun, men fotograf Sundberg tyckte sig ha sett något mikrofonmisstänkt i golvlampan bredvid oss.
Jag ringde faktiskt till hovet och hörde efter om de hade någon inspelning att låna ut, men fick beskedet att det inte fanns någon.
Kungen kanske hade raderat den av misstag.
Slow journalism i gångtakt
DET ÄR ÅTSKILLIGA mil man gått i tjänsten genom åren, vandrat på gator, vägar, stigar, i industriområden och bland höghus. Det är basic-journalistik och mycket givande. Men att gå 3.500 mil i sju år?
Det är vad den amerikanske journalisten Paul Salopek ska göra när han den 10 januari tar sitt första steg i projektet Out of Eden. Han kallar det ett experiment i slow journalism.
Salopek är tvåfaldig Pulitzer-vinnare, har varit utrikeskorrespondent i stora delar av världen och är utbildad biolog.
– Den stora volym av nyheter som idag genereras från professionella journalister, tweets, bloggar, facebook och annat är nästa självförgörande, säger Paul Salopek på projektets hemsida. Det är en tsunami av information som är så fragmenterad att den nästan inte går att bearbeta.
– Vi behöver inte mer information, vi behöver mer mening, säger han. Jag kommer att simma motströms i den stora informationsfloden.
– Det krävs att man saktar ner för att se hur dagens stora globala historier, klimatförändringar, konflikter, fattigdom eller massmigration, är sammankopplade.
Genom att röra sig i marknivå bland vanliga människor kommer vandringen att avslöja glömda grundläggande sanningar, menar Salopek.
Han ser Out of Eden som ett journalistiskt laboratorium, ett kontinuerligt porträtt av hur världen ser ut 2013–2020.
Var hundrade mile, cirka 16 mil, tar Salopek ett ”kärnprov” av det som just då finns runt om honom: ljud, bilder på mark och himmel, en panoramavideo och en intervju med någon som råkar vara i hans närhet.
Han startar sin vandring i Etiopien där de första människorna började röra sig österut i den första mänskliga migrationen för cirka 60.000 år sedan, via Indien och Kina och över Behrings sund till den Amerikanska kontinenten vars västkust han följer ända ner till Patagonien längst ner i Sydamerika, den sista delen som koloniserades i denna första migration för 12.000 år sedan.
Han har bara med sig det som får plats i en ryggsäck. Där ligger bland annat en MacBook, en satellittelefon, en Sony HXR-NX7OU för film och stillbilder, en GoPro kamera, en bandspelare och en GPS.
Han kommer att gå mest ensam men har ordnat med guider och tolkhjälp längs vägen – och visum. Han passerar runt trettio gränser. Ett av de svåraste problemen blir att ta sig igenom Iran.
Salopek har under sina långa förberedelser tagit hjälp av forskare på Harvard.
Allt material han producerar kommer att samlas för att bli en erfarenhetsbank i slow journalism.
– Det bästa av gammal och ny media möts i det här experimentet, säger Paul Salopek.
Det går att följa vandringen via hashtaggen #edenwalk eller projektets hemsida www.outofedenwalk.com