Tag Archives: research

Sju tips för sanningssökare

Posted on by — No Comments ↓

ÄVEN OM MAN IBLAND kan tvivla på det, är jour­nal­is­tikens inner­sta väsen att söka san­nin­gen. Någon sa att san­nin­gen med litet s är vad som hän­der. San­nin­gen med stort S är vad som sker bakom det som hän­der.
Jag hit­tade ett gam­malt klipp från Cen­ter for Inves­tiga­tive Report­ing i USA med sju punk­ter om att söka san­nin­gen. Här är de i min egen tappning:

1.  Varn­ing för anta­gan­den. Det som är det luriga med anta­gan­den är att de flesta är rätt. Men då och då är plöt­sligt verk­ligheten en annan än den man tror sig hitta i källmaterialet.

2. Folk berät­tar vad de tror sig veta. Få män­niskor kan skilja på vad de verk­li­gen vet och vad de tror sig veta. De berät­tar vad de mis­stänker, tror, hört från andra utan att rik­tigt veta. En bra fråga är “Hur vet du det?“Ställ den gärna till dig själv också.

3. Använd sunt för­nuft. Ofta får man olika ver­sioner av samma hän­delse. Leta efter vad som verkar vara van­ligt sunt för­nuft. Tänk logiskt. Försök att se saker som de är, inte som du vill att de ska vara. En story som verkar för bra för att vara sann, är ofta det. Inte sann.

4. Folk ljuger inte till 100 pro­cent. Van­ligtvis finns en kärna av san­ning i alla his­to­rier. De flesta är inte kapabla att berätta en helt igenom falsk his­to­ria. En grun­dregel: de berät­tar den ver­sion som bäst pas­sar deras posi­tion. Ett kort “Nej” kan vara en kom­plett lögn, men en län­gre mening innehåller ofta några fakta.

5. Upp­täck vad som fat­tas. Under arbetet kan det vara bra att göra en lista på vad man inte vet. Särskilt när man har ett bra mate­r­ial och kanske är lite stolt över vad man fått fram. Leta alltid efter hålen!

6. Hetsa inte fram san­nin­gen. Okej, det finns dead­lines. Men en dead­line är aldrig någon ursäkt att skriva det du inte vet. Om du ändå måste skriva, tala om för läsarna vad du inte vet. Kom ihåg att det är bät­tre att vara tvåa med en sann story än först med en osann.

7. Odla oro­ligheten. Var alltid rädd för att ha fel. Om man har den grundin­ställ­nin­gen är chansen större att allt blir rätt.

Till sist kan man tillägga: Berätta san­nin­gen men döm inte män­niskor i onö­dan. Låt män­niskors gärningar tala för sig själva. Du är reporter, inte Gud.

Reporterns krokiga väg

Posted on by — No Comments ↓

SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analy­sera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reser­ach / Sovra / Skriva / Tex­tredi­g­era.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott käll­ma­te­r­ial ur vilket mana plockar russi­nen som används vid skri­van­det och sist gå igenom tex­ten och se dess bris­ter och göra den ännu bät­tre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stäm­mer denna process aldrig med verk­ligheten. Det är dessvärre bety­dligt mer kom­plicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller min­dre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka upp­båda entu­si­asm inför (en vik­tig reporter­ta­lang är att hantera alla vilda idéer som kom­mer från chefer på olika nivåer, alltså ha för­må­gan att hålla många stol­lar i luften).
Och när man sät­ter igång sin research upp­täcker man att det inte var som man tänkt. Verk­ligheten såg lite annor­lunda ut. För det mesta var den inte lika intres­sant som man tänkt, i säll­synta fall var den mer intres­sant. Åtgärd: Till­baka ett steg och rev­idera idén.
Nu sorterar man i mate­ri­alet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luck­o­rna. Åtgärd: Till­baka ett steg och kom­plet­tera researchen.
Äntli­gen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men tex­ten kan fak­tiskt bli bät­tre av det. Låt fly­tet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verk­li­gen en mil­jard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Till­baka två steg och ring ett nytt sam­tal.
Den oer­farne reportern tror nu att tex­ten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kri­tisk läs­ning. Då hän­der det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtmin­stone om det hand­lar om nyheter, det kom­mer ny infor­ma­tion, något har hänt som förän­drar bilden. Åtgärd: Till­baka! Till vilket sta­dium avgörs av om bilden förän­drats mer eller min­dre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på pap­peret ser väldigt rent och snyggt ut är i själva ver­ket ett rik­tigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intres­sant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har för­måga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idés­tadiet går igång och planerar bild, grafik, ren­sar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Gre­jen sprack!“
Där­för är det vik­tigt att även de deskans­variga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en gan­ska krokig och gup­pig väg att fär­das på.
Den gamla värm­länd­ska vis­domen gäller i hög grad för en nyhet­sredak­tion: “Håll rumpan styv när det svänger!”

Konsten att ha tur

Posted on by — No Comments ↓

DET ÄR SPÄNNANDE med jour­nal­is­tiska upp­slag. De finns runt omkring oss, kon­sten är att upp­täcka dem.
His­to­ri­erna finns gömda i kom­mu­nala han­dlin­gar, i tingsrät­tens ären­den eller på gatan. Som­liga kol­leger är fenom­e­nala på att hitta dem.
Hur är det man brukar säga? Öra för språket, öga för detal­jer och näsa för nyheter. (Se även här.)
Eller som Hen­rik Tikka­nen uttryckte det: ”Kon­sten att upp­täcka det alla kan se.”
Det kan vara ett enda ord i en han­dling, som när min kol­lega på GP, krim­i­nal­re­portern Peter Linné, var på sitt dagliga besök hos tingsrät­ten och bläd­drade igenom stämn­ingsan­sökningarna. Då fast­nade hans öga på ett enda ord: ”Axesskuten”.
Axes­sakuten är en pri­vat vård­cen­tral i Haga i Göte­borg. Bakom det för­van­skade ordet i åtalet fanns en skräm­mande his­to­ria. Så här bör­jar Lin­nés text:
För­sik­tigt frå­gar förhörsledaren var den lille femårin­gen bor.
– Axesskuten, svarar han i ett försök att uttala Axes­sakuten.
Nu åta­las mam­man för grov frid­skränkn­ing mot sina söner.
Den 32-åriga kvin­nan, bosatt i Högsbo, mis­stänks för att ha mis­shand­lat sina barn under tre års tid.

Pojken hade varit så ofta på vård­cen­tralen att han förväxlade den med sitt eget hem. Kanske kände han sig tryg­gare på ”Axesskuten” än hemma.
Exem­plet visar två vik­tiga förut­sät­tningar för att hitta berät­telserna. 1: att ha ruti­ner för kol­lar. 2: att vara nyfiken och ha öga för nyheter.
I sådana här fall hand­lar det aldrig om tur. Turen kan vem som helst trilla över. En pro­fes­sionell reporter söker upp den.

 

Musiken i reportaget

Posted on by — No Comments ↓

JAG SÅG EN Beatles-dokumentär i hel­gen. Den hand­lade om deras första år. En stund in i fil­men lade jag märke till en sak: det fanns ingen Beat­lesmusik! Ofta tonade det in musik, men den var anonym och lite allmänt 60-talsaktig.
Inte ens när någon berät­tade om hur drab­bande det var att första gån­gen höra Please Please Me, fanns låten med. Film­makarna hade helt enkelt inte fått rät­tigheter att spela någon Beat­lesmusik (antagli­gen den gnidne Paul McCart­neys förtjänst). Och när man väl som tittare upp­täckt det sjönk lik­som doku­men­tären ihop. Skill­nad då på den efter­föl­jande fil­men om George Har­ris­son som var full av hans musik.
Ett lik­nande dilemma kan man råka ut för som reporter. Huvud­käl­lan vill inte ställa upp. Som reporter vill man komma så när kär­nan i his­to­rien som möjligt. Jag vill inte tala med en pres­sans­varig, jag vill tala med vd:n själv. Man vill nå den som är när­mast nyheten, hän­delsen.
Det kan hända att man tvin­gas lägga ner helt och hål­let. Men ibland måste man skriva ändå. Då finns bara en möj­lighet: att jobba hår­dare. Ringa fler, åka ut, slänga nätet över ett större område. Job­bar man med reportage finns möj­ligheten att ändå kunna rekon­struera en hän­delse på ett till­fredsstäl­lande sätt. Risken är att man tap­par de där vik­tiga detal­jerna.
En gång blev jag intresserad av ett miss­ly­ckat rån mot en bank i Gull­spång. En arg gubbe inne i banken höll på att över­manna rånarna, därefter star­tade inte fly­k­t­bilen. De kom undan men greps alla tre inom ett dygn.
Ingen av rånarna ville ställa upp, inte heller bankper­son­alen. Jag kanske borde lagt ner, men var så upp­tänd av sto­ryn att jag fort­satte.
Detta hand­lade om ett brott och det fanns en förun­der­sökn­ing. Den ger ofta en gan­ska detal­jerad bild av vad som hänt. Läser man en brottsutred­ning har man automa­tiskt många ingån­gar, vare sig man ska skriva en nyhet­s­text, reportage eller en kom­menterande krönika. Det finns inga gen­vä­gar. Läs alla sex­hun­dra sidorna!
Jag lutade mig mot den och en resa i rånar­nas fot­spår. Och det blev ett reportage som kunde pub­liceras. Jag tycker nog att det fanns lite musik i det också.
Nu är jag extremt dålig på att över­tala folk. Backar kanske allt för tidigt. Job­bar man på tv eller radio får man mer trän­ing på att över­tala helt enkelt där­för att man är tvin­gad.
Vad gör ni när ni inte får folk att ställa upp?