Tagga ner ingresshetsen!

VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från bör­jan så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta repor­trar. Antagli­gen för att det är så man lärt sig.
Tra­di­tio­nens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärder­ing av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidi­gare näm­nts här går läsarens öga över tid­ningssi­dan i föl­jande ord­ning: bild, rubrik, bild­text och ingress. Det bety­der att när läsaren äntli­gen nått din ingress finns redan en gan­ska klar upp­fat­tning om vad som kan förvän­tas av tex­ten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del repor­trar som bör­jar någon annanstans i tex­ten. Det kan vara ett avs­nitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berät­tar i sin bok Writ­ing your way om en reporter som använde Från — Till –meto­den. Slutet (Till) var målet som sik­tas in i starten (Från). Tex­ten skrevs sedan i ord­nin­gen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidi­gare post) så kan man börja skriva var som helst efter­som man ändå plockar ihop bitarna vid tex­tredi­gerin­gen.
Denna metod kan också ha den förde­len att dis­po­si­tio­nen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Bör­jar man tra­di­tionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dis­po­si­tio­nen tra­di­tionell. Vissa avs­nitt ten­derar att blir fast­spikade och svåra att fly­tta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att tex­ten skulle kunna se annor­lunda ut. Man blir min­dre benä­gen att göra förän­dringar.
Att skriva i en annan ord­ning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring dis­po­si­tion och dra­maturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av förde­larna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man tex­ter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och väl­for­muler­ade. Men det vore bra om vi plock­ade ner dem från den tra­di­tion­styn­gda piedestalen.
Tagga ner ingresshet­sen och skriv i den ord­ning som pas­sar dig.

Är du en Planerare eller en Dykare?

NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhet­sredak­tion kom desken och frå­gade “Vilken vinkel har du?” och jag sva­rade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte bör­jat skriva än”.
Jag har den egen­heten att jag vill skriva mig fram till en stånd­punkt. Det gladde mig när jag läste i en inter­vju med DN:s krönikör Lena Ander­s­son att hon gör likadant. Vi är säk­ert fler.
Jag skriver ingressen sist där­för att jag är en Dykare.
Den amerikanske skriv­coachen Don Fry delar in män­sk­ligheten, eller åtmin­stone den delen som ägnar sig åt skri­vande, i “Plan­ners and Plungers”.
Alltså, unge­fär Planer­are och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planer­are ska­par en plan och föl­jer den. Dykare upp­täcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skri­vande Planer­are gör först en dis­po­si­tion medan en Dykare kas­tar sig rakt in i skri­van­det direkt och fixar till det i efter­hand.
Man kan inte avs­löja dem genom att läsa deras tex­ter, det måste stäl­las frå­gor om deras arbetsme­toder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skri­varvärlden behärskas av Planer­arna, menar Fry, alltifrån sven­sklärarna till deskredak­tör­erna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skri­vande Dykare (en tred­jedel av alla jour­nal­is­ter är det påstår Fry, jag tror att vi är bety­dligt fler).
Planer­arna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vat­tenkam­made fjäskisar). Men gläd­jande nog har de också sina bak­si­dor. De är rigida, de föl­jer även usla dis­po­si­tioner. De får prob­lem när fly­tet i tex­ten pekar åt ett annat håll än den dis­po­si­tio­nen föreskriver.
Dykaren låter intu­itio­nen styra. Dock kan vi vara långsamma efter­som vi gärna skriver en lång förstaver­sion och stryker ner efteråt. För att öka tem­pot föres­lår Don Fry föl­jande skrivord­ning: skriv, korta, dispon­era om och rev­idera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planer­are inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ord­ning tex­tens olika delar ska komma. Sedan bör­jar jag skriva, inte nöd­vändigtvis från bör­jan och pla­nen spricker förr eller senare men jag fort­sät­ter och till slut har jag de delar jag anser vara nöd­vändiga, arrangerar dem i rätt ord­ning och kanske skriver övergån­gar mel­lan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god bland­ning av planerande och intu­ition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planer­are eller en Dykare?

Tre tunga skrivcitat

JAG HAR TRE favoritc­i­tat när det gäller skri­vande. De hänger ihop med de tunga delarna i skrivprocessen: research, sovring och skri­vande.
I: “Man är inte bät­tre än sitt käll­ma­te­r­ial” (Peter Englund)
Han talar som his­torisk forskare men det kan gälla även för en kortare artikel. Om man inte har tagit reda på saker är det bety­dligt svårare att skriva bra. Han man gjort en grundlig research skriver artikeln sig själv, brukar man säga. Lite lättare blir det i alla fall. Den som ställt de rätta frå­gorna har också med sig bra citat hem.
II: “Prosa är arkitek­tur, inte hem­inred­ning” (Ernest Hem­ing­way)
När jag ska börja skriva tit­tar jag i mina anteck­ningar och frå­gar mig själv: Vad har jag?
Jag iden­ti­fierar de stora delarna, byg­g­ste­narna som ska bli min text.
Nästa fråga är i vilken ord­ning de ska komma. Vad är bör­jan? Vad är slutet? Nu är jag arkitekt, senare ska jag även jobba som hem­inredare med själva stilen och det där fin­liret med orden. Men grun­den måste läg­gas först. Man bör­jar inte ett hus­bygge med att möblera.
Det går även att uttrycka det så här: Infor­ma­tion, inte stil byg­ger en text.
Pre­sen­tasken är vacker, men var­för är den tom? Dålig research kan inte räd­das av god stilis­tik. God research däre­mot kan fördär­vas av dålig stilis­tik.
Det tredje citatet hänger ihop med den där hem­inred­nin­gen.
III: “Varje mening ska födas ur den föregående” (Olof Lager­crantz)
Han hade det där fly­tet som man själv skulle vilja ha. Ibland infinner det sig, ofta när man inte tänker så mycket utan bara skriver. Det gäller att ha flyt i meningarna och driv i sty­ck­ena, dvs att de slu­tar med något som pekar framåt.
Ibland hän­der det att något man tänkt komma in på län­gre fram i tex­ten plöt­sligt faller sig naturligt att haka på där man just är. Då brukar jag låta hem­inredaren inom mig styra över arkitek­ten och ändra i dis­po­si­tio­nen.
Trän­ing och läs­ning finsli­par känslan för hem­inred­nin­gen.
Idén med de här citaten är att man inte behöver vara någon Hem­ing­way eller Lager­crantz för att skriva bra. Det hand­lar om att vara en smula nyfiken på själva hantver­ket. Att använda sin verk­tygslåda och kanske lägga till ett verk­tyg då och då.

Reporterns krokiga väg

SKRIVPROCESSEN ÄR en bra grund när man ska tala om reporterns arbete. Steg för steg kan man analy­sera svårigheter och ge goda råd på vägen från axet till den goda limpan man ska servera läsaren.
Alltså: Idé / Reser­ach / Sovra / Skriva / Tex­tredi­g­era.
Först en genomtänkt idé, sedan skaffa ett gott käll­ma­te­r­ial ur vilket mana plockar russi­nen som används vid skri­van­det och sist gå igenom tex­ten och se dess bris­ter och göra den ännu bät­tre.
Så enkelt och bra. Men som alla vet stäm­mer denna process aldrig med verk­ligheten. Det är dessvärre bety­dligt mer kom­plicerat att vara reporter.
Idéer kan vara mer eller min­dre genomtänkta och ofta är det någon annans idé man ska försöka upp­båda entu­si­asm inför (en vik­tig reporter­ta­lang är att hantera alla vilda idéer som kom­mer från chefer på olika nivåer, alltså ha för­må­gan att hålla många stol­lar i luften).
Och när man sät­ter igång sin research upp­täcker man att det inte var som man tänkt. Verk­ligheten såg lite annor­lunda ut. För det mesta var den inte lika intres­sant som man tänkt, i säll­synta fall var den mer intres­sant. Åtgärd: Till­baka ett steg och rev­idera idén.
Nu sorterar man i mate­ri­alet och försöker hitta en bra vinkel och ett bra upplägg. Då visar sig också luck­o­rna. Åtgärd: Till­baka ett steg och kom­plet­tera researchen.
Äntli­gen kan man börja skriva. Den plan man tänkt hålla sig till brukar som regel spricka, men tex­ten kan fak­tiskt bli bät­tre av det. Låt fly­tet bestämma. Men här kan också luckor dyka upp och tvivel, sa hon verk­li­gen en mil­jard, ska det inte vara en miljon? Åtgärd: Till­baka två steg och ring ett nytt sam­tal.
Den oer­farne reportern tror nu att tex­ten är klar men den behöver gås igenom en sista gång för kri­tisk läs­ning. Då hän­der det som väldigt ofta brukar hända under en skrivprocess, åtmin­stone om det hand­lar om nyheter, det kom­mer ny infor­ma­tion, något har hänt som förän­drar bilden. Åtgärd: Till­baka! Till vilket sta­dium avgörs av om bilden förän­drats mer eller min­dre.
Så håller det på dagarna i ända. Det som på pap­peret ser väldigt rent och snyggt ut är i själva ver­ket ett rik­tigt skitjobb, fast ofta ett väldigt intres­sant skitjobb.
En bra reporter är den som hela tiden har för­måga att ompröva sitt arbete och ständigt är beredd att ta ut en ny kurs. Och aldrig, aldrig hålla kvar vid en vinkel om idén inte visade sig vara så bra som man först trott.
Det senare kan vara tufft när desken redan på idés­tadiet går igång och planerar bild, grafik, ren­sar två sidor och bokar plats på ettan och webb. När löpet redan är tryckt kan det vara svårt för en reporter att säga: “Gre­jen sprack!“
Där­för är det vik­tigt att även de deskans­variga är beredda att ständigt ompröva. Och inse att skrivprocessen ibland är en gan­ska krokig och gup­pig väg att fär­das på.
Den gamla värm­länd­ska vis­domen gäller i hög grad för en nyhet­sredak­tion: “Håll rumpan styv när det svänger!”