SPRÅKBRÅK: Göta hovrätts dubbla haveri

GÖTA HOVRÄTT HAR i det upp­märk­sam­made skadeståndsmålet gjort sig skyldig till ett dubbelt haveri.
Det första haver­iet:
De sänker den utsatta kvin­nans kränkn­ingsskadestånd från 130.000 kro­nor till 25.000 kro­nor. En del av motiverin­gen kom­mer för alltid att vara stig­ma­tiserande för det sven­ska dom­stolsväsendet, näm­li­gen att det “blivit allt­mer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtrik­tad avseende sina sex­uella vanor”.
Dom­stolen redovisar inget under­lag för denna bedömn­ing. Den menar “att man i för­tals­brott ska bedöma vilka etiska och sociala värderingar som finns i samhäl­let när brot­tet begås.“
Men vad den inte beak­tar är att kränkningar på nätet blivit socialt min­dre accepterat. Så lite accepterat att vi fått flera för­tals­do­mar där unga flickor råkat rik­tigt illa ut genom sex­uella kränkningar på nätet. Dessa sociala och etiska värderingarna bortser domarna  i Göta hov­rätt ifrån. Vilket visar hur up to date deras egna värderingar är.
De tror dessu­tom att en 17-årig kille som läg­ger ut en kränkande film på nätet inte kän­ner till att den kom­mer att spri­das okontrollerat.

Det andra haver­iet:
Lörda­gen den 12 okto­ber arranger­ades för första gån­gen Öppen dom­stol över hela lan­det, där rät­tegångssalarna öpp­nades för allmän­heten. På dom­stolsver­kets hem­sida kunde man läsa: “Just nu arbe­tar vi i Sveriges Dom­sto­lar extra mycket med att öka vår öppen­het och till­gäng­lighet”.
Jag har under de senaste åren varit med om flera upp­märk­sam­made rät­tegån­gar där rät­tens ord­förande varit till­gäng­lig för massme­dierna när domen kom­mit eller till och med arrangerat en presskon­fer­ens. Detta är helt enligt dom­stolsver­kets pol­icy: rät­tens ledamöter ska inte gömma sig, de ska förk­lara hur de resonerar.
Men de tre man­liga domarna i Göta hov­rätt i Jönköping (Lennart Öst­blom, Niklas Rund­berg och Paul Fors­berg) var inte särskilt intresser­ade av att förk­lara sina resone­mang.
Inte för­rän trycket blev för hårt ager­ade dom­stolen med ett pressmed­de­lande och att utse en av domarna att svara på frå­gor.
Men ännu på ons­dagsmor­gonen var det en annan domare som i P1:s mor­gon­sänd­ning försökte (inte särskilt framgångsrikt, milt sagt) förk­lara sina kol­legers tankegån­gar.
Detta infor­ma­tion­shaveri inträf­far pin­samt nog för dom­stolsver­ket endast nio dagar efter de fina talen om en “ökat öppen­het och till­gäng­lighet”.
Hov­rättsrådet Lennart Öst­blom visar dessu­tom i en inter­vju i DN ett for­mi­da­belt förakt för den allmänna opin­io­nen när han ska förk­lara det nu ökända citatet ur domen med: “Det är hov­rät­tens bild av verk­ligheten, den kanske är felak­tig, vad det jag.“
Nä, vad vet ett stackars man­ligt hov­rättsråd om hur en ung flicka kän­ner sig efter att ha blivit smyg­fil­mad under ett sam­lag och ham­nat i tusen­tals män­niskors datorer?
Ja, annat än att det verkar vara socialt accepterat förstås.

 

SPRÅKBRÅK: Ett Jerry-minne

Foto Mag­nus Sundberg

MAN STÅR per­rong 3 i Halls­berg och vän­tar på tåget till Alingsås. För­driver tiden med mobilen. Det lyser en röd etta på fb-appen. Där står “Mag­nus Sund­berg skriver om dig”. Så får man läsa detta!
Mag­nus, en GP:s bästa fotografer genom tiderna, minns vårt reportage om Jerry Williams. Jag minns det också. I min­sta detalj. Så är det med vissa jobb, de fast­nar i min­net.
Kom­mer ihåg att jag var skep­tisk till Mag­nus idé att ta en bild på Jerry utan­för Folkets Park i Udde­valla. Var rädd att det skulle bli lite töntigt. Men jag sa inget. Man ska inte lägga sig i fotografers jobb, de säger inget om mina frå­gor.
Däre­mot ska man vara engager­ade i varan­dras roller. Reportaget ska bli en hel­het. Ibland går man för sig själv, ibland är man nära varan­dra. Tip­sar, växlar blickar, pratar. Fyra ögon ser mer än två. Men aldrig ifrå­gasätta varan­dra.
Jerry vid Folk­parken blev dra­gar­biden. Ett utmärkt porträtt.
Minns även att jag satt länge och fun­der­ade på hur det återkom­mande Jerka-citatet “RACKEN ROOOLL!!!” skulle for­muleras. Jag hade tio ver­sioner innan jag bestämde mig. Ibland är det vik­tigt med bok­stäverna. Det finns ingen vet­tig förk­lar­ing, bara en känsla.
Läste fak­tiskt denna text i Bok­tor­net i P1 en gång. Det känns pre­ten­tiöst att läsa en tid­ning­s­text i radion. Och lite rum­phugget för lyssnarna mis­sade ju Mag­nus fina bilder. Tågre­san hem gick som på räls.

SPRÅKBRÅK: Chefer som undergräver sig själva

LEGETIMITET ÄR ORDET. SU-chefen Bar­bro Fridén köpte kom­mu­nika­tion­skon­sul­ter för 116.197 kro­nor — och lärde sig ingent­ing.
När GP nyli­gen pub­licer­ade sin granskn­ing om SU-ledningens vid­lyftiga fak­turor hän­visade hon till andra. Det behövs ingen mediekon­sult för att klargöra regel 1A när det blåser: Göm dig inte, träd fram!
Dag två ställde hon upp på en 34 minut­ers chatt.
Någon ansåg att dessa sum­mor är peanuts i SU:s hela bud­get. Men då mis­sar man något. Det hand­lar inte om kro­nor och ören eller hur mycket godis SU-ledningen prop­par i sig på en kon­fer­ens.
Sak­ens kärna är legit­imitetens prin­cip.
När en auk­toritet vill att vi andra ska lyssna och vara med på tåget har det bety­delse hur den själv beter sig. Att leda utan legit­imitet är i läng­den en omöj­lighet. Vem tar till exem­pel en före­tagsledare som kräver miljoner i månad­slön och bonusar på all­var?
Förvå­nans­värt många ledare inser inte att de är sår­bara för opin­io­nen från dem de ska leda. Trots alla kost­bara medi­eträningar.
Bar­bro Fridén beta­lade 45 000 kro­nor plus moms för råd från Lars Löf­gren.
Jag inter­vjuade honom en gång när han var Dra­ma­tenchef och han gav mig (allde­les gratis) ett gam­malt värm­länd­skt vis­dom­sord som Bar­bro Fridén tydli­gen inte fick ta del av: “Håll rumpan styv när det svänger”.

Pub­licerad i GP Kul­tur 15 okto­ber 2013

SPRÅKBRÅK: Visst har jag läst Munro

Bät­tre än Englund tror.

DET VAR VÄL SOM sjut­ton! Ännu en nobel­prista­gare man inte läst. Men den här gån­gen var det ytterst nära. Alice Munros nov­el­l­sam­ling Brin­nande livet har länge legat på hus­truns med böcker svårt över­las­tade nat­tygs­bord. Hon har lik­som inte velat läsa ut den. Ibland är det så, man vill inte att en bok ska ta slut.
Där­för kunde jag denna gång redan strax efter tillkän­na­gi­van­det av årets nobel­pris lästa vinnaren. Jag läste fak­tiskt två nov­el­ler av Alice Munro. Först valde jag den kor­taste i hus­truns bok (för att snabbt vara beredd om någon vän till även­tyrs skulle ringa och kunna svara: “Visst, henne har jag läst”).
I berät­telsen Röster (11,5 sidor) i sam­lin­gen Brin­nande livet ska hon åka på en danstill­ställ­ning och i Dear life, som New Yorker länkade till på Twit­ter, föl­jer hon med en klasskam­rat hem för att lära sig en ny dans.
Båda hand­lar om hennes mamma, som hon inte beskriver särskilt smick­rande. Det är barn­domsmin­nen som till en bör­jan är täm­li­gen hän­delselösa. I båda tex­terna råkar det vara en pros­tituerad kvinna som är den dra­matur­giska tänd­hat­ten.
När jag läste Dear life kunde jag verk­li­gen stämma in i hyll­ningarna till hennes sätt att på en kort sträcka visa en hel värld. På ett hun­dram­e­ter­slopp lyckas hon springa en mil.
Eller som Peter Englund så träf­fande uttryckte det: “Alice Munro lyckas säga mer på 30 sidor än vad de flesta roman­för­fattare miss­ly­ckas med att säga på 300 sidor.“
Jag lade på min korta Munro-sträcka märke till de små for­mu­leringarna som öpp­nade stora djup, som skildrin­gen av träbron hon gick över varje dag på väg till och från skolan:

 ”…wich occa­sion­ally had a plank miss­ing, so that you could look right down into the bright, hur­ry­ing water. I liked that, but some­body always came and replaced the plank eventually.”

När jag läste Dear life som var ännu kortare än Röster, typ två skroll lång på New York­ers hem­sida, blev jag djupt impon­erad av Munros mäster­skap i att skriva kort men djupt.
Den avs­lu­tas med en bild av mod­ern, en snabb skiss som långsamt och tungt sjunker in:

She told me this a long time later, or what seemed a long time later, when I was at the stage of hat­ing a great many things she said, par­tic­u­lary when she used that voice of shud­der­ing, even thrilled, con­vic­tion, with a tremor that seemed to be there more and more reg­u­lary, whether delib­er­ate or not.”

Just som jag skulle klippa ut detta citat upp­täckte jag vad som stod allra sist: “Page 1 of 7″.
Om första sidan var en mästerlig nov­ell, vad skulle inte då resten vara? Munro måste vara ännu bät­tre än Englund förstår.
Jag lovar att läsa resten också. Kanske hela författarskapet.

 

SPRÅKBRÅK: Tidningarnas rabattkrig

Rabatthys­teri.

DET VERKAR RÅDA rena paniken bland de stora mor­gon­tid­ningarna. Man ful­lkom­ligt överöses med lockande prenu­mer­a­tionser­b­ju­dan­den. Tala om köparens mark­nad.
Vi har just nu en gratismå­nad med GP. Eller var det två? Den fort­sät­ter att komma. Sedan tidi­gare har vi även SvD på hel­gen i en löpande tremå­nader­sprenu­mer­a­tion.
Härom dagen fick vi en räkn­ing på  703 kro­nor för nästa period. Sam­tidigt dim­per det ner tre (!) olika erb­ju­dan­den, samtliga 7-dagars pap­per och dig­i­talt:
* Gratis i en månad.
* 5 veckor för 50 kro­nor.
* 10 veckor för 299 kro­nor.
Dessu­tom ringer en tele­fon­försäl­jare och erb­juder 10 hel­ger för 399 kro­nor (i ett av pos­tut­s­kicken kostar 10 hel­ger 199 kro­nor!).
Kan detta vara annat än panikåt­gärder för att fånga in läsare? Vem beta­lar en helår­sprenu­mer­a­tion på Sven­skan? Det finns lik­som ingen anled­ning.
Givetvis sa jag genast upp den löpande hel­gprenu­mer­a­tio­nen. Byter ut räknin­gen på 703 kro­nor mot en 7-dagarstidning i en månad för 0 kro­nor i den fasta förviss­nin­gen om att efter den månaden kom­mer nya lockande erb­ju­dan­den.
Om man som oss kan tänka sig att växla mel­lan SvD, DN och GP är det bara att sitta och vänta.
En annan tele­fon­försäl­jare erb­jöd DN i ett halvår: “Kostar bara 272 kro­nor”. Det visade sig förstås vara i månaden när man frå­gade när­mare.
En ordi­narie DN-prenumeration ett halvår kostar på hem­si­dan 3.273 kro­nor, 545 per månad. Men när jag ringer kundtjänst och frå­gar får jag genast en rabatt på 25 pro­cent (819 kro­nor bil­li­gare), alltså 409 kr/mån.
Dessu­tom kom ett erb­ju­dande på posten om DN i en månad för 99 kro­nor (ordi­narie pris anges till 592 kr — var de nu fått den siffran ifrån, den borde vara lägre). Man kan också få DN dig­i­talt i tre månader för 99 kro­nor. SvD erb­juder tio veckor för samma pris.
Det vore intres­sant att veta hur stor del av upplagorna som är “luft”, som man sa förr om rabat­ter­ade prenu­mer­a­tioner.
Erb­ju­dan­den haglar och tid­ningsläsarna behöver bara sitta och avvakta. Just nu vän­tar vi på att GP ringer upp, för det gör de snart. Pap­per­stid­nin­gen har aldrig varit billigare.