SPRÅKBRÅK: Journalistiska förhörsmetoder

NÄR EN REPORTER ska ställa någon till svars blir det inte säl­lan ren kon­fronta­tion. En kom­mu­nika­tion­skol­li­sion. Den grundläg­gande frå­gan glöms ofta bort: var­för ställer vi frå­gor?
Jo, för att få svar. För att få infor­ma­tion. Vi vill veta hur det lig­ger till. Då är inte kon­fronta­tion alltid den bästa meto­den.
Jag tänkte på det i hel­gen när jag läste Anna Bod­ins (bilder av Nick­las Thegerström) inter­vjuer i DN med tre poliser som varit förhörsledare i upp­märk­sam­made erkän­nan­den: Jackie Ark­löw, Göran Lind­berg och Fabian Bengtssons kid­nap­pare.
Det finns många likheter mel­lan polisens förhör och våra inter­vjuer. Men förstås också stora olikheter. Polisen kan själv bestämma när förhöret ska hål­las, vi måste ofta över­tala. Men sit­u­a­tio­nens psykologi är likar­tad.
Respekt och förtroende var DN-polisernas gemen­samma nämnare för att få ut så mycket infor­ma­tion som möjligt av förhören.
Ing-Marie Häg­glund (Ark­löw) poängterar att hon först och främst är där för att lyssna på den mis­stänk­tes his­to­ria. Och är tydlig med att hon aldrig tar emot infor­ma­tion under bor­det
Det talas i inter­vjuerna också om att fördöma brott men aldrig fördöma män­niskan som har begått det. Något man kan fun­dera på som jour­nal­ist också. Det är inte alltid vi låter fakta tala för sig själva, vi vill gärna på ett över­ty­dligt vis även tala om hur skurkak­tig skurken är. Och glöm­mer den gyl­lene regel: det är inte reportern som ska bli för­ban­nad, det är läsaren/tittaren.
I tv vill man, inte helt förvå­nande, ha bra tv. Reporterteamet som står i en recep­tion och kräver att få tala med chefen men blir utkörda har näs­tan blivit en genre i sig.
Och om nu till även­tyrs chefen ställer upp kas­tas frå­gorna som piskrapp i ansik­tet och om de önskade svaren ute­blir kas­tas samma frå­gor fram igen och igen. Alter­na­tivet i en sådan sit­u­a­tion är att ställa frå­gorna på ett annat sätt, att backa och tänka om.
Det har hänt mer än en gång att jag tänkt så här: den reportern ville inte ha någon infor­ma­tion, den reportern ville bara ha “bra tv”. Detta kan också gälla skri­vande repor­trar.
Förhopp­n­ingsvis är mak­thavaren vid det laget redan avk­lädd genom gedi­gen research och fakta. “Tuffa” frå­gor tillför oftast inte mycket i sak. De är dessu­tom lätta att slin­gra sig förbi.
Lam­pan i ansik­tet är ett sätt. Det finns också andra.

SPRÅKBRÅK: Allt inte sagt om Hörby

DET ÄR EN stor tid­ning­shög att gå igenom efter en semes­ter­resa. Bläd­dran­det går för det mesta snabbt men då och då är det något man måste läsa.
I SvD:s kul­tur­del den 11 augusti till exem­pel. Jag trodde att mediemyten om kom­mu­nal­rådet i Hörby som lät avbilda sig själv i romersk rust­ning med plym­försedd hjälm på kom­munhusets vägg, redan var föredöm­ligt utbe­nad av Medierna i P1. His­to­rien gick över världen som en skan­dal. Men som van­ligt var den över­driven. Kom­mu­nal­rådet Lars Ahlkvist är en av hun­dra avmålade per­soner på väg­gmål­nin­gen.
Vad fick SvD att spendera ytterli­gare sex sidor på sto­ryn? Jag bör­jade läs­nin­gen med en skep­tisk min. Men snabbt drogs jag in i Erik Eje Almqvists reportage.
Det visade sig vara mer att berätta. Almqvist gör kon­st­nären, Johan Falk­man, till huvud­per­son och får därmed ytterli­gare ett per­spek­tiv på den märk­liga his­to­rien.
Det är fyra per­soner som spelat cen­trala roller i sto­ryn. Alla pre­sen­teras i inled­nin­gen som är en scen från invi­gnin­gen.
Kom­mu­nal­rådet “ställer sig bakom podiet och smackar i head­setet”.
Kon­st­nären vaggar på stolen “…i knall­röda glasö­gon och svart skjorta med broder­ade blom­mor”.
Och två rader län­gre bort sit­ter inkas­somiljonären Anders Jarl­skog och stryker “bort en damm­tuss från sin tunna ullka­vaj.“
Den fjärde per­so­nen pre­sen­teras bara kort. Det räcker med att nämna hennes namn för att locka till vidare läs­ning: den egyp­tiska för­fattaren Nawal ElSaadawi. Vad i hela friden gör hon där?
Det är ett väl­skrivet reportage och med stil­säkra bilder av Daniel Nils­son. Jag plöjde alla sex sidorna, trots (eller kanske på grund av) att jag var måt­tligt intresserad i inled­nin­gen.
Det finns alltid nya aspek­ter att krama ur en story. Allt­ing är aldrig sagt. Inte ens om Hörby.

http://www.svd.se/kultur/kalabaliken-i-horby_8412778.svd

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Stefan Löfven (s)

Mod­ern hälsare.

START
Ste­fan Löfven bör­jar med att gå fram och hälsa på några av de ung­do­mar som ställt upp sig bakom talarstolen. Man hör honom säga “Hal­loj!“
Anti­n­gen är det gam­meltöntigt eller också är det helt rätt. Antagli­gen det senare för framträ­dan­det är väl genomtänkt. Att till exem­pel ha entu­si­astiska ung­do­mar kring sig är en kopia av pres­i­dent Oba­mas möten. Så hade också socialdemokra­terna bju­dit in hans valkam­pan­jledare Jen­nifer O´Mailey Dil­lon till Almedalen.
SLUT
“Vän­ner valet är vårt att vinna — framti­den är vår att forma!“
Ordet Vän­ner använde alla par­tiledare, utom Jim­mie Åkesson och Jan Björk­lund som sa Sverigevän­ner.
Olof Palme sa kam­rater, den klas­siska arbetarrörelse-hälsningen. Ste­fan Löfven kanske tycker den låter för mil­i­tant. Eller för ålder­dom­lig. Han lutar sig mer mot Obama än Palme.
“Hal­loj vän­ner!” lig­ger nog mer i tiden.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Annie Lööf ©

Långsamhetens talare.

START
“Vän­ner, världen är inte svart eller vit. Sverige är inte rött eller blått. Och jag vägrar att stå och se på när svensk poli­tik långsamt för­vand­las till en her­rekiper­ing i sju nyanser av grått.“
Ett fem­i­nis­tisk anslag som utmyn­nar i hennes röda hår och envishet och att Sverige behöver reformer i största allmän­het. Man kanske hade vän­tat sig att den enda kvinnliga par­tiledaren efter den slående bilden av her­rekiperin­gen skulle komma med några förslag till var­för kvin­nor ska rösta just på Cen­ter­par­tiet.
SLUT
“Politik.….…..det är att vilja.……något .”(Vem sa åt henne att ständigt göra så långa onaturliga pauser i talet? Fälldin?)
Palmes ande svä­var över Almedalen så till den milda grad att de borg­erliga kän­ner sig tvin­gade att förhålla sig till den socialdemokratiska tra­di­tio­nen (Rein­feldt hyl­lade Sahlin).
Annie Lööf slu­tar med att hon vill “bygga ett Sverige som är grönare, fri­are, före­tagsam­mare.” Något som hela her­rekiperin­gen kan skriva under på. Även en grå socialdemokrat.

SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Jan Björklund (fp)

Ett skolex­em­pel.

START
His­to­rieläraren Björk­lund inleder med en lång utläg­gn­ing om Gotländsk medeltid som bland annat innehåller frasen: “glob­alis­erin­gens första pus­sel­bitar”. Den myn­nar ut i att invan­drare alltid bidragit till Sveriges utveck­ling. Lek­tio­nen avs­lu­tas med: “Sverige har varit ett öppet land i tusen år. Och Sverigevän­ner, det ska Sverige vara i fort­sät­tnin­gen också.“
Utgå från plat­sen, ge per­spek­tiv bakåt, avs­luta med nuet. Ett retoriskt skol(!)exempel. Dessu­tom snor han sd:s “Sverigevän­ner”.
SLUT
Björk­lund avs­lu­tar med Alliansens oblig­a­toriska kri­tik mot den rödgröna-koalitionen som inte exis­terar, ett tema vi kom­mer att få höra till leda det när­maste året.
Han cit­erar Ste­fan Löfvens senaste utta­lande i frå­gan: “…det har väl­jarna rätt att få besked om, men det finns mängder av lös­ningar på det.“
Det lud­diga, för att inte säga mycket lud­diga, Löfven-citatet intro­duc­erar Björk­lund med: “Klockan 14.56 kom det ut på TT”. Därmed ger han det större tyngd, unge­fär som en vik­tig kom­mu­niké från det socialdemokratiska par­tikansliet. Allt för att öka löjes-koefficienten. Återi­gen gott retoriskt hand­lag.
Sedan kan man säga att det även finns mängder av lös­ningar på hur ett Alliansalter­na­tiv skulle kunna se ut, med © eller (kd) eller båda ute ur riksdagen.