NÄR EN REPORTER ska ställa någon till svars blir det inte sällan ren konfrontation. En kommunikationskollision. Den grundläggande frågan glöms ofta bort: varför ställer vi frågor?
Jo, för att få svar. För att få information. Vi vill veta hur det ligger till. Då är inte konfrontation alltid den bästa metoden.
Jag tänkte på det i helgen när jag läste Anna Bodins (bilder av Nicklas Thegerström) intervjuer i DN med tre poliser som varit förhörsledare i uppmärksammade erkännanden: Jackie Arklöw, Göran Lindberg och Fabian Bengtssons kidnappare.
Det finns många likheter mellan polisens förhör och våra intervjuer. Men förstås också stora olikheter. Polisen kan själv bestämma när förhöret ska hållas, vi måste ofta övertala. Men situationens psykologi är likartad.
Respekt och förtroende var DN-polisernas gemensamma nämnare för att få ut så mycket information som möjligt av förhören.
Ing-Marie Hägglund (Arklöw) poängterar att hon först och främst är där för att lyssna på den misstänktes historia. Och är tydlig med att hon aldrig tar emot information under bordet
Det talas i intervjuerna också om att fördöma brott men aldrig fördöma människan som har begått det. Något man kan fundera på som journalist också. Det är inte alltid vi låter fakta tala för sig själva, vi vill gärna på ett övertydligt vis även tala om hur skurkaktig skurken är. Och glömmer den gyllene regel: det är inte reportern som ska bli förbannad, det är läsaren/tittaren.
I tv vill man, inte helt förvånande, ha bra tv. Reporterteamet som står i en reception och kräver att få tala med chefen men blir utkörda har nästan blivit en genre i sig.
Och om nu till äventyrs chefen ställer upp kastas frågorna som piskrapp i ansiktet och om de önskade svaren uteblir kastas samma frågor fram igen och igen. Alternativet i en sådan situation är att ställa frågorna på ett annat sätt, att backa och tänka om.
Det har hänt mer än en gång att jag tänkt så här: den reportern ville inte ha någon information, den reportern ville bara ha “bra tv”. Detta kan också gälla skrivande reportrar.
Förhoppningsvis är makthavaren vid det laget redan avklädd genom gedigen research och fakta. “Tuffa” frågor tillför oftast inte mycket i sak. De är dessutom lätta att slingra sig förbi.
Lampan i ansiktet är ett sätt. Det finns också andra.
Category Archives: SPRÅKBRÅK
SPRÅKBRÅK: Allt inte sagt om Hörby
DET ÄR EN stor tidningshög att gå igenom efter en semesterresa. Bläddrandet går för det mesta snabbt men då och då är det något man måste läsa.
I SvD:s kulturdel den 11 augusti till exempel. Jag trodde att mediemyten om kommunalrådet i Hörby som lät avbilda sig själv i romersk rustning med plymförsedd hjälm på kommunhusets vägg, redan var föredömligt utbenad av Medierna i P1. Historien gick över världen som en skandal. Men som vanligt var den överdriven. Kommunalrådet Lars Ahlkvist är en av hundra avmålade personer på väggmålningen.
Vad fick SvD att spendera ytterligare sex sidor på storyn? Jag började läsningen med en skeptisk min. Men snabbt drogs jag in i Erik Eje Almqvists reportage.
Det visade sig vara mer att berätta. Almqvist gör konstnären, Johan Falkman, till huvudperson och får därmed ytterligare ett perspektiv på den märkliga historien.
Det är fyra personer som spelat centrala roller i storyn. Alla presenteras i inledningen som är en scen från invigningen.
Kommunalrådet “ställer sig bakom podiet och smackar i headsetet”.
Konstnären vaggar på stolen “…i knallröda glasögon och svart skjorta med broderade blommor”.
Och två rader längre bort sitter inkassomiljonären Anders Jarlskog och stryker “bort en dammtuss från sin tunna ullkavaj.“
Den fjärde personen presenteras bara kort. Det räcker med att nämna hennes namn för att locka till vidare läsning: den egyptiska författaren Nawal ElSaadawi. Vad i hela friden gör hon där?
Det är ett välskrivet reportage och med stilsäkra bilder av Daniel Nilsson. Jag plöjde alla sex sidorna, trots (eller kanske på grund av) att jag var måttligt intresserad i inledningen.
Det finns alltid nya aspekter att krama ur en story. Allting är aldrig sagt. Inte ens om Hörby.
http://www.svd.se/kultur/kalabaliken-i-horby_8412778.svd
SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Stefan Löfven (s)
START
Stefan Löfven börjar med att gå fram och hälsa på några av de ungdomar som ställt upp sig bakom talarstolen. Man hör honom säga “Halloj!“
Antingen är det gammeltöntigt eller också är det helt rätt. Antagligen det senare för framträdandet är väl genomtänkt. Att till exempel ha entusiastiska ungdomar kring sig är en kopia av president Obamas möten. Så hade också socialdemokraterna bjudit in hans valkampanjledare Jennifer O´Mailey Dillon till Almedalen.
SLUT
“Vänner valet är vårt att vinna — framtiden är vår att forma!“
Ordet Vänner använde alla partiledare, utom Jimmie Åkesson och Jan Björklund som sa Sverigevänner.
Olof Palme sa kamrater, den klassiska arbetarrörelse-hälsningen. Stefan Löfven kanske tycker den låter för militant. Eller för ålderdomlig. Han lutar sig mer mot Obama än Palme.
“Halloj vänner!” ligger nog mer i tiden.
SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Annie Lööf ©
START
“Vänner, världen är inte svart eller vit. Sverige är inte rött eller blått. Och jag vägrar att stå och se på när svensk politik långsamt förvandlas till en herrekipering i sju nyanser av grått.“
Ett feministisk anslag som utmynnar i hennes röda hår och envishet och att Sverige behöver reformer i största allmänhet. Man kanske hade väntat sig att den enda kvinnliga partiledaren efter den slående bilden av herrekiperingen skulle komma med några förslag till varför kvinnor ska rösta just på Centerpartiet.
SLUT
“Politik.….…..det är att vilja.……något .”(Vem sa åt henne att ständigt göra så långa onaturliga pauser i talet? Fälldin?)
Palmes ande svävar över Almedalen så till den milda grad att de borgerliga känner sig tvingade att förhålla sig till den socialdemokratiska traditionen (Reinfeldt hyllade Sahlin).
Annie Lööf slutar med att hon vill “bygga ett Sverige som är grönare, friare, företagsammare.” Något som hela herrekiperingen kan skriva under på. Även en grå socialdemokrat.
SPRÅKBRÅK Almedalstalsextra: Jan Björklund (fp)
START
Historieläraren Björklund inleder med en lång utläggning om Gotländsk medeltid som bland annat innehåller frasen: “globaliseringens första pusselbitar”. Den mynnar ut i att invandrare alltid bidragit till Sveriges utveckling. Lektionen avslutas med: “Sverige har varit ett öppet land i tusen år. Och Sverigevänner, det ska Sverige vara i fortsättningen också.“
Utgå från platsen, ge perspektiv bakåt, avsluta med nuet. Ett retoriskt skol(!)exempel. Dessutom snor han sd:s “Sverigevänner”.
SLUT
Björklund avslutar med Alliansens obligatoriska kritik mot den rödgröna-koalitionen som inte existerar, ett tema vi kommer att få höra till leda det närmaste året.
Han citerar Stefan Löfvens senaste uttalande i frågan: “…det har väljarna rätt att få besked om, men det finns mängder av lösningar på det.“
Det luddiga, för att inte säga mycket luddiga, Löfven-citatet introducerar Björklund med: “Klockan 14.56 kom det ut på TT”. Därmed ger han det större tyngd, ungefär som en viktig kommuniké från det socialdemokratiska partikansliet. Allt för att öka löjes-koefficienten. Återigen gott retoriskt handlag.
Sedan kan man säga att det även finns mängder av lösningar på hur ett Alliansalternativ skulle kunna se ut, med © eller (kd) eller båda ute ur riksdagen.