VAR BÖRJAR MAN skriva en text? Från början så klart, med ingressen. Så svarar nog de flesta reportrar. Antagligen för att det är så man lärt sig.
Traditionens makt är stor, för att inte tala om allt hokus-pokus och all övervärdering av ingresser. Många tror att hela artikeln hänger på hur bra ingressen är. Tagga ner!
Som tidigare nämnts här går läsarens öga över tidningssidan i följande ordning: bild, rubrik, bildtext och ingress. Det betyder att när läsaren äntligen nått din ingress finns redan en ganska klar uppfattning om vad som kan förväntas av texten. Tanken “Det här vill jag läsa” är redan etablerad.
Det finns en del reportrar som börjar någon annanstans i texten. Det kan vara ett avsnitt man kan bra eller ett där man finner särskild skrivlust.
Textcoachen Don Fry berättar i sin bok Writing your way om en reporter som använde Från — Till –metoden. Slutet (Till) var målet som siktas in i starten (Från). Texten skrevs sedan i ordningen slut, start, mitt.
Om man är en dykare (se tidigare post) så kan man börja skriva var som helst eftersom man ändå plockar ihop bitarna vid textredigeringen.
Denna metod kan också ha den fördelen att dispositionen blir mer öppen långt fram i skrivprocessen. Börjar man traditionellt med ingress och sedan resten, blir ofta också dispositionen traditionell. Vissa avsnitt tenderar att blir fastspikade och svåra att flytta — helt enkelt för att man inte tänker tanken att texten skulle kunna se annorlunda ut. Man blir mindre benägen att göra förändringar.
Att skriva i en annan ordning kan innebära att man blir mer öppen för att ta risker med nytänkande kring disposition och dramaturgi.
Själv skriver jag ofta ingressen sist. En av fördelarna är att man då vet exakt vad man kan utlova och läsaren behöver inte bli besviken. Allt för ofta läser man texter som inte infriar vad ingressen lovade.
Jag säger inte att ingresser är ett onödigt ont. De ska naturligtvis vara vassa och välformulerade. Men det vore bra om vi plockade ner dem från den traditionstyngda piedestalen.
Tagga ner ingresshetsen och skriv i den ordning som passar dig.
Tag Archives: disposition
Är du en Planerare eller en Dykare?
NÄR JAG SKREV krönikor på GP:s nyhetsredaktion kom desken och frågade “Vilken vinkel har du?” och jag svarade ofta: “Det vet jag inte. Jag har inte börjat skriva än”.
Jag har den egenheten att jag vill skriva mig fram till en ståndpunkt. Det gladde mig när jag läste i en intervju med DN:s krönikör Lena Andersson att hon gör likadant. Vi är säkert fler.
Jag skriver ingressen sist därför att jag är en Dykare.
Den amerikanske skrivcoachen Don Fry delar in mänskligheten, eller åtminstone den delen som ägnar sig åt skrivande, i “Planners and Plungers”.
Alltså, ungefär Planerare och Dykare. De förra tänker igenom vad de ska göra och sedan gör det. De senare gör saker och tänker igenom senare.
Planerare skapar en plan och följer den. Dykare upptäcker vad de vill under arbetets gång.
Alltså, en skrivande Planerare gör först en disposition medan en Dykare kastar sig rakt in i skrivandet direkt och fixar till det i efterhand.
Man kan inte avslöja dem genom att läsa deras texter, det måste ställas frågor om deras arbetsmetoder. De kan båda skriva med samma hastighet och samma kvalitet.
Men skrivarvärlden behärskas av Planerarna, menar Fry, alltifrån svensklärarna till deskredaktörerna. Dock behöver inte Dykarna känna sig nedtryckta. Det är okej att vara en skrivande Dykare (en tredjedel av alla journalister är det påstår Fry, jag tror att vi är betydligt fler).
Planerarna verkar så ordentliga och avundsvärda (läs: vattenkammade fjäskisar). Men glädjande nog har de också sina baksidor. De är rigida, de följer även usla dispositioner. De får problem när flytet i texten pekar åt ett annat håll än den dispositionen föreskriver.
Dykaren låter intuitionen styra. Dock kan vi vara långsamma eftersom vi gärna skriver en lång förstaversion och stryker ner efteråt. För att öka tempot föreslår Don Fry följande skrivordning: skriv, korta, disponera om och revidera.
Men, som hos många Dykare, finns det även en liten Planerare inom mig. Jag gör ofta en plan över vilken ordning textens olika delar ska komma. Sedan börjar jag skriva, inte nödvändigtvis från början och planen spricker förr eller senare men jag fortsätter och till slut har jag de delar jag anser vara nödvändiga, arrangerar dem i rätt ordning och kanske skriver övergångar mellan några av dem. Sedan skriver jag ingressen.
En god blandning av planerande och intuition är kanske det bästa.
Och du, är du en Planerare eller en Dykare?
Skrivandet som ingenjörskonst
Grunden läggs i skrivbygget.
LÄSTE EN ESSÄ av den amerikanske författaren och journalisten Adam Hochschild. Han skrev om John McPhee, Pulitzer-vinnare och högt ansedd reportageskribent (båda publicerar sig bland annat i New Yorker).
Det handlade om hur man bygger en text. Hochschild frågade en gång en student som läste till civilingenjör vad skillnaden var mellan en arkitekt och en ingenjör.
Han fick svaret: ”En arkitekt är en person som planerar hur huset ska se ut från utsidan. En ingenjör är en person som ser till att det inte faller samman.“
Hochschild menar att när vi skriver lägger vi för stor vikt vid arkitekturen och för lite vid själva bygget.
Vi fokuserar på husets utsida: sprudlande prosa, bilder, metaforer, miljöbeskrivningar… när vi borde mer se till struktur, budskap, förmedlandet av information på ett sådant sätt att läsaren fortsätter läsa.
En text kan ha ett väldigt flyt från det ena stycket till det andra, men om inte den inre ingenjörskonsten finns där kan den ändå upplevas som ointressant.
Detta är särskilt viktigt när man, som McPhee ofta gör, skriver om okända personer som måste presenteras för läsaren. Detta sätter ribban högre.
En nyckel till McPhees förmåga att få läsaren engagerad ligger i hans ingenjörskonst, en mästare på att bygga litterära skyskrapor.
Andra skribenter kan ha mer glittrande prosa eller bättre metaforer, men ingen har byggt upp en mer intressant konstruktion.
När jag läser andra, även erkänt skickliga skribenter får jag känslan att själva strukturen är en efterhandskonstruktion, skriver Hochschild. Det är en lång rad med livliga scener, där den som verkar passa som inledning finns i inledningen och den som verkar summera det hela finns i slutet.
Men när Hochschild läser McPhee får han känslan av att detta är en skribent som noga tänkt igenom historiens struktur redan innan han skrivit ett ord.
Hochschild ger ett exempel, ett porträtt som McPhee skrev om Thomas Hoving som var chef för New York’s Metropolitan Museum of Art.
En normal reporter kanske hade följt Hoving en tid och vävt samman det materialet med bakgrunder om hans barndom och kommentarer från personer som känner honom.
Men McPhee gör det annorlunda. Han samlar ett dussin scener från Hovings liv: han svarar på mail, pratar med sin fru, letar konst. Och från det förflutna: problem i skolan, jobb i en klädaffär och upptäckten att detta inte var något för honom.
Nästan allt bygger på väl observerad eller återkonstruerad dialog mellan Hoving och andra männsikor.
Och sedan arrangerar McPhee dessa scener, inte i kronologisk ordning.
McPhee varierar sina konstruktioner för varje ämne. Som i boken Levels of the Game, som är byggd kring en enda tennismatch mellan Arthur Ashe och Clark Graebner i US Open på 60-talet.
Den börjar med öppningsserven och slutar med matchbollen. Men mellan dem väver McPhee in porträtt av två spelare som skiljer sig radikalt i spelstil, bakgrund, politiska åsikter, ras och förhållande till livet.
Mästerstycket, enligt Hochschild är biografin om David Brower, Encounters with the Archdruid som först publicerades i New Yorker, som många av McPhees texter.
Brower var en militant, kompromisslös försvarare av den amerikanska vildmarken. Han slogs hela sitt liv mot allehanda exploatörer.
McPhee bygger sin bok på tre långa bataljer mellan Brower och personer som hatar allt han står för, till exempel geologen Charles Park som hela sitt liv exploaterat gruvfyndigheter varhelst de dykt upp.
En vanlig reporter hade antagligen först intervjuat Brower och sedan Parker. Men vad gör McPhee? Han tar med dem på en gemensam veckolång camping i ett vildmarksområde i staten Washington.
Området är känt för sitt strikta naturskydd, dock är det tillåtet att göra anspråk på gruvfyndigheter.
Parker ger sig genast av med sin geologhacka medan Brower njuter av den vackra naturen. Så kommer argumenterandet igång och de båda eldsjälarna förser samtidigt McPhee med ”writer´s gold”: dialog.
Struktur är inte ett mönster, en färdig mall. Det är något som växer fram ur materialet, säger McPhee. Men Hochschild är inte så säker: ”Han måste ha en blåprintskarta i huvudet för att kunna avgöra vilket sorts material som behöver samlas in.”
Hochschilds essä John McPhee and the archdruid i Nieman Storyboard var särskilt trevlig att läsa eftersom denna blogg också förordar ingenjörskonst i skrivandet – men också arkitektur: Grunden– Bärande väggar – Byggstenar och Heminredning.