Twitter och andra korttexter

Ny bok för kortskrivare

EN HOLLYWOODREPORTER gjorde en gång en inter­vju med Cary Grant men hade und­vikit den känsliga frå­gan om hans ålder. Redak­tören beor­drade honom att ta reda på det. Reportern tordes inte ringa utan skick­ade ett telegram: “How old Cary Grant?”. Han fick snabbt svar: “Old Cary Grant fine. How are you?“
Telegram­språket var kort­fat­tat efter­som man fick betala för varje bok­stav. Ett slags föregån­gare till dagens twit­ter.
I sin nya bok “How to write short. Word crafts for fast times” ger den amerikanske skriv­coachen Roy Peter Clark åtskil­liga exem­pel på kort­skri­vande. Och fram­förallt på hur effek­tivt det kan vara: Shake­speares sonet­ter, Mar­tin Luther Kings I have a dream, Fader vår, reklam­slo­gans. Tusen ord kan säga mer än en bild.
Att skriva kort är svårare än att skriva långt. Det är en gam­mal san­ning som jag tror de flesta jour­nal­is­ter kan skriva under på. Det är gan­ska ovan­ligt att man blir upp­manad att skriva lite län­gre.
Clark iden­ti­fierar två slags skri­vare när det gäller korta tex­ter: the putter-inners och the taker-outers.
De förra skriver först långt och kor­tar sedan. De tar bort det som inte hör till tex­tens fokus. De skriver tweets på 260 tecken, stryker ner till 140.
The taker-outers kor­tar medan de skriver. De tar bort det som inte är fokus redan under tiden. Se skriver tweets på 100 tecken och läg­ger eventuellt till 40.
Att tänka kort redan från bör­jan är naturligtvis inte så dumt. Själv hör jag defin­i­tivt till den första kat­e­gorin. Jag skriver alltid för långt. Alltid. Men med­vetet. Om tex­ten ska vara 6.000 tecken kan jag skriva det dub­bla först och sedan gå till­baka och stryka ner.
Jag skriver siffran på textläng­den sist, stryker och skriver dit en ny siffra. Ofta får jag hålla på åtskil­liga gånger innan det är klart. (Är dock irrit­erad på Word som visar antalet ord och inte tecken när man skriver och har heller inte funk­tio­nen att man kan få läng­den där markören är.)
När jag strukit så mycket det bara går ham­nar jag alltid på plus 500–800 tecken. Det slår aldrig fel.
Då åter­står två alter­na­tiv: anti­n­gen skära sig själv in på bara benen eller lägga över en del av tex­ten i fakataruta eller bild­text (alltid lurar det någon redak­tör).
När man har bråt­tom går det naturligtvis inte att skriva med­vetet för långt. Då hand­lar det om fokus redan från bör­jan, att ha tex­ten i huvudet innan man bör­jar skriva.
Eller som det rådet Roy Peter Clark ger: Börja så nära slutet som möjligt.

Medietrender 2013 III: Twitter-megafonen

HÄR FORTSÄTTER exem­plen på medi­etren­der 2013 som Nie­man Jour­nal­ism Lab  bett ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA fun­dera på. Jake Levine är gen­eral man­ager på Digg.

Twit­ter — en mega­fon
“Twit­ter bör­jade som en plats för sam­tal, en plat­tform för med­de­landen. Det hade karak­tären av ett många-till-många nätverk. Vem som helst kunde pub­licera, vem som helst kunde följa någon annan. Man upp­täckte män­niskor att följa, inte innehåll att kon­sumera”, skriver Jake Levine.
I dag fram­står Twit­ter mer som ett broad­castmedium än ett socialt nätverk, menar han. Stora grup­per av använ­dare (kon­sumenter egentli­gen) föl­jer en liten grupp av stora varumärken. Några av dem är män­niskor och några är före­tag. Mycket prat, väldigt lite lyssnande.
Levine frå­gar: Var­för är det i Twit­ters intresse att fokusera deras använ­dare runt en rel­a­tivt liten grupp av mega-publicister? “Ett realtids­matande av nyhet­slänkar från före­tag och kändisar som vi redan kän­ner till i stäl­let för en meddelande-plattform där man föl­jer vän­ner, några andra som man inte kän­ner, några kändisar och några varumärken, där man bestäm­mer lunch­ställe och twit­trar dagens favoritlänkar, där det ibland är ett rum för chat­tande och ibland nat­tens nyheter.“
De stora före­ta­gen vet inte hur man deltar i små grup­pers sam­tal, däre­mot vet de hur man når en stor grupp pas­siva mediekon­sumenter. Om Twit­ter mer lik­nar en broadcast-produkt har varumärken lättare att anpassa Twitter-annonser till sina kam­pan­jer (och bud­getar).
I brist på en bät­tre term kan man kalla detta en “broadcast-ification” av de största plat­tfor­marna på sociala medier, menar Levine. Detta hän­der i de flesta sociala medier: LinkedIn, Face­book. Dessa när­mar sig mer tra­di­tionella broadcast-medier där­för att det är i denna miljö som stora varumärken vet hur man kom­mu­nicerar.
Så Levines prog­nos.  “2013 kom­mer med två saker: mera annon­sin­täk­ter för de stora sociala medierna och ett mas­sivt tillfälle för upp­kom­lin­gar som Bran­sch, Red­dit, Digg samt ett och annat före­tag som ännu ej exis­terar att skapa utrym­men där små grup­per kan engagera i högk­val­i­ta­tiva samtal.”

Fler medieprog­noser följer.

Medietrender 2013: Mer gräv

VAD KOMMER ATT hända med jour­nal­is­tiken under 2013? Det frå­gade Nie­man Jour­nal­ism Lab, knutet till Har­vard i Boston, ett antal fram­stående mediemän­niskor i USA.
Mobilens fram­marsch, nöd­vändigheten av att organ­is­era om nyhet­sredak­tion­erna, Twit­ters osunda för­van­dling och många andra medi­etren­der kom­mer på denna sida de när­maste dagarna.
Här är några nyårstankar att börja med.

Grä­van­dets återkomst
David Skok som leder den Kanaden­siska nyhet­sportalen Glob­al­news skriver: “Det  är min ödmjuka åsikt att 2013 kom­mer att bli ihågkom­met som året då grä­vande jour­nal­is­tik och insik­ts­full kom­menterande jour­nal­is­tik kom till­baka.“
Skok menar att nyhet­sor­gan­i­sa­tioner som dragit in på dju­plo­dande jour­nal­is­tik läm­nar ett utrymme för dem som i stäl­let vill etablera sig som en kraft att räkna med.
Sedan New York Times i mars 2011 införde sin betalvägg på webben har över 300 tid­ningar i USA följt efter.
Vad dessa tid­ningar insett är att det inte går att ta betalt för innehåll som finns gratis på andra håll. För att få betalmod­ellerna att fungera måste prenu­mer­an­ter­nas krav till­fredsstäl­las: att ge per­spek­tiv, tolkningar, kon­text och analys.
Under 2013 när pen­garna från alla dessa betalväg­gar ström­mar in kom­mer tid­ningarna att upp­täcka att de inte har något annat val än att pro­duc­era högk­val­i­ta­tiv förd­ju­pande jour­nal­is­tik som skil­jer sig från mängden.

Förän­dringspulsen ökar
Matt Haughey som ska­pade Metafil­ter, en av de första com­mu­ni­ty­blog­garna, skriver att webben varit main­stream i fem­ton år nu och under de första fem åren såg vi tra­di­tionella medier som tid­ningar och tv-bolag duka under i sön­der­fal­let av inter­net när nya aktörer kom in på banan.
Vad som sker nu, menar Haughey, är att dessa nya aktörer själva håller på att duka under. Blog­gan­det som bör­jade för cirka tio år sedan tas nu över av sociala medier. Men även de stora gigan­terna har prob­lem. Face­book slåss med sina förnyelseprob­lem och sin aktiekurs. Twit­ter smäller in annonser över­allt och hop­pas att det ska ordna sig.
Mobil-plattformen kom­mer att växa. Mycket pen­gar ström­mar just nu till mobi­lap­parna.
Haughey avs­lu­tar: “Jag tit­tar i min kristal­lkula och ser inte så många vinnare eller förnyelse­tren­der som jag vill satsa pen­gar på. Vad jag ser är en massa redan exis­terande bolag som kom­mer att min­ska ännu mer när förän­dringspulsen ökar och den ena förn­yaren efter den andra konkur­rera ut sina medtävlare och under en kort period finnas i strålka­s­tarljuset innan de själva ham­nar på skräphögen.”

Fem medi­etren­der
Ras­mus Kleis Nielsen, pro­fes­sor i kom­mu­nika­tion vid Roskilde uni­ver­sitet, skriver om fem medi­etren­der som kom­mer att fort­sätta att skärpa nyheterna under 2013.
* Fort­satt kost­nad­s­jakt i tid­nings­bran­schen beroende på den dig­i­tala förän­drin­gen och den glob­ala ekonomiska krisen.
* Ännu mer min­skade anslag till nyheter inom kom­mer­siell tv när de matchar tit­tar­nas och annon­sör­ernas önskemål.
* Ökad poli­tisk press på pub­lic service-medier. I USA från kon­ser­v­a­tiva som är emot statlig inbland­ning i mediemark­naden. I Väs­teu­ropa från den pri­vata sek­torns medielob­by­is­ter som pekar på orättvis konkur­rens.
* Fler upp­stickare med jour­nal­is­tiskt innehåll, även icke-kommersiella, lanser­ade under buller och bång som slåss för att få det att gå ihop och dra pub­lik.
* Håll ett öga på Frankrikes och Tysk­lands försök att ändra vil­lko­ren för nyheter på webben och Googels försök att bekämpa detta.

Fler medieprog­noser följer.