Den nyttiga abstraktionsstegen

EN GÅNG LÄSTE jag en artikel på DN:s kul­tur­sida som hand­lade om hur man över­sät­ter poesi från dan­ska till sven­ska. Det var säk­ert ett intres­sant ämne, prob­lemet var bara att det inte fanns ett enda exem­pel i hela tex­ten.
Man ville läsa om prob­le­men med just de och de raderna och hur man ska över­sätta just det ordet.
Långt senare fick jag en teo­retisk förk­lar­ing till denna brist i artikeln.
Det var när jag första gån­gen hörde begrep­pet ”abstrak­tion­sste­gen” på en föreläs­ning av Roy Peter Clark  under en kon­fer­ens om Nar­ra­tive writ­ing på Har­vard.
Roy Peter Clark på Poyn­ter Insti­tute har tagit upp begrep­pet som en del i jour­nal­is­tiskt skri­vande. Han kallar abstrak­tion­sste­gen för en av de mest använd­bara mod­ellerna för skri­vande som någon­sin upp­fun­nits.
Det var den amerikanske skriben­ten S. I. Hayakawa som lyfte fram det retoriska begrep­pet ”The Lad­der of abstrac­tion” i sin bok Lan­guage in Action, redan 1940.
Abstrak­tion­sste­gen låter som en väldigt kom­plicerad grej, rent av abstrakt.
Men det är en gan­ska enkel mod­ell som innehåller ett vik­tigt tänkande i allt skri­vande. Högst upp på ste­gen finns det abstrakta och längst ner det fak­tiska. Ned­erde­len står stadigt på konkret språk. Det är hårt.
Där finns de torkade blod­fläckarna, den stinkande tub­sockan, den blöta akter­tam­pen, skift­ny­ck­eln och pärl­hals­ban­det. Det appellerar till känslor.
Högst upp på ste­gen finns det abstrakta. Det som inte går att mäta, äta, lukta. Ord som fri­het, demokrati, jäm­likhet, inte­gra­tion. Ord som strä­var efter en högre mening, som appellerar till intellek­tet.
Diskus­sioner enbart på den högre nivån är ofta inte kon­struk­tiva, de leder runt i cirk­lar efter­som delt­a­garna inte är överens om vad de pratar om. Vad menar du med fri­het?
De behöver föst kliva ner för att konkre­tis­era.
Felet med DN:s kul­tur­ar­tikel var att för­fattaren enbart befann sig överst på abstrak­tion­sste­gen. Goda skriben­ter rör sig upp och ner för denna
En läsare som befinner sig högst upp på ste­gen säger: ”Ge exem­pel!”
Och när läsaren är där nere lyder utropet: ”Vad bety­der detta? Ge sam­man­hang!”
Roy Peter Clark läste en ingress ur en tid­ning: ”En 17-årings hjärta pumpade in livets gåva i en 34-årig man under en fyra tim­mar lång hjärt­trans­plan­ta­tion.”
Ordet ”hjärta” är på ste­gens bot­ten. Orden ”livets gåva” pekar på en högre mening – högre upp på ste­gen. Sådana rörelser uppåt ste­gen ska­par ett lyft till en högre alti­tud.
En varn­ing bör utfär­das för ste­gens mittdel. Här finns det lud­diga: byråkrat­språk, teknokratut­tryck, onödiga omskrivningar. Här finns ord som veder­börande, förhan­den­varande, prob­lematik, häl­sokom­mu­nikatör.
Om läsarna varken kan se eller förstå är skriben­ten antagli­gen fast i mit­ten på ste­gen.
Vi använ­der ofta abstrak­tion­sste­gen i nyhet­srap­por­terin­gen. När vi till exem­pel skriver om en skat­te­höjn­ing och har en inter­vju med en drab­bad män­niska som ”case” (hem­ska ord!).
Detta gör vi utan att tänka på Hayakawa. Och det är så det ska vara. Mycket av det jour­nal­is­tiska arbetet måste sitta i ryg­gmär­gen.
Frå­gan är bara vad vi har med oss i ryggen. Det är detta den här bloggen kom­mer att handla om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *