Olympiska utensilier

OS-FACKLAN
Den des­ig­nade elden
En OS-fackla snick­rar man inte ihop så där utan vidare. Föru­tom att det skall vara en snygg design måste brin­n­funk­tio­nen vara pål­itlig i alla väder. Elden får under inga omständigheter slockna mel­lan Olympia och OS-avslutningen.
Fack­lan får ny design varje gång. Inför Sidney-OS 2000 star­tade arbetet i bör­jan på 1998. Ett team på 23 forskare och ingen­jörer från ett verk­tygs­före­tag och vid uni­ver­sitetet i Ade­laide delade in sig i sex olika grup­per: design­teamet, bränsleteamet, vind– och reg­n­sky­ddsteamet, brän­narteamet, vin­dtest­teamet samt det som kallades The Aerodynamic-Stabilised Pilot Burner Design Team.
Vad kom då expert­erna fram till? Jo en fackla i ros­t­fritt stål och alu­minium i tre lager med luft emel­lan som kyl­ning. For­m­givnin­gen är inspir­erad av Sid­neys oper­ahus och av en aborginisk bumerang.
Ett stort prob­lem med tidi­gare fack­lor har varit rök och sot­ning. Där­för valde aus­tralien­sarna efter nog­granna tester en bland­ning av propan och butan. Den ide­ala mixen blev 35 % C3H8 och 65% C4H10, för­varad i fly­tande form och antänd som ånga. Den här bränslemixen hade också ett så lågt tryck att den gick att för­vara i van­liga stan­dar­d­ut­for­made aerosoltu­ber. Bränslet tas från behål­larens bot­ten och förån­gas i anslut­ningsröret.
Brännaren måste vara sta­bil och säker och dessu­tom fanns prob­lemet med den näs­tan osyn­liga lågan när man eldar med mät­tat kolväte­bränsle. Lös­nin­gen blev en aero­dy­namisk brännare, sky­d­dad med en vind– och reg­n­mekanism, där lågan får sin sta­bilitet genom att påverkas av tur­bu­lensen.
Lågan var 25 cen­time­ter hög och bränslet i varje fackla räckte i tjugo minuter. Elden tålde storm och tro­piskt regn. Den släckte sig själv om den blev lig­gande på marken i mer än tio sekun­der.
Sid­neys OS-fackla var 72 cen­time­ter lång och vägde ett drygt kilo. 14.000 fack­lor tillverkades för de 13•000 löparna som under 128 dagar och genom 14 län­der i 2•650 mil frak­tade runt den olymp­iska elden. De hade haft säll­skap av 47 föl­je­for­don och flera behål­lare med reservel­dar.
Fack­lan trans­porter­ades på många olika sätt, med motor­cykel, fly­g­plan, kamel och av en kvinnlig dykare (!) i Stora bar­riär­revet. Till det senare tillfäl­let hade man kon­struerat en speciell fackla som lad­dats med bränsle under högt tryck. En mycket het och kraftig låga brann under vat­tnet i två minuter och fyr­tio sekun­der på tre meters djup.
Eldens hade tänts med hjälp av sol­strålar den 10 maj 2000 på den antika olymp­iska sta­dion i Olympia i Grekland och flögs sedan till Guam och en två veck­ors run­dresa i Söder­havet innan den kom till Aus­tralien den 8 juni.
Den äld­ste fack­el­bäraren var Char­lie Booth, 97 år, vilken enligt uppgift kunde springa 100 meter på 23 blankt. Varje löpare sprang cirka en kilo­me­ter och de fick efter utfört värv tillfälle att köpa sin fackla för cirka 3•200 kro­nor.
Men först åter­vanns kvar­varande bränsle för det här var en miljövän­lig olympiad.

FÄKTNINGSMASK
OS bästa maskhål­lare
Om man vill vara framgångsrik idrottare men ändå anonym så bör man bli hock­eymål­vakt eller fäk­tare.
Inter­na­tionella fäk­t­nings­för­bun­det vill dock införa masker med plex­i­glas för att pub­liken skall kunna se fäk­tar­nas ansik­t­sut­tryck. De senare upp­skat­tar dock inte idén efter­som de befarar prob­lem med imma och repor.
Det finns två olika fäk­t­nings­masker. En har man i flo­rett och värja. I dessa grenar reg­istr­eras träf­fen med en tryck­kon­takt längst ut på spet­sen. 750 gram tryck ger sig­nal. I värja räk­nas träff över­allt, i flo­rett på bålen.
I sabel räk­nas träff på allt utom benen, men här får man också hugga. Det bety­der att man inte kan ha samma el-konstruktion som i de andra grenarna. Här är vap­net och fäk­taren är plus– och minus­poler. Kret­sen sluts när sabeln vidrör träffy­torna. Där­för måste även masken vara elek­triskt ledande.
En fäk­t­nings­mask sit­ter fast med ett spänne på ovan­si­dan som håller om bakhu­vudet och en kard­bor­rerem. Den har vad­derat skydd invändigt och det blir gan­ska svet­tigt. Men sik­ten är god.
Sky­d­det nedan­för kallas skägg och det är vik­tigt att det lig­ger an ordentligt mot nyck­el­benet. Mate­ri­alet är stark nylon vävt i fem rik­t­ningar. På sabel­masken har det ett elek­triskt ledande ytskikt.
De flesta maskerna är tyska (Uhlmann och All­star) eller unger­ska (PBT). Priset är cirka 1 100 kro­nor, sabel­masken en hun­dralapp dyrare. En mask håller 4–5 år för en tävlings­fäk­tare.
Ett svärd ihop­plockat av delar från Ukraina och Ungern för 400 kro­nor, en väst för 1 400 och byxor för 800 kro­nor: då ser den grö­naste nybör­jare ut som en rik­tig fäk­tare.
Sedan är det bara att hålla masken

AVBYTARTAVLA
Inga byten utan ljus­tavlan
I fot­boll är det vik­tigt med uppladdnin­gen inför en match. Det gäller numera även för are­nans mate­ri­alför­valtare. Bat­terierna till avby­tar­tavlan måste näm­li­gen lad­das upp ordentligt, annars kan det bli helt fel vid spelar­bytena. Rena byteskomiken.
Den här prylen kom smy­gande från Ital­ien. Plöt­sligt såg man den på tv när det var inter­na­tionella fot­bolls­matcher. Vid byten sträckte fjärde­do­maren upp hän­derna i skyn och mel­lan dem hade han en ljus­tavla. På den lyste num­ret på spelaren som skulle ut och den som skulle in.
Numera är avby­tar­tavlan oblig­a­torisk på alla matcher i allsven­skan och super­ettan. Det är ett före­tag i Malmö som lanser­ade den för tre år sedan och nu har man i stort sett mät­tat mark­naden här hemma. Tavlan har två rejäla hand­tag på sidorna. Under dem finns knap­par för inställ­ning av rätta siffror. Ovan­för hand­ta­gen sit­ter röda knap­par som man trycker in när det skall lysa.
Kon­struk­tio­nen är beprö­vad lys­diodteknik med ett nickelmetallhydrid-batteri. Den klarar unge­fär en kvart på varje laddning. Det är där­för antalet byten i varje match är begrän­sat.
Avby­tar­tavlan finns i två ver­sioner. En enkel­sidig och en dubbel­sidig. Den förra kostar 4:795 kro­nor plus moms och den senare 8•795 plus moms. Mod­ell M9910A är okej, möjli­gen kunde man sku­rit bort lite överbliven silikon längs sidorna.
Nack­de­len med tavlan är att den syns dåligt i solljus. På Malmöföre­taget tycker man att det gamla sys­temet med manuella siffror egentli­gen var bät­tre. De verkar inte tro så mycket på sin pro­dukt: ”Vem fan vill ha en sån?”, säger en försäljare.

MAGNESIA
Inget lyft utan pul­ver
Det är mycket skrot som skall bäras fram när det är tyn­gdlyft­ning. Bara stån­gen väger sina modiga 20 kilo (utan lås). Men det finns en vik­tig detalj som man inte får glömma. För vad vore dessa muskel­berg till atleter utan det vita pudret?
Som­liga tyn­gdlyftare omger sig av ett vitt moln innan de skall fram till stån­gen. De pudrar hän­der, över­ar­mar och bröst omsorgs­fullt, om det är ryck även fram­si­dan på låren.
Det är inte talk som många tror, det är mag­ne­sia. Även i andra sporter där ett fast grepp är nöd­vändigt används hjälpmedlet, som i gym­nas­tik, fäk­t­ning och kul­stöt­ning.
Mag­ne­sia, eller mag­ne­siumkar­bonat, har den kemiska beteck­nin­gen 4MgCO3Mg(OH)24H2O och säljs i block, unge­fär som tvålar. En för­pack­n­ing med åtta ital­ien­til­lverkade block à 55 gram kostar 200 kro­nor. Ett block räcker i tre-fyra trän­ingspass för tolv lyftare.
Som­liga slösar mer än andra. De krossar kuberna och dammar på utav bara den. Detta beteende är emeller­tid inget att rek­om­mendera, mag­ne­si­adammet är näm­li­gen skadligt att inan­das. Man klarar däre­mot en dop­ingkon­troll.
En annan vik­tig atti­ralj är mag­ne­si­abehål­laren framme på fyra­m­e­ter­skvadraten. Den har en avrund­ning upp­till för att inte dammet skall flyga iväg. En behål­lare får man för drygt 4•000 kro­nor. På träningarna använ­der man en van­lig plas­think.
Längst ner på behål­laren finns ett hål där man kan sticka in sko­rna och gnida sulorna i harts för bät­tre fäste. Hart­set säljs i tio­literssäckar i van­liga fär­gaffärer.
För övrigt är det en myt att tyn­gdlyftare alltid prut­tar när de lyfter.

HANDBOLLSKLISTER
Utan klis­ter ingen gurk­burk
Den som inte är så insatt i hand­bollsspelet kan förun­dras över hur skick­ligt en lin­je­spelare blixtsnabbt kan snappa åt sig en pass­ning. Bollen sit­ter som klistrad i han­den.
Den som är lite mer insatt vet att det är just vad den gör. Sit­ter som klistrad. Med hand­boll­sklis­ter när­mare bestämt. Ett gis­sel för alla hall­skötare.
Förr kunde man köpa lärk­ter­pentin för ben­sår på apoteket. Det var också pop­ulärt bland hand­bollsspelare för att få ett bra grepp om bollen.
Det snackas mycket om gurk­burken. Men vad vore den, japaner, växlin­gar och andra hand­bolls­fi­nesser utan klis­ter­burken? Land­slaget stod sig slätt utan klis­ter på fin­ger­top­parna. Pass­ningsspelet byg­ger på att få ett bra grepp om en blöt boll.
Klis­ter är ett nöd­vändigt ont. Över­allt fast­nar det: golv, dör­rkar­mar, hand­tag för att inte tala om matchtröjorna. Särskilt lin­je­spelarna blir ned­kle­tade när de motas bort av försvarsspelar­nas hän­der. Fläckarna går inte bort i tvät­ten och mot slutet av säsongen kan man knappt urskilja vilken färg tröjorna hade från bör­jan.
En del spelare sät­ter lite klis­ter på skosi­dan med tejp över för att fylla på under matchens gång. Förr fick man två minuter för det, men det har domarna släppt.
En 100 mil­li­liters­burk med vat­ten­lös­ligt klis­ter kostar 83 kro­nor. Den räcker i tre träningar. Det finns speciellt ”klis­ter­väck” i spray­form att tvätta bort det med, men van­lig rengörn­ingssåpa går lika bra.
Hand­boll­sklis­ter får inte använ­das av de yngsta spelarna. Det är tillåtet först från 17 års ålder, då man även går upp i seniorbollsstorlek.

BYGELHÄST
Arm­styrka i hästväg
Vilken är den enda häst som inte behöver stå i karan­tän för att införas till Aus­tralien? Svar: bygel­hästen. Det är ett gym­nas­tikred­skap, inte säl­lan tillverkat i Tysk­land. Bil­li­gare än en van­lig kuse men kostar ändå sina modiga 21 725 kro­nor.
Den här speciella hästen har bara två ben som går att fälla in. Det finns inbyg­gda hjul för att man lätt skall kunna dra fram den och höj­den kan justeras mel­lan 110 och 150 cen­time­ter. Med en kedja förankrar man den i gol­vet.
Förr lik­nade red­skapet mera en häst där ena änden var något län­gre och ner­böjt som ett hästhu­vud. De var byg­gda i mas­sivt trä och tunga att hantera. Numera har de en kärna i stål med ett lager av poly­eten som är klätt med oxläder. Själva byglarna är av plast, avtag­bara om man vill träna utan.
Denna tävlings­gren har sitt ursprung i Ungern där ryttare gjorde kon­ster på häs­tar (sådana som äter havre) och som man kan se på cirkus. För att träna tillverkade de kon­st­gjorda kusar och dessa hit­tade så småningom in i gym­nas­tik­salarna.
Bygel­häst är en oer­hört krä­vande gren. Det tar upp till tio års trän­ing att behärska red­skapet ordentligt. Det vi ser som ett enda långt armsvin­gande och benko­r­sande är egentli­gen flera övningar som går i varan­dra. De har olika svårighets­grad pre­cis som i simhopp,  med 8,6 som den högsta poän­gen i en stan­dard­serie till hyper­svåra 10 poäng. En serie tar cirka en minut och då hin­ner man med 10–15 övningar. Skall man ha något i OS att göra bör man ha svårighets­graden 9,5 till 10 på samtliga. De bästa sven­skarna lig­ger på 9,4 till 9,5.
Ännu har man inte sett en gym­nast som vägrat.

MÅLTAVLA
Sven­ska tavlor i OS
För en bågskytt är god syn en vik­tig egen­skap. Det gäller att ha koll på ”gula fläcken”.
Just så kallas det gula området i mit­ten av mål­tavlan, ring nio och tio. Är man elit­skytt går det inte an att hamna utan­för ”gula fläcken”. Särskilt inte i ett OS.
24,4 cen­time­ter i diam­e­ter skall man träffa. På 70 meters avstånd. Allra helst pricken i mit­ten, den så kallade kryss­t­ian. Detta är dock ingen drömträff för OS-arrangörerna efter­som de plac­erat en liten kam­era där.
Det vi amatörer kallar ”mål­tavla” består av två delar: den tunna ytter­sta med ringarna och den stora som skall fånga upp pilen.
Den senare kallas pil­fång och är gjord av pres­sad halm eller cellplast i olika lager. En halm­tavla håller län­gre. Den kostar 1 500 kro­nor och väger 30 kilo. Ett sta­tiv går på 400 kro­nor.
En pil, som är 75 cen­time­ter lång, tränger in en till tre decime­ter. Pilarna är gjorda av kolfiber­ma­te­r­ial. Den senaste mod­ellen kallas X10 och är svagt cig­a­r­rfor­mad vilket ger en sta­bi­lare bana.
Själva mål­tavlan är ett pappers/plast-laminat i fyra skikt med invävda plas­t­trå­dar med cirka en cen­time­ters mel­lan­rum för bät­tre håll­barhet. 35 kro­nor styck. De kan repar­eras med tejp på bak­si­dan och räcker då cirka en månad. Men under OS byts de ut efter varje match.
Ytter­måt­tet är väldigt vik­tigt. Det skall vara 122 cen­time­ter i diam­e­ter. För att rekord skall god­kän­nas tillåts endast en dif­fer­ens på +/- en mil­lime­ter.
Svensken Björn Bengts­son har kon­struerat mål­tavlan som används under OS i Syd­ney. Hans före­tag är värld­sledande på mål­tavlor och pilfång.

VARVKLOCKA
De olymp­iska klock­spe­len
Ett ljud som får varje fri­idrottspub­lik att skärpa sin­nena är när klockan kläm­tar för sista varvet. Spän­nin­gen stiger. Det är nu det skall avgöras. För löparna är ljudet en adren­a­lin­kick.
En varvk­locka kan se ut hur som helst bara den ringer. Van­ligtvis är det en van­lig skepp­sklocka av mäss­ing.
Nya Ulle­vis är 15 cen­time­ter i diam­e­ter. Det är en äkta Mora-klocka. Stäm­peln inuti med tex­ten ”EM Mora” visar att den kom­mer från Morells met­all­gju­teri i Mora. ”E” står för grun­daren (1921) Erik Morell.
Ulle­vis är av mod­ell M16 som kostar 660 kro­nor med hål­lare och tamp. Morells tillverkade även varvk­lockan till de olymp­iska spe­len i Mon­treal 1976. Den vägde hela 12 kilo.
Vem minns inte den förar­g­liga malören under friidrotts-VM 1995 när klock­funk­tionären fick kläp­pen i han­den när han skulle ringa. Den loss­nade helt enkelt och han fick vända på den och slå utanpå klockan. Detta gjorde honom berömd i funk­tionärskret­sar.
All utrust­ning inom fri­idrott har mod­erniser­ats men den gamla varvk­lockan har inte ersatts av något dig­i­talt pip. Förr sköt man ibland med pis­tol, därav uttrycket ”gun­lap”.
Klockan skall ringa för varje löpare. På 10 000 meter kan fäl­tet bli gan­ska utspritt. Mycket kan hända på 28 varv.  Det gäller då för funk­tionär­erna att hålla reda på hur många varv var och en har kvar. Det är inte säk­ert att löparna själva är klara över det.
Skall man ha en klocka och ett ställ med varvräknare, en manuell bläd­der­skylt går det på 2 805 kronor.

RACKETSTRÄNGAR
Nu bör­jar strän­gaspelet
Bra ten­nis­spel är som ljuv musik. Det gäller bara att slå an rätt strän­gar. Får­tar­mar till exem­pel.
Bananer, rena tröjor och pål­itliga skos­nören i all ära men det vik­ti­gaste för en ten­nis­spelare är ändå att rack­eten är ordentligt strän­gad. Varje spelare har sina speciella önskemål på typen av sträng och hur hårt den skall vara spänd.
Förr spelade alla med natursenor av får­tar­mar. I dag är det näs­tan bara proff­sen som har råd med dem. En strängn­ing kostar 500 kro­nor och en racket brukar hålla tre till fem tim­mar. Unge­fär hälften av proff­sen använ­der natursenor för känslans skull. Fran­ska Babo­lat är för det mesta tillverkare.
I bör­jan på 60-talet kom syn­tetiska rack­et­strän­gar. De var av nylon och lik­nade fiskli­nor. I dag finns det en upp­sjö av olika syn­tet­strän­gar i varierande tjock­lek och utförande. De kostar mel­lan 100–300 kro­nor, inklu­sive strängn­ing. En rack­et­sträng är cirka tio meter lång.
När man väl hit­tat just den speciella sena man vill ha åter­står själva strängnin­gen. Den är en hel veten­skap. Man kan enkelt säga att hår­dare strängn­ing ger mer kon­troll i sla­gen medan en lösare ger mer kraft från rack­eten.
Engels­man­nen Greg Rused­ski som idag har världens hår­daste serve har sin racket löst strän­gad. Pete Sam­pras och Mark Philip­pousis hör till dem som gillar hård­strän­gat. Unge­fär 32 kilo.
Sam­pras har med sig sin egen strän­gare på tävlin­garna. Han är också den som gör av med flest rack­e­tar efter­som han har dem så hårt strän­gade.
En datoris­erad strängn­ings­maskin går på runt 60 000 kro­nor. Men det finns bil­li­gare.
Ett proffs skulle känna skill­nad direkt om strängnin­gen var ett halvt kilo fel.

STARTBLOCK
Ta fram blocket så skriver vi his­to­ria
Vad anteck­n­ings­blocket är för sportjour­nal­is­ten är start­blocket för sprint­ern: oum­bärligt. De används vid 100, 200 och 400 meter. Vid 400 meter och långa stafet­ten måste blocken snabbt tas bort innan mål­gång eller första väx­eln.
Start­blocken är gjorda av alu­minium och består av en skena med ett tju­go­tal hack som klos­sarna kan stäl­las in i. Vinkeln på klos­sarna går också att justera i fyra till sex olika lägen. På klossen sit­ter en platta av mondo, samma under­lag som banorna. Under ske­nan finns tag­gar som håller fast den.
Blocken ställs ut i god tid före lop­pet. Varje löpare är mycket nog­grann med hur de skall vara inställda. Det förekom­mer en del start­blocksskrock.
Första gån­gen en sprinter använde sig av så kallad ”lig­gande start” var i en tävling i Cedarhurst på Long Island den 12 maj 1888. Han hette Charles H Sher­rill och hade grävt gropar för sko­rna. Detta fort­satte man med länge. Start­blocken upp­fanns av amerikanaren C Paddock1925. De blev tillåtna inter­na­tionellt hösten 1936.
Det finns start­block från dryga 500-lappen till elit­gre­jorna som kostar 940 kro­nor styck. Det blir 7 520 för åtta sty­cken. Efter­som det kan vara både bökigt och tungt att bära ut blocken till start­fål­lan är det bra att ha en för­var­ingsvagn på hjul. En sådan i var­m­gal­vat och pul­ver­lack­erat stål och med en prak­tisk till­be­hörslåda går på 1 900 kro­nor. Med några extra mon­do­plat­tor à 35 kro­nor är man snart uppe i 10 laxar för en kom­plett star­tutrust­ning.
Det räcker för­resten inte. Till detta kom­mer åtta koner med ban­num­mer, åtta plas­tko­r­gar för över­dragskläder och några tju­vs­tarts­mark­eringar.
Vid inomhus­tävlin­gar bör man också ha en stopp­bock, i forma av en mjuk matta.

SLÄGGBUR
Pre­sent­tips till den som har allt
Vad får man ge för en hyf­sad släg­g­bur nuför­tiden? En hel del. 172 500 kro­nor, när­mare bestämt. Så det kan löna sig att kolla runt lite först. Har man tur kan man få tag på en väl­skött begag­nad. Titta bland småan­non­serna under ”Övrigt”.
Släg­g­bu­rarna är lite större och mer kom­plicer­ade än de var på Birger Asplunds tid. Att sätta upp en sky­dds­bur för slägga och diskus till en fri­idrottstävling är ett tungt jobb. När den väl är uppe är hemma. Resten är en bag­gis.
De stora stål­rören och kon­sol­erna läggs på en ställ­ning mel­lan två vagnar som dras av en elbil. Det krävs minst tio man att resa upp buren. Arbetet tar cirka två tim­mar sedan åter­står det svåra job­bet med få ihop alla delarna, förankra vajrarna, fästa nätet och dra linorna. Det är en fördel om man varit sjö­man.
De främre stol­parna vid öpp­nin­gen är plac­er­ade på rull­bara vagnar så att man lätt skall kunna ställa in vinkeln för vän­ster– och högerkastare. De övriga stol­parna plac­eras i nedgjutna markhyl­sor.
En bra 7,26 kilos tävlingss­lägga, kom­plett med roterande svirvel, hand­tag och wire får man för 2 000 kro­nor.
Det hän­der så gott som i varje tävling att en slägga far in i nätet. Då dim­per den oftast ner i backen. Värre är det med en diskus som kan studsa till­baka och i värsta fall träffa kastaren.
Att vara släg­gkastare är inte särskilt glam­ouröst. Tävlin­garna bör­jar först och är inte säl­lan klara innan de övriga grenarna kom­mit i gång.
För funk­tionär­erna ute på banan gäller det att ha kon­cen­tra­tio­nen uppe hela tiden. Det går åt fem­ton funk­tionärer på en släg­gtävling. Utan sky­dds­bur skulle svin­net vara oacceptabelt.

NÄSCLIPS
Med näsa för styling
Det verkar som om hårstyling och sminkkonst tar en stor del av kon­st­sim­mar­nas trän­ingstid. I den här sport­grenen är det vik­tigt hur man ser ut. Ett prop­ert yttre är ett måste. Sedan kan man tycka att de flesta ser likadana ut med sina hårknu­tar och sitt vat­ten­fasta smink.
I tjugo sekun­der får de visa upp sig på bassängkan­ten sedan måste de vara i vat­tnet om det inte skall bli poän­gav­drag.
Man kan bara gissa hur länge de sit­ter fram­för spegeln innan tävlin­gen. Och man kan bara gissa hur det känns, när varje hårstrå är på plats, smin­ket per­fekt avvägt och den läckra bad­dräk­ten sit­ter som gjuten på den slanka krop­pen, att då tvin­gas sätta dit den fåniga näskläm­man.
En kon­st­sim­mer­ska kanske inte tänker på denna lilla detalj. Det är egentli­gen en gan­ska enkel sak, inte så mycket att orda om. Som en liten kläd­nypa. De är gjorda av gum­miöverk­lädd stål­tråd. Finns i flera stor­lekar, van­ligtvis hud­fär­gade. Den gör inte ont. Många motion­ssim­mare använ­der också näsklämma.
En deltalj, men nöd­vändig. Kon­st­sim­mare måste man vara rädd om luften. Under vat­ten blåser man ut luft för att und­vika kall­sup. Näskläm­mans funk­tion är att spara på luften.
De flesta tillverkare av sport­bad­dräk­ter tillverkar också näsclips. Priset på Inter­sport för en klämma av mär­ket Speedo är 30 kro­nor. På Val­halla tar de 35 för sina.
Man kan undra var­för kon­st­sim­marna inte använ­der näs­plugg istäl­let. Det kanske kom­mer för sådana har setts på tävlin­gar.
Om ni undrar hur de tjusiga hårup­p­sät­tningarna hålls på plats så är det med hushålls­ge­latin i pul­ver­form. Tala om puddingar.

STARTPISTOL
Starten går som ett skott
Start­pis­toler kräver nog­grann sköt­sel och skall för­varas i låsta skåp. I mate­ri­al­rum­met på Nya Ullevi lig­ger start­pis­tol­erna pry­dligt i de svarta väsko­r­nas skumgum­mi­fack. Tysk­til­lverkade. Av mär­ket Röhm. Kaliber: 9 mil­lime­ter.
I väskan lig­ger också den lilla olje­flaskan, pip­borstarna, trasan och en kar­tong med 50 sty­cken ”knall­pa­tro­nen” tillverkade av Dyna­mit Nobel i Trois­dorf. Det borde egentli­gen heta startre­volver för det är vad de är. Priset är 1 760 kro­nor.
Dock kom­mer det inte någon kula ur pipan när skot­tet smäller av, bara en rökpuff. Det smäller gan­ska ordentligt och till start­man­nens utrust­ning hör också öron­skydd, i Ulle­vis fall röda,  av mär­ket Sor­din.
Man har ofta även hög­ta­lare i närheten av löparna för att de skall höra starterns kom­man­dorop. Mikro­fo­nen sit­ter i en hål­lare på pipan. Ljudet är också kop­plat till tid­tagnin­gen. I god tid före start gör man en provskjut­ning på mållinjen för att kali­br­era målka­merorna.
I större tävlin­gar finns en tryck­last­gi­vare kop­plad till blocken för att avs­löja eventuella tju­vs­tarter. Startern hör ett pip och avbry­ter lop­pet med ett extraskott. En mar­ginal på en tion­dels sekund god­kännes innan start­skot­tet.
Det var just denna detalj som krånglade under friidrotts-VM i Göte­borg 1995, som ni kanske minns blev ett tju­vs­tarter­nas VM. Det räckte med att en löpare rörde på foten för att utlösa en tju­vs­tart. Dessu­tom hade lever­an­tören av tid­tagn­ingssytemet en ny slags pis­tol med kon­st­gjorda skott som lät annor­lunda, vilket gjorde löparna osäkra.
Två tju­vs­tarter bety­der diskval­i­fika­tion (i tiokamp tre). Flera löpare kan dömas för tju­vs­tart på samma skott.

STAVHOPPSBÄDD
Bäd­dat för fallseger
Stavhop­parna kom­mer nerdim­pan­des från näs­tan sex meters höjd, där de hängt upp och ner i ett ögonblick. Det är som att hoppa från andra vånin­gen. De lan­dar på en bädd som består av tre skikt poly­eter­skum där mittskik­tet är uppluck­rat med luftkanaler och på sidorna är det nätväv för ven­ti­la­tion.
Bäd­den består av fem till åtta delar och de sätts fast med spän­nrem­mar. Den läggs på en bot­ten­ram av trä. Man kör van­ligtvis ut delarna med hjul­lastare. Bred­den är fem-sju meter och tjock­leken 80 cen­time­ter. Efter­som stavhop­pare använ­der spik­skor måste man dessu­tom lägga över ett tramp­skydd i poly­ester­armerad PVC-väv.
Att sätta upp stavhop­pet är en dags jobb för två man. Inte desto min­dre kan tävlings­do­maren bestämma att det skall fly­t­tas en timma innan start på grund av väder­leks­förhål­lan­dena.
Sky­dds­bäd­den lig­ger också runt sta­tivet efter­som det kan hända att hop­parna gör en nöd­land­ning och dim­per ner innan de kom­mit över rib­ban. Har de otur ham­nar de i lådan (1 862 kro­nor) där staven sätts i.
Det var egentli­gen inte glas­fiber­staven (cirka 4 000 kro­nor) som rev­o­lu­tion­er­ade stavhop­pet. Redan i Mel­bourne 1956 hop­pade bron­s­medaljören med glas­fiber. Men på den tiden vågade man inte använda kat­a­pul­t­ef­fek­ten efter­som man lan­dade i en sågspån­shög. Det var först när man lade ut skumgummi i bör­jan på 60-talet som det nya hopp­sät­tet utveck­lades.
En matta i sex delar som håller för inter­na­tionella tävlin­gar är inte bil­lig. Den går på sina modiga 111 498 kro­nor inklu­sive moms. Frakt tillkom­mer. Men man brukar dra ur luften för att göra den min­dre skrymmande.

PLANKLERA
Bety­delse­fullt plankpys­sel
Hur många över­tramp görs i ett OS? Det har jag ännu inte sett någon sta­tis­tik på, men det är åtskil­liga. Det kan vi själva kon­stat­era när det blir röd flagg från plank­funk­tionären och tv-kameran zoomar in det tydliga avtrycket från hop­parens sko i den extra ”plankan” med lera som numera är stan­dard i längdhopp och tresteg.
Leran är plas­tel­lina, något fastare än van­lig mod­ellera. Den finns att köpa inplas­tad i kakor om 30 gånger 2 cen­time­ter, den är oftast grön för att synas bät­tre. Plas­tel­li­napriset lig­ger i dag på 97:50 per kilo. En kaka kostar cirka 210 kro­nor.
Det var enklare förr. Då beströdde man bara området när­mast plankan med mjuk jord eller fuk­tad sand, som fick sticka upp högst 6 mm ovan mark
Nu har man en plat­sel­li­na­planka. Finns i trä (318 kro­nor) eller gummi (1 812 kro­nor). Den välutrustade are­nan har också en särskild vagn på hjul med plas­tel­li­na­planko­rna och i en verk­tygslåda under finns de atti­ral­jer som behövs för att smeta ut plas­tel­li­nan: olika spat­lar, tapet­skarvrulle och extra plas­tel­lina. Vagnen kostar 3 825 kro­nor.
Det krävs en särskild funk­tionär för att sköta plankan. Leran stryks ut och jäm­nas till, vilket kan vara ett besvärligt arbete. Mas­san blir hård om det är kallt och smetig om det reg­nar. På en del arenor läg­ger man plas­tel­lina på hela plankan men det går också bra att bara lägga ut en smal sträng på kan­terna.
Sedan förs plat­sel­li­na­plankan in fram­för ansat­s­plankan i ett spår. För varje över­tramp måste funk­tionären jämna till och kanske föra på mer plas­tel­lina. Man har alltid två för att dröjs­målen skall bli så korta som möjligt.

BOXHANDSKAR
Skydd för hand­slag
Den kropps­del som en boxare är mest rädd om är inte huvudet utan hän­derna. De tar mycket stryk under trän­ing och match, trots de tjocka hand­skarna. Där­för är det första man får lära sig att linda knog­a­rna ordentligt. I amatör­boxnin­gen tillåts tre meter gas­binda och en bit tejp.
Proffs och amatörer använ­der olika box­hand­skar. De förra är tunnare, 8 oz i vik­tk­lasser under 71 kg och 10 oz (283,5 gram) däröver. Förr använde man ända ner till 6 oz. Amatörer använ­der enbart 10 oz-handskar, som är svåra att slå knock­out med. Trän­ing­shand­skarna är tjockare, mel­lan 16–20 oz.
Numera knyts inte hand­skarna. De sit­ter fast på han­den med ett brett sta­bilt kard­bor­re­band. Förr kunde snörnin­gen på insi­dan orsaka skador i närkam­per.
Fram till cirka 1970 var fyll­nin­gen tagel. Sedan dess används hand­skar med en skumgummi-fyllning. Amatör­erna har ett stötab­sorberande mate­r­ial.
Sedan cirka fem­ton år har amatörhand­skarna en vit yta för att domarna lättare skall kunna se träf­farna. Tre av de fem domarna måste trycka för träff inom en sekund för att den skall räk­nas.
Det tyska mär­ket Top Ten är van­li­gast bland amatör­erna. Pris­erna lig­ger på 600 till 900 kro­nor. De dyraste kostar upp mot 1 200 kro­nor.
Det klas­siska box­handskemär­ket är annars amerikan­ska Ever­last, som också tillverkar byxor, skor och annan boxn­ing­sutrust­ning. Det har domin­erat inom proffsboxnin­gen alltsedan Jack Dempsey blev tungvik­tsmästare med ett par Everlast-handskar 1919.
I en tävling som OS står arrangören för hand­skar. En boxare är inte tillåten att använda egna. Risken att någon smyger ner en häst­sko är alltså minimal.

STAFETTPINNE
Pråliga pin­nar
Stafettpin­narna lig­ger och blänker i sin låda: guld, sil­ver, röd, lila, grön, brun. De är rent av vackra att se på med sina metal­licfärger.
Förr i tiden var de gjorda i trä eller en ihålig rulle av papp. Numera är mate­ri­alet alu­minium eller en bil­li­gare vari­ant i plast. De är knappt 30 cen­time­ter långa, fyra cen­time­ter i diam­e­ter, ihåliga och vik­ten får inte vara under 50 gram.
Ett set om åtta alu­mini­umpin­nar kostar 331 kro­nor, dem plast kan man få för 22:50 styck. Varje lag får sin färg. Det kan inträffa att två löpare tap­par sin pinne sam­tidigt. Tävlings­do­maren av gör om något lag vill ha en speciell ”lyck­isfärg”. En sådan begäran är dock ovan­lig.
Stafettpin­nen måste läm­nas över inom det mark­er­ade växling­som­rådet. Mot­ta­garen får starta tio meter före området, som är 20 meter långt. Vid överväxling diskval­i­fi­ceras laget. Efter växlin­gen skall över­lämnaren stanna kvar på sin bana tills alla passerat.
De två sista sträck­o­rna på långa stafet­ten växlas på gemen­sam bana. Det kan bli trångt och det gäller att ha vassa arm­bå­gar. Principen är att man inte får hin­dra någon medtäv­lande.
Från försök till final får endast två löpare bytas. Ord­nin­gen inom laget får ändras.
Efter lop­pet måste sis­tas­träckan lämna till­baka stafettpin­nen till en fuk­tionär. Det är alltså inte tillåtet att slänga iväg den hur som helst. Det är förar­g­ligt att bli av med en pinne efter­som man då måste köpa ett helt set.
Det hän­der säl­lan att någon tap­par en pinne. Överväxling däre­mot sker titt som tätt. Men har man trä­nat ordentligt brukar det inte vara något problem.Sedan är det bara att pinna på.

BADMÖSSA
Num­ret huvud­saken
Vat­ten­polo kan vara en oer­hört krä­vande sport. Närkam­perna är tuffa och arm­bå­garna hårda. Många ojus­theter upp­täcks inte av domarna. Mycket i den här sporten sker under ytan.
Spelarna är väl­trä­nade och muskulösa. De kan se rik­tigt grymma ut före match. Ända tills…de sät­ter på sig bad­mös­san. Den knyts dessu­tom med ett band under hakan, vilket inte gör den min­dre löjeväckande.
Men den är prak­tisk. För att inte säga rent nöd­vändig. Hur skulle man annars kunna hålla reda på spelarna? Och vat­ten­polo är den enda lagsport där man kan se vilket lag som har hem­ma­match: det med vita mös­sor.
På mös­sorna står num­ret på spelaren. Varje lag har två upp­sät­tningar, vita och blå, num­r­erade från 1–13. Mål­vak­terna har röda. Man är alltså tret­ton i varje lag, men bara sju i vat­tnet sam­tidigt.  Mös­sorna är av nylon i en stor­lek. Det är ingen skill­nad på dam och herr. För­loras mös­san skall den ersät­tas vid nästa avblås­ning.
En viss pro­duk­tutveck­ling har skett. De första mös­sorna var av tyg och hade inget öron­skydd. Det kom för cirka 25 år sedan och är till för att sky­dda öro­nen mot vassa arm­bå­gar. För några år sedan fanns det spelare som hade mös­sor med inbyggt ögonbrynsskydd, men dessa verkar inte ha slagit igenom. En lagup­p­sätt­tning med tret­ton bad­mös­sor av det ital­ien­ska mär­ket Diana kostar 1 500 kro­nor.
Vat­ten­polo är ingen dyr sport. Men man får vara beredd att ge en del för bad­byxor. Varje spelare skall näm­li­gen ha dub­bla par. Detta för att inte någon skall sätta i sys­tem att avbryta matcher för trasiga byxor. De yttre paren är gjorda av ett gum­mi­ma­te­r­ial. För sämre grepp.
Göteborgs-Posten 2000

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>