I BÖRJAN PÅ 80-TALET gick jag en reportagekurs på Fojo, bland annat med Ameila Adamo som då var fea­turechef på Afton­bladet. Kursledaren kom från Norge och hette Jo Bech-Karlsen. Det var han som lärde mig att reportaget i första hand inte är en stilis­tisk övn­ing för de lit­terärt begå­vade utan en arbetsme­tod.
Bech-Karlsen har skrivit mycket klokt om reportaget som genre. Hans senaste bok heter Åpen eller skjult och syf­tar på berättaren i en text. Den är kri­tisk till mycket inom det lit­terära reportaget, särskilt den amerikan­ska vari­anten som i Nor­den främst anam­mats i Dan­mark. Bech-Karlsen menar att man inte kri­tik­löst kan använda fik­tio­nens språk­liga verk­tyg utan att det påverkar den verk­lighet man ska berätta om.
Det berät­tande reportaget rör sig i gräns­lan­det mel­lan jour­nal­is­tik och skön­lit­ter­atur. På senare tid har det mot­satta också diskuter­ats, där för­fattare lånar från jour­nal­is­tiken, gör research och skriver en roman som byg­ger på verk­liga hän­delser.
Gränsen mel­lan fik­tion och verk­lighet har blivit fly­tande. Men, anser Bech-Karlsen, hybrider fungerar bät­tre inom lit­ter­a­turen än inom jour­nal­is­tiken. Inom den senare är fakta och san­ningskrav det väsentliga. Läsaren måste lita på reportern.
När Tom Wolfe intro­duc­er­ade begrep­pet New Jour­nal­ism 1973 fanns fyra grundtekniker: 1) Scen-på-scen 2) Full­ständig dia­log 3) Tredje per­son 4) Sym­bol­iska detal­jer.
För Jo Bech-Karlsen är det mest kon­tro­ver­siella använ­dan­det av tredje per­son. Då göm­mer sig berät­tar­rösten för läsarna och ska­par en illu­sionsvärld som inte hör hemma inom jour­nal­is­tiken, menar han. Det kan till förväxling likna fik­tion.
Tolkad verk­lighet fram­står som rik­tig verk­lighet. Det upp­står en sit­u­a­tion där allt fly­ter. Skriben­ten vill heller inte ha något illu­sions­brott med prat­mi­nus eller kri­tiskt resone­mang kring källor.

DEN HOLLYWOOD-DRAMATURGI som används i dessa sam­man­hang är extremt kon­flik­t­styrd. Här krävs hjäl­tar och skurkar. Risken för att både god­heten och ond­skan över­drivs är över­hän­gande.
Den som är skurk i dra­mat demonis­eras. Per­son­fram­ställ­nin­gen blir fören­klad. Tv-dokumentären har gjort demonis­erin­gen till grund­form, anser Bech-Karlsen: “God jour­nal­is­tik kan stå i kon­flikt med god etik.“
Det finns liten plats till bak­grund, fakta, och vidgade vyer och samhäl­leligt sam­man­hang. Verk­ligheten beskrivs endi­men­sionellt utan den kom­plex­itet som alltid finns.
Förde­len med öppen reportage­form, med ett tydligt jag i berät­telsen, är att det inte råder någon tvekan om var rösten kom­mer ifrån. Skriben­ten kan också vara öppen kring det som är osäk­ert i fram­ställ­nin­gen och låter läsaren göra sina egna bedömningar.
Den amerikan­ska for­men nar­ra­tive writ­ing har tydliga ten­denser att sam­man­blanda fik­tion och fakta. Där­för är den främ­mande för den nordiska reportage­tra­di­tio­nen, skriver Bech-Karlsen. Och den sät­ter jour­nal­is­tikens ege­nart på sin spets: fik­tion­sspråk kan strida mot jour­nal­is­tikens doku­men­tära pro­gram, och skill­naden mel­lan verk­lighet och fan­tasi blir lud­digt. Det gör något med innehål­let och med läsarna.
Mer om Jo Bech-Karlsens kri­tik i nästa inlägg.