SPRÅKBRÅK: Usel fuskjournalistik

FOTBOLLS-VM ÄR ETT stort skåde­spel. Dessvärre har det också blivit en scen för uselt och patetiskt skåde­speleri.
De väl­trä­nade topp­spelarna har i vissa sit­u­a­tioner förvå­nans­värt svårt att stå på benen. De är pin­samma att se när de faller med upp­sträckta armar sam­tidigt som de vän­der ansik­tet mot domaren. Hur många gula kort för filmn­ing kom­mer sta­tis­tiken att visa efter VM? Allt för få, om ens några.
Man undrar onek­li­gen hur dessa stora starka kar­lar klarat av att skaffa sig alla smärt­samma tat­ueringar  de har när de inte ens tål en liten knuff på armen utan att falla ihop i svåra plå­gor (inte säl­lan i ansik­tet).
I matchen Tysk­land — Por­tu­gal råkade Thomas Müller få Pepes hand på sin kind och lade sig skrikande ner med hän­derna för ansik­tet. Pepe blev med rätta för­ban­nad på fusk­försöket och gick fram och stötte sin panna lätt mot Müllers huvud.
Och då kan man se att Müller för ett ögonblick är på väg att sätta hän­derna mot huvudet i stäl­let och på nytt slänga sig i gräset, men besin­nar sig. Även han inser att det skulle vara för mycket.
Pepe blev utvisad. Müller kallade inte på läkare, trots de fruk­tans­värda sla­gen, utan spelade lugnt vidare.
Att slänga sig i gräset med hän­derna för ansik­tet har blivit unge­fär som en com­me­dia dell´arte-scen, en återkom­mande tablå som utförs på pre­cis samma sätt varje gång. Alla vet vad den bety­der (alla utom domaren). Fuskare borde få bära en fånig Harlek­in­mössa resten av matchen. Eller som de dra­maque­ens de är, spela resten av matchen i högk­lackat.
Som om inte detta atten­tat mot fot­bol­lens idé vore nog, bryr sig de flesta sportjour­nal­is­ter inte om fus­ket. Säl­lan hör jag någon iro­nisk kom­men­tar eller någon kom­men­tar över huvud taget. I vilken annan idrott är accep­tansen för fusk högre än i fot­boll?
I fal­let Müller fälldes idel fördö­mande kom­mentarer av Daniel Nannskog och de andra i SVT-studion, men ingen om Müllers fjan­terier. I Afton­bladet skrev sportkrönikören Erik Niva att “…Müller spelade över i sam­band med utvis­nin­gen…” Spelade över? Var­för skulle han spela över huvud taget?
I tv kan de säga att en försvarsspelare “bjöd in” till en fäll­nings­filmn­ing. Det var dumt gjort av honom. Men tydli­gen inte av han som slängde sig med armarna i vädret (det nor­mala när man tril­lar är annars att man försöker ta emot sig med armarna inte sträcka upp dem i luften).
Vad är detta för fuskjournalistik?

P.S. Det krävs att någon biter en med­spelare så hårt att han själv får så ont i tän­derna att han tvin­gas kasta sig ner på marken (med båda hän­derna för ansik­tet) för att sportjour­nal­is­terna ska reagera.

 

SPRÅKBRÅK: Recensioner som inte finns

DET TALAS OM betygsin­fla­tio­nen bland musikre­censen­ter. Allt fler ger fem plus­tecken, randiga steklar, fyrar, log­gor, älgar, semi­kolon och allt vad det kan vara. Inget kon­stigt i det. Betygshet­sen lig­ger helt i linje med det allmänna upp­skru­vade läget i massme­dierna.
I tv:shower med pub­lik skriker pro­gram­ledarna i högan sky, trots att de har en mikro­fon inkop­plad. I sociala medier är allt för många mer ver­sala än ver­bala.
Dessa hyll­ningsre­cen­sioner slås upp med buller och bång. Men det finns också recen­sioner som inte finns.
Det är en sak som jag irrit­erar mig över när det gäller nya skivs­läpp, nya romaner, film­premiärer som är kop­plad till recen­sion­erna. När vi läser en inter­vju med för­fattaren som just givit ut en roman eller med musikartis­ten som släppt en platta, kom­menteras aldrig recen­sion­erna som oftast pub­liceras före inter­vjuerna.
Om en för­fattare blivit sågad, kapad, kalkonis­erad å det värsta av alla recensen­ter kom­menteras inte detta med ett ord i inter­vjun. Det är som om ingent­ing hänt.
Att den är gjord innan recen­sion­erna pub­licer­ats är ingen ursäkt. Åtmin­stone i dagstid­ningar borde det finnas utrymme för ett snabbt kom­plet­terande sam­tal med en kom­men­tar. Det­samma gäller givetvis om författaren/artisten/regissören blivit hyl­lad. Man vill förstås som läsare ha en reak­tion.
Men han har ju blivit väldigt illa behand­lad av alla recensen­ter! Hur mår han? Var­för får vi inte veta det?
Men hon har ju blivit tokhyl­lad av samtliga recensen­ter! Hur har det påverkat henne? Var­för får vi inte reda på det?
Eller en lång inter­vju med för­bund­skapten Ham­rén strax innan VM, utan att be honom kom­mentera den kraftiga kri­tik han fått för att sitta som kom­men­ta­tor i SVT.
Allt detta hänger sam­man med något som varje jour­nal­ist alltid måste ha i huvudet: “Besvara läsarens frå­gor!“
Man måste ha en föreställ­ning om vilka frå­gor som läsaren kan tänkas ha kring det man ska skriva om. Efter läs­nin­gen får det inte hänga några lösa trå­dar eller finnas några frågetecken kvar i luften.
Vid inter­vjuer med kända per­soner som alla för tillfäl­let gnäg­gar kring, är det en jour­nal­is­tisk plikt att samla in gnägget och få det utrett ur hästens mun. Och inte låt­sas som om det reg­nar, eller snarare att solen skiner som van­ligt.
Det är detta som är skill­naden på en klå­pare och en god skribent.