Lunch med Bert Karlsson

HITTADE ETT KLIPP från en liten reportageklas­siker. Det är Mat­tias Göranssons porträtt av Bert Karls­son, pub­licerat i Dagens Nyheter 10 okto­ber 1999. Inled­nin­gen är värd att läsa igen.
För det första är det ett bra exem­pel på det som kallas In medias res, vi kas­tas rakt in i han­dlin­gen (gam­mal beprö­vad teknik som använ­des redan i Ili­aden). Det öpp­nar reportaget med drama­tisk action och det etablerar huvud­per­so­nen direkt från bör­jan.
För det andra är det ett bra exem­pel på hur man beskriver en per­son utifrån vad denne gör och hur per­so­nen talar. Görans­son beskriver inte med egna ord vilken slags per­son Bert Karls­son är, denne gör det så bra på egen hand.
En tredje sak är detal­jerna som ger bilder. Spät­tan och den kokta pota­tisen och han “håller kvar” servitören med blicken. “Vif­tar” med kvit­tot. Och senare ord som “fli­nande” och “hug­ger av”.
Vad jag fun­derar på är om Görans­son hade band­spelare eller om han anteck­nar som en blixt — eller om han har ett särskilt gott minne.
Läs och njut!

BERT KARLSSON tar emot tall­riken med spätta och kokt potatis, och håller kvar servitören med en upp­for­drande blick. Bert vif­tar med kvit­tot.
–  Ni kör med kvit­ton här?
Den vitk­lädde servitören – det är trots allt Skara stad­shotell, svamp­målade väg­gar och gar­diner från Tri­cia Guild – mum­lar något ohör­bart och ser lite förvir­rad ut.
– Äh, jag  bara sko­jade, säger Bert.Tack ska du ha.
Han stop­par fli­nande i sig några tug­gor, och får syn på en kvinna som tar för sig av sal­lads­byf­fén på andra sidan rum­met. Han ropar tvärs över lokalen. Hon rea­gerar inte.
–Så du är för märkvärdig för att prata med mig? gor­mar Bert. Passa dig, så jag inte slu­tar handla i dina affärer.
Kvin­nan tit­tar upp:
– För det första är jag inte märkvärdig. För det andra hand­lar du inte hos mig ändå. Det är du för snål för.
Bert Karls­son myser. Drot­tnin­gen av Kloster­gatan, som ägarin­nan till flera butiker i Skara cen­trum kallas, sät­ter sig i ett annat rum.
Bert äter ytterli­gare en bit av fisken, och fäster sen blicken på två män vid ett bord tio meter från sitt eget. De båda bär arbet­suni­form med nam­net på den största livsmedelshallen i Skara tryckt på bröstet.
– Jag var på HP:s nya låg­pris­bu­tik i går, hoj­tar Bert. De där chok­lad­pin­narna ni tar 21 spänn för, vet ni vad de kostar där?
– Nej, svarar den av män­nen som uppen­barli­gen är livsmedelshal­lens chef.
–14:90, säger Bert. Och såna där grisöron som hun­darna brukar gnaga på kostar tre spänn. Ni tar åtta nio kro­nor om inte jag minns fel.
Mathand­laren mut­trar något om ser­vicenivå och per­son­altä­thet. Bert lyssnar utan att visa allt för mycket intresse. I stäl­let säger han, något tystare.
– Per­son­alen, den har de sku­rit ner. Och gjort med­vurst av. Det blir bät­tre håll­barhet så.
Snart är lunchen över. Dags att åka till­baka till Mar­i­ann Gram­mo­fon, en bil­färd på någon kilo­me­ter bara, trots att Bert Karlssons livsverk lig­ger i utkan­ten av stan. Skara är litet.
Men på väg ut ur mat­salen hej­das Bert av ännu ett infall. Han drar med mig till ett bord där en ensam kostymk­lädd man sit­ter och äter.
– Här har du han som räk­nar mest fel i stan, säger Bert med hög röst. Det är kom­munens eko­nomichef. Det är hans fel att vi beta­lar så mycket skatt. Det lustiga är att han inte bor här själv län­gre, i stäl­let har han fly­t­tat till grannkom­munen där skat­ten är lägre.
Man­nen gör sitt bästa för att de oberörd ut, men en dar­rande vän­ster­hand avs­lö­jar honom. Han påbör­jar en lång utläg­gn­ing om resurs­fördel­ningssys­temet mel­lan de sven­ska kom­munerna och den statliga utjämn­ingspoli­tiken. Bert Karls­son hug­ger av mitt i en mening:
– Jasså, så det gör inget om jag fly­t­tar till grannkom­munen med mina skat­temiljoner då? Det ska jag komma ihåg.
Bert traskar ut i solskenet utan att ta farväl.

Mat­tias Görans­son DN 10 okt 1999

SPRÅKBRÅK: En skrivcoach i fickan

KÖRT FAST? Hit­tar inte vinkeln? Inga idéer? Kolla mobilen. Nu finns appen ”Help! For Writ­ers”.
Det är Poyn­ter Insti­tute som lanserar en snab­b­coach­ing i mobil­form. Den byg­ger på Roy Peter Clarks bok med samma namn. I appen (15 kr) kan man dessu­tom höra honom ge peptalk.
De van­li­gaste prob­le­men delas in i fem nivåer, enligt skrivprocessen, start, research, hitta fokus, börja skriva och tex­tredi­g­era.
Varje nivå har fyra-fem ingån­gar som ger 7–8 olika svar. Lite irriterande är det att samma svar dyker upp innan alla visats. Man tror att det är slut, men det finns fler.
Det finns även länkar till Poyn­ters livechat­tar om olika skrivprob­lem.
På frå­gan ”Jag vet inte när jag är klar med min research” lyder ett av svaren: ”När du inser att du har tre gånger så mycket som du behöver. Bra repor­trar sam­lar mycket mer än de behöver, men det är inte detta som gör dem bra. Det är deras för­måga att välja det bästa ur det insam­lade mate­ri­alet.”
Hit­tar inte fokus: ”Min­imera ämnet. Skriv inte om utbild­ning, men om en skola, ett klass­rum, en stu­dent. Tänk på fokus tidigt i processen.”
– Bra skri­vande kan verka som magi, säger Clark. Men när du stud­erar de bästa skriben­terna, ser du att de föl­jer ett antal steg, strate­gier som alla kan lära sig något av.

Herman Bang — en föregångare

Her­man Bang (1857–1912)

HANS GENRE VAR New jour­nal­ism hun­dra år innan uttrycket fanns. För­fattaren Her­man Bang är en av de första mäs­tarna i den dan­ska reportage­tra­di­tio­nen.
Egentli­gen ville han bli skåde­spelare men brist på pen­gar tvin­gade honom att gå runt bland dagstid­ningarna i Köpen­hamn.
Den 2 novem­ber 1879 fick han anställ­ning på den dyra och förnäma Nation­alti­dende som ägdes av Chr. Fer­slew, den enda tid­ningskung som fun­nits i Dan­mark. Fer­slew byg­gde en kon­cern med tid­ningar, pap­pers­fab­rik, cel­lu­losafab­rik, tryck­eri, han­del med kon­tor­sar­tik­lar, plan­tage och hönseri(!).
I fem år var Her­man Bang hans mest dynamiske medar­betare men också den mest besvärlige, ego­cen­triske och skan­dalom­su­sade.
Ett av hans klas­siska reportage var det han skrev nat­ten till den 4 okto­ber 1884, när slot­tet Chris­tians­borg brann. Han befann sig bok­stavli­gen mitt i bran­den. Sotig och med gnistreg­net utan­för fön­stret satte han sig och skrev i ett rasande tempo. Den som söker när­varo i en text bör läsa ”Bran­den”.
Bang hade inte några större tankar om sitt eget skri­vande: ”Ja, stilen där har vi skan­dalen. Jag lär mig aldrig skriva. Jag skriver som en åttaåring. Impres­sion­is­tisk är pre­cis ordet. Jag anstränger mig vilt för att få intrycken, varje enkelt intryck klart och karak­tärs­fullt och så tänker jag aldrig på hel­heten. Och stilen far i tusen bitar och är så osam­man­hän­gande och så hård som en sten­bro. Gräs­ligt att tänka på!”
Hans tex­ter, även roman­erna, byg­gde på scener som växlade snabbt likt en film. Han gav ögonblicks­bilder med fotografisk skärpa och noter­ade inte bara vad män­niskor sa utan också vad de inte sa. Mimik, rörelser och hän­der kunde för­råda per­so­n­ens inre.
Bang skrev i en nyska­pande impres­sion­is­tisk stil och sam­lade på lös­rivna sam­tal, små hän­delser och scener, rörelser och åtbörder. Han hade ett enormt minne.
Her­man Bang hade ett stort socialt engage­mang. Han skrev från fat­tighus, horhus och bor­gar­boningar: ”Jour­nal­is­tiken ställde mig ansikte mot ansikte med livets realiteter. Jag såg livs­förhål­lan­dena i deras mång­fald och jag lärde känna svär­men av män­niskor.”
Många gånger ute i olika miljöer hade han använd­ning för sin skåde­spelar­ta­lang.
Den framväxande kap­i­tal­is­mens påverkan på män­niskor, inte minst kvin­norna, var ett tema i hans skri­vande.
Och han var inte en reporter som satt inne på redak­tio­nen. Han menade att om man ville beskriva världen måste man känna samhäl­let ”…lika väl som en botaniker kän­ner plan­torna och jord­må­nen, för att förvärva denna kun­skap måste för­fattaren ut och fär­das i trängseln.”
Och: ”Den som ska skriva måste bo under samma tak som läsarna. De ställer ett krav: lev med mig. ” Det han berät­tade hade han sett.
Han tog upp kon­tro­ver­siella sociala prob­lem, kri­tisk mot den bestående ord­nin­gen. Bang menade att san­nin­gen är opoli­tisk. Real­is­men är en lit­terär metod, inte en ten­dens.
I sin sociala jour­nal­is­tik sik­tar han inte mot den poli­tiska hjär­nan, utan det medl­i­dande hjär­tat, har det sagts om honom.
Till slut hade han inte så mycket krafter kvar till samhäll­skam­pen, all kraft gick åt till den inre kam­pen. Her­man Bang blev för­fattare, men fort­satte in i det sista att även skriva för tid­ningar: ”Han förstod att tala mer till nerverna än till intellek­tet.”
En sam­ling med Her­man Bangs reportage gavs ut 1983 på Gylden­dals för­lag, ”Reportager”, redi­g­erad av Claes Kastholm Hansen.

Den viktiga detaljen

MAN FÅR LÄRA sig att det är vik­tigt med detal­jer. Man skall inte skriva ”ett träd” utan vilket slags träd det är. En väldig lind, till exem­pel. Det hand­lar om att ta med sig läsaren, att ge läsaren egna bilder
En gång var jag i Ljungskile. Det var höst och fot­boll­slaget hade just gått upp i allsven­skan. Det fanns en liten restau­rang vid sta­tio­nen som hade gamla skivom­slag på väg­garna och i taket hängde en elbas. Jag satt i bilen nere vid kall­bad­huset och skrev. Ett mycket lokalt snöoväder drev rakt mot mig över kilen, vilket kanske fick min när­varokänsla att öka. Jag hade kom­mit till beskrivnin­gen av restau­rangen och elbasen i taket när det slog mig att jag inte skrivit upp vilket märke det var. Var det en Fender, en Gib­son, en Gretch, en Rick­en­backer? Det blev oer­hört vik­tigt att få veta denna detalj. Jag ringde num­mer­byrån. Ingen sva­rade på restau­rangen. Jag åkte till­baka men det var stängt och man kunde inte se in.
Okej, många läsare skulle inte veta skill­naden. Okej, endast det fåtal som frekven­ter­ade restau­rangen skulle veta om jag chansade och skrev fel. De allra flesta läsarna skulle inte bry sig. Men ändå. Skulle man börja svaja med detal­jerna, var slu­tar det då? Minns Alf Hen­rik­sons vis­dom­sord:
Tänk på att du skriver för tusenden som vet min­dre och hun­draden som vet mer.
Jag skrev elbas. Och hela tex­ten kän­des meningslös.

DET FINNS ett annat sätt att använda detal­jer. Ett mer utveck­lat sätt. Vi går nu upp en svårighets­grad. Det är näm­li­gen så att detal­jer inte är till för sin egen skull. Tex­ten blir inte bät­tre ju fler detal­jer som finns med. Det kan till och med bli tröt­tande med för mycken detaljrike­dom. Rena meningslösheter tillför säl­lan något.
Ett amerikan­skt uttryck säger vad det hand­lar om: ”Telling details”. De skall berätta något. Karak­täris­tiska detal­jer som säger något om hel­heten. Detal­jerna skall säga något om plat­sen, per­so­nen, ögonblicket.
Min tidi­gare kol­lega Mar­gareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som blev trans­planterad med sex nya organ.
Hon träf­far henne på sjukhuset en dryg månad efter oper­a­tio­nen och skriver i första sty­cket: ”Foten som sticker fram under fil­ten har nymålade röda naglar.”
M W-O upp­märk­sam­mar detal­jen som blir en sym­bol för livet. Reportaget slu­tar för övrig med att kvin­nan planerar en hus­vagnsse­mes­ter till som­maren: ”…säger hon, och vif­tar med de röd­målade tånaglarna.”
Detta är att använda detal­jer som sym­boler. De kan föra berät­telsen framåt, de kan säga något större. Det lilla förk­larar det stora.
För att kunna använda detal­jer måste man vara upp­märk­sam och anteckna mycket. Det mesta används inte, men ibland hit­tar man det där vik­tiga guld­ko­r­net som lyfter berättelsen.

Anteckningar i korthet

ANVÄND EN PÅLITLIG penna – och ha en i reserv/ Skriv snabbt men tydligt/ Uppfinn förko­rt­ningar, utveckla en egen stenografi/ Om den inter­vjuade talar för snabbt, stoppa ett tag så att du hin­ner anteckna/ Notera vad som inte blir sagt, scener, bilder, detal­jer, hur saker sägs med känsla, ilska, han­drörelser osv/ Mark­era i kan­ten frå­gor som du vill komma till­baka till och förd­jupa senare/ Läs igenom anteck­ningarna medan ditt minne är färskt/ Fyll i luck­o­rna från minnet/ Skriv ut anteck­ningarna om du har tid/ Sortera efter rubriker/ Titta inte i anteck­ningarna när du skriver, du minns det mesta/ Bli inte slav under dina anteck­ningar – sto­ryn finns inte där utan i ditt huvud.
Vad mer?